"Jag var fem år när jag fick veta att jag hade diabetes. Vi hade varit på semester på Mauritius och där drack jag hur mycket vatten som helst. När vi kom hem drack jag vatten i smyg för att inte oroa mamma, men hon märkte att jag gick på toaletten hela tiden.
Vi åkte in till sjukhuset där de tog en massa prover på mig. Jag kommer ihåg att jag fick ligga kvar där i mer än två veckor och att jag blev stucken hela tiden. Som tur är har jag aldrig varit rädd för sprutor.

Plötsligt fick jag börja tänka på allt jag åt, men man vänjer sig väldigt snabbt. När jag var liten var det lite trist att gå på kalas och kanske inte kunna käka någonting av det som bjöds, men numera klarar jag av det mesta, bara jag ser till att ta lagom mycket insulin.
Jag har valt att ta sprutor med insulin. Att ha en pump fäst vid magen skulle nog få mig att känna mig mer sjuk än vad jag tycker att jag är.
Till för ett år sedan hade jag en assistent i skolan som påminde mig att mäta blodsockret och ta mina sprutor. Jag förstår att hon bara gjorde sitt jobb, men det är ganska jobbigt att ha någon som är på en hela tiden. När man har kända föräldrar kan det vara svårt nog att vara en i mängden. Nu när jag klarar mig på egen hand känner jag mig äldre. Skolsköterskan Lena är jättebra. Hon hjälpte mig att ta sprutor när jag bröt armen och inte kunde göra det själv.

En bra dag sticker jag mig kanske tio gånger, men då jag har känningar blir det ibland dubbelt så mycket. Då kan jag darra i benen, känna mig konstig i magen och bli arg. I sådana lägen är jag trött och har svårt att koncentrera mig.
Det skulle vara skönt att kunna äta utan att behöva tänka på att ta sprutor, men jag tycker att jag lever ett rätt vanligt liv.
Visst är det trist när folk frågar om jag fått diabetes för att jag ätit för mycket socker, men alla kompisar tycker att det är spännande att hjälpa till att mäta blodsockret.
När jag tänker på hur viktigt det är att jag sköter mig känns det lite tungt. Jag vet ju att jag kan bli ännu sjukare om värdena inte är bra.
I framtiden hoppas jag att det ska komma ett botemedel mot diabetes. Mitt knep är att göra det bästa möjliga av situationen i stället för att vara dyster.”

Berättat för:
Karin Sörbring