I det första samtalet med SOS Alarm frågar operatören om Emil har tagit några värktabletter. Han svarar att han tror att han har tagit för många alvedon. Sedan säger han att han knappt kan röra sig. Och samtalet bryts.

SOS-alarm ringer då upp och då har en sjuksköterska kopplats in. Emil berättar att han svimmar hela tiden.

Emil: Ja, alltså jag behöver en ambulans nu. Jag svimmar hela tiden.
SOS: Du har tagit en ipren och en alvedon. Har du tagit alkohol också eller?
Emil: Nej, jag är sjuk också. Jag har feber.
SOS: Ja, du har feber. Mm. Hur mycket feber har du?
Emil: Väldigt flämtande andning och en duns.
SOS: Hallå? Hallå?
Emil: Mycket tung och häftig andning hörs.
SOS: Emil! Emil!.
Emil: (Tungt stönande och pustande hörs samt en del hårda ljud. Sluddrar ”Hallå” i rummet.)
SOS: 112 Vad har (ohörbart)?
Emil: (ohörbart) ambulans.
SOS: Vad sa du?
Emil: Var är min ambulans?
SOS: Behöver du en ambulans?

Emil lämnar här för andra gången sin adress och SOS operatör kopplar till den manliga sköterskan som svarar med sitt namn.

Sjuksköterskan: Jag får inte riktigt klart för mig vad det är som du vill ha hjälp med för du springer ju omkring i lägenheten eller vad det är och du har … andas utan problem och du pratar utan problem.
Emil: Jag kan knappt andas nu.
Sköterskan: Jag vet, jag har suttit och lyssnat på dig. Du andas utan problem.
Emil: Nej, jag svimmar! Jag svimmar!

Emil frågar om ambulansen är på väg och får till svar ”nej”. Han upprepar då att han behöver en ambulans.

Sköterskan: Ja, men jag förstår inte liksom varför att du springer omkring i lägenheten och säger…
Emil: Jag tappade ju mobilen. Snälla, jag kan inte andas!
Sköterskan: Ja, men du andas utan problem just nu. Har du haft sådana här attacker förut?
Emil: Nej.
Sköterskan: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans, snälla.
Sköterskan: Ja, men jag…
Emil: Jag kan inte andas!
Sköterskan: Kan du ta ett djupt andetag.
Emil: Nej.
Sköterskan: Men försök ta ett djupt andetag medan jag är med.
Emil: (Flämtar) Jag kan inte.
Sköterskan: Ja, men ta ett djupt andetag nu!
Emil: Jag kan inte!! Hjälp mig då! Snälla! Hjälp mig!
Sköterskan: Ja, men nu, du pratar ju utan problem och du andas utan problem just nu när jag lyssnar på dig.
Emil: Jag får ta i allt vad jag har här.
Sköterskan: Vad sa du?
Emil: Jag tar i allt vad jag har. Snälla.
Sköterskan: Ja, men jag … jag liksom hör inte att du har andingsproblem. Så jag förstår liksom inte, är det något annat? Har du ont någonstans?
Emil: Ja, i hela kroppen.
Sköterskan: Ja, har du gjort någonting de sista dagarna eller dagar.
Emil: Jag har varit sjuk hela veckan.
Sköterskan: Ja, på vilket sätt … på vilket sätt har du varit sjuk då?
Emil: Nej men. Nu domnar hela min kropp bort. Åh.
Sköterskan: Har du varit förkyld?
Emil: Ja, och nu kan inte jag andas. (Ohörbart)
Sköterskan: Ja, men du pratar utan problem och för mig så hör jag inte att du har några andningsproblem.
Emil: Jag ringer för att jag inte kan andas. Jag kan inte andas längre.
Sköterskan: Men du andas jättebra. Jag hör inte annat än att du andas.
Emil: Hjälp!
Sköterskan: Utan problem.
Emil: Snälla! Skicka en ambulans!
Sköterskan: Ja, men jag kan inte bedöma att du … vi behöver skicka för att jag hör att du andas och att du står och går.
Emil: Jag ligger på golvet!
Sköterskan: Ligger du på golvet?
Emil: Ja.
Sköterskan: Mm.

Emils vädjan blir allt mer desperat. Sköterskan frågar då hur de ska kunna ta sig in i lägenheten då Emil säger att han ligger på golvet. Då ifrågasätter sköterskan om Emil verkligen ligger på golvet.

Sköterskan: Sätt sig upp nu!
Emil: Jag ramlar bara ihop.
Sköterskan: Nej. Sätt dig upp nu! Du kan hålla i dig i toaletten, eller i handfatet eller vad det nu är som finns i närheten. Så kan du hålla i dig. Sätt dig upp nu!
Emil: Jag kan inte andas. Oj.
Sköterskan: Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.
Emil: Rosslande ljud och en duns.