En dag på busshållplatsen i oktober 2005 sade Maude Rünell till sin tjusiga väntgranne som hon småpratade med varje morgon: "Min dotter är narkoman."
Elisabeth Lindgren funderade innan hon bestämde sig för vad hon skulle svara.
Hon sa: "Det har jag också varit."
- Jag blev helt chockad, säger Maude Rünell, 63, i dag. Det trodde jag aldrig. Hon såg så fräsch och snygg ut.
I över tjugo år missbrukade Elisabeth Lindgren, 46, alkohol, amfetamin och de sista åren, innan hon blev drogfri 2003, heroin.

Knivhöggs till döds

Susanne Siberg, 41, mördades 18 maj 2006 med flera djupa knivhugg av sin sambo.
Maude "visste" att dottern skulle bli ihjälslagen, men det fanns ingen hjälp att få.
- Han spöade henne stup i kvarten. Hon ville bort från mannen som slog henne. Samma vecka hon blev ihjälslagen var hon på socialen, berättar Maude.
I kommunen fanns inget jourboende för kvinnor med missbruk.
Maude och Susanne hade i stället bestämt att Susanne 19 maj 2006 skulle ta bussen för att åka på sin sons konfirmation, och sedan skulle hon aldrig åka tillbaka till sambon som misshandlade henne.
- Det kände han väl på sig, säger Maude. Jag pratade med Susanne på kvällen. Tjugo i elva ringde en tjej och skrek: "Susanne är död, Susanne är död."
- Jag hamnade på psyket. Den värsta upplevelsen jag varit med om. Jag fick sex sobril och sen åka hem.
I stället var det Elisabeth som fanns där för Maude.
- Elisabeth har sådan kraft, hon ger mig hopp. Elisabeth har varit längst ner, men hon beslutade sig för att ändra på det, säger Maude.

Nymålat och färggrant

Villa Susanne, döpt efter Susanne Siberg, ligger mjukt inbäddad i en trädgård av snö. Inuti är det nymålat vitt, rent och fint med färggranna kuddar och gardiner och Elisabeth sträcker fram handen när vi ses i huset. Hon har nött många korridorer hos kommunherrar och myndighetsdamer, och nu sitter vi och dricker kaffe och äter kaffelängd i tv-rummet.
- Jag fick en idé och sökte upp människor. Jag träffade mamma Maude, och Susanne. När Susanne blev ihjälslagen blev det en ännu större drivkraft. Alla kvinnor som missbrukar blir misshandlade, säger Elisabeth, som när hon blev drogfri arbetade i ett kooperativ för långtidsarbetslösa.

Vill förmedla att det går

MÖRDAD. Susanne Siberg knivhöggs till döds av sin sambo 2006. Nu har hon gett namn åt Villa Susanne, ett boende för kvinnor med missbruksproblem. Foto: PRIVAT - Jag bestämde mig för att inte bara bli nykter och drogfri, utan även att jag inte skulle stå på undantag, stå utanför. Jag ville vara med på riktigt. Att det går - det vill jag förmedla till andra kvinnor.
Villa Susanne är inget behandlingshem, utan ett boende. Här får de boende lära sig att följa anvisningar från personalen, gå på självhjälpsgrupper, träna, tvätta, städa, laga mat, klä sig.
- Många slutade sin utvecklingen i tonåren när de började med missbruket. Plötsligt vaknar man upp, är 40 år och vet inte vem man är. Ska jag vara så här, hur klär man sig, ser det här bra ut?

En naturlig övergång

Ett boende enbart för kvinnor var viktigt.
- Jag vill ha en naturlig övergång mellan jourplatser och ett boende, för annars blir det att kvinnan går tillbaka till den misshandlande mannen, säger Elisabeth.
- Sånt här händer ju: Folk dör. Det är för jävligt att man år 2009 får slå ihjäl kvinnor utan att myndigheterna gör något, utan bara säger att "det är så problematiskt med missbrukare."
I hallen i finns en bild på usanne, och Elisabeth berättar hennes historia för kvinnorna som bor i huset.
- På så sätt kommer jag ihåg varför vi gör det här. Alla här har levt så där mer eller mindre, med våld. Och så här är Susanne aldrig bortglömd.
- Jag blev jätteglad, säger Maude och vänder blicken uppåt himlen:
- Susanne kanske tittar ner. Tänk om det hade funnits ett sånt här hus då där Susanne bodde.