Det ser ut som ett helt vanligt servicehus. I entrén spelas lugna favoriter, personalen svischar förbi i sina pastellfärgade bussaronger med sina rasslande nyckelknippor. Släktingar och vänner till de gamla kommer och går med kassar i händerna.
Men på Rinkeby äldreboende talar de äldre 18 olika språk. Den persiska avdelningen har funnits i fyra år och nu planeras för en turkisk avdelning. Här finns också en spansk avdelning och på servicehuset är korridorerna uppdelade efter nationalitet.
I sitt rum på den persiska avdelningen sitter Maosoumeh Shaban Lavasani, eller Masi som alla kallar henne, i soffan, nedbäddad under filtar. Elementet i rummet vibrerar av värme men hon fryser ändå. Hon har blivit ordentligt sjuk över vintern och hennes andetag väser. Masi välkomnar mig och barnbarnet Nima Rafiei som följt med på besök.
- Ta inte av dig ytterkläderna, här är så kallt. Men du är ung förstås, så du fryser inte. Varsågod och sitt ned, säger hon.
Historien om hur Masi kom till Sverige för 21 år sen började med att hennes svärson, ingenjören, fick jobb på Volvo i Sverige. Snart hade han övertalat de flesta nära släktingar att Sverige är ett mycket bra land att bo i.
Masi och hennes man blev ensamma kvar i Teheran.
- Morfar ville absolut inte flytta. Han sade att här föddes jag - här ska jag dö. Men mormor grät varenda dag för att hon saknade sin familj, så morfar fick ge sig, berättar Nima Rafiei, 26.

Aldrig lärt sig svenska

Masi har varit hemmafru i hela sitt liv. Och eftersom hon mest har umgåtts med sin släkt har hon aldrig lärt sig svenska - annat än enstaka fraser som "hur mår du?", "hej" och "tack".
Masis man dog i Sverige för 18 år sen. För några år sen började hon själv bli förvirrad och sjuk. Släkten ville ta hand om henne själva och Masi bodde hos sin ena dotter. Men Masi blev mer och mer dement och det hände "konstigheter" som att hon tog fel på vilket rum som var toaletten. Dessutom blev Masi sittandes ensam hela dagarna när släktingarna arbetade.
- Vi ville först inte lämna bort mormor. Det har med vår tradition och kultur att göra, att man tar hand om de äldre. Vi försökte så gott det gick, men till slut fungerade det inte, säger Nima.
Efter demensutredningen fick Masi komma till Rinkeby servicehus. I väntan på en plats på den persiska avdelningen bodde hon först på den spanska. Hon trivdes med personalen där - men det fungerade inte med språket.
- De förstod inte varandra. Mormor klagade: "Jag ber om socker men de ger mig salt", berättar Nima.

Återgår till modersmålet

Här på den persiska avdelningen bor också demenssjuka som en gång talat svenska - men som glömt av det. Dementa tappar ofta de senaste språken de lärt sig, och återgår till det språk de lärde sig som barn. Just därför behövs språkinriktad äldreomsorg, som på den persiska avdelningen, menar chefen för boendet, Hossein Ahmadian.
- Behovet är stort. Om man inte kan göra sig förstådd förlorar man sitt självbestämmande och makten över sin vardag. Man får inte saker på det sätt man vill ha det, säger han.

Är stolt

Undersköterskan Farzaneh Moussavi är stolt över sitt jobb och tycker om att arbeta med persisktalande gamla.
- När jag arbetade med svenskar kunde jag känna mig otillräcklig ibland. Om de pratade om rotmos, visste jag inte vad rotmos var eftersom jag aldrig ätit det. Här förstår jag de boende.
Miljön på avdelningen ska vara så lik ett persiskt hem som det går. I det kombinerade tv- och sällskapsrummet sitter några äldre och ser på persisk kabel-tv. På väggarna finns persisk konst och foton från Iran, i bokhyllan står persiska klassiker. Två gånger i veckan lagar personalen persisk mat och man firar persiska högtider, som det persiska nyået.
För Masi var det en vändning att komma hit. Hon levde upp, sov inte längre på dagarna, spelade bingo, fikade med de andra boende och skojade med personalen.
- Hon blev en helt annan människa. Det var som att hon blev tio år yngre. Hon fick social stimulans och behövde inte sitta ensam, säger barnbarnet Nima.

Längtar inte tillbaka

Masi längtar inte tillbaka till Iran - även om hon nog tycker att Sverige är väl kallt.
- Vad ska jag till Iran och göra. Jag har allt jag behöver här. Och personalen är jättebra, jag tycker om alla, säger Masi.
Personalen förstår också de sociala koderna - som att det är mycket viktigt att visa gästfrihet och bjuda på något när man får besök. Under mitt besök säger Masi inte så mycket, hon är så trött idag att hon nickar till så fort hon inte svarar på en direkt fråga. Men ändå månar hon om mitt välbefinnande:
- Har du fått något att äta? Du måste ta fram något till henne att äta Nima, säger hon och ber barnbarnet gå till köket och hämta ett par clementiner.
De utlandsfödda äldre på Rinkeby servicehus får oftare besök av sina anhöriga än de svenskfödda, berättar chefen för äldreboendet Hossein Ahmadian. Och kanske är det så att det är en av de största skillnaderna. Att de kan få åldras med släktingar och vänner omkring sig, till skillnad från många svenska gamla.