18.08

Tyskan berättar att hon under en tid ätit det antidepressiva läkemedlet Zoloft.
Rättens ordförande meddelar att dagens förhandling är över.

18.05

Hur mådde du allmänt vid tiden för dina promenader i Arboga?
Tyskan svarar direkt, utan tvekan:
- Jag mådde bra. Men jag var ledsen eftersom det var osäkert hur det skulle gå för min mamma, säger hon.
Tyskan säger att hon lagt relationen med barnens styvpappa bakom sig.
Hon nekar till att hon dagarna efter morden skulle ha läst artiklar om Arbogamorden på sin dator.

17.58

Målsägarbiträdet läser ur förundersökningsprotokollet: "Patienten ser samband mellan det som hände hennes pappa och det som händer nu". (Tyskans pappa lämnade familjen när hon var yngre.)
- Kan du kommentera det? frågar målsägarbiträdet.
- Det stämmer inte att jag skulle vara ledsen för att (styvpappan) gjort slut med mig utan att berätta någonting. För han berättade det för mig, säger tyskan.
Hon fortsätter:
- Jag har aldrig sagt att jag ser ett samband mellan det som hände med min pappa och det som händer nu, säger tyskan.

17.44

Emma Jangestigs målsägarbiträde, advokat Marie Fredborg, frågar tyskan om hon hittade något intressant vid fornimmet i Arboga 14 mars, eftersom hon bestämde sig för att återvända kort därpå.
Tyskan säger att hon inte hittade något.
- Men du skulle åka dit den sjuttonde och ta kort? frågar målsägarbiträdet.
- Ja visst, jag skulle söka vidare. Om jag hittade någonting så skulle jag dokumentera, svarar tyskan.
Målsägarbiträdet frågar tyskan om hennes barn.
- Du säger att (styvpappan) är far till det här barnet. Det är av intresse att veta var barnet föddes någonstans. Kan du ge mig den uppgiften?
- Det kan jag inte berätta, säger tyskan.
- Finns det verkligen ett barn?
- Vad menar du? Efter allt som jag har berättat, säger tyskan, märkbart stött.
- Är det sant?
- Ja.

17.38

- Hur många Sim-kort har du använt här i Sverige, frågar kammaråklagare Frieda Gummesson.
- Tre, svarar tyskan.
- Och alla Sim-kort har ett eget telefonnummer?
- Ja…
Åklagare Johan Fahlander tar över:
- Har du olika Sim-kort för olika vänner?
- Ja, svarar tyskan. Det finns ingen avsikt med det. När jag kom till Sverige blev jag tvungen att köpa ett nytt kort. Det beror på vilken telefon jag har med mig när jag byter nummer med någon.
Tyskan berättar att hon alltid har två mobiltelefoner med sig.
Angående det tredje Sim-kortet säger hon:
- Det är det tyska kortet, som jag inte använder.
Åklagaren förstår inte hur hon rent praktiskt kan använda tre Sim-kort när hon har två mobiler.

17.35

Kammaråklagaren pressar nu tyskan om de nya uppgifterna som tyskan gav tidigare i eftermiddags. Då sa hon att hon åkte bil med en vän till Arboga 14 mars i stället för tåg - som hon sagt i polisförhör.
- Varför berättar du om den här bilresan först i dag?
- Bra fråga. Egentligen vill jag bidra till mitt försvar. Men det finns gränser, därför är det svårt. Du måste försöka att sätta dig in i min situation. Ingen person i denna sal vet vad som hände denna dag (morddagen 17 mars). Jag är den enda person som vet att den person som begick dessa gärningar fortfarande är på fri fot. Jag vet inte vilka motiv som ligger bakom det här eller vem det var riktat mot. Men du måste förstå att jag inte kan hjälpa dig. Jag är rädd för min familj och mina vänners skull. Jag vill inte dra in mina vänner i den här saken.

17.29

Kammaråklagaren undrar varför tyskan bestämmer sig för att åka till Arboga 17 mars – trots att hon inte har några pengar, och ska till Tyskland kort därpå.
– Varför var det så viktigt att göra det just den 17? Stenarna ligger ju kvar?
– Det stämmer. Men jag är en person som försöker klara av en sak när jag bestäms mig. Och jag visste inte om jag skulle ha tid senare, så jag ville klara av det innan jag åkte.
– Hittade du någonting när du var där?
– Nej, det gjorde jag inte. Men jag var inte heller färdig.

17.24

Kammaråklagaren Frieda Gummesson har ordet.
- I går uppfattade jag att dina intressen för Halvarsborgen var rent yrkesmässiga intressen. Uppfattade jag dig rätt? frågar hon.
- Det kan gå hand i hand, säger tyskan.
- Vad var det rent yrkesmässiga. Vad skulle du göra?
- Jag skulle ha hittat någonting nytt, om jag hittat något.

17.20

Nu ställer tyskans försvarare, advokat Per-Ingvar Ekblad, frågor till den åtalade.
- Vill du beskriva dig själv som en intellektuell person? Intellektuell i bemärkelsen en beläst och förnuftig person?
- Jag är ingen naiv människa. Man kan säga att jag är en mycket intellektuell människa, ja, svarar tyskan.
- Har du någon spontan uppfattning om anklagelserna som du nu står inför? frågar försvararen.
- Jag insåg ganska tidigt att det inte skulle fungera och jag insåg att det var meningslöst, säger tyskan. Jag har ett hjärta, men också ett förstånd. Och mitt förstånd sa till mig att det inte skulle gå.
- Hur känns det att vara anklagad för dessa allvarliga brott?
- Jag tycker att det är förskräckligt. Alla som känner mig vet att jag aldrig skulle vara i stånd att göra något sånt.
Nu gråter tyskan. Hennes röst är på väg att brista. Gråten hörs tydligt.
Tyskan instämmer sedan när försvararen frågar henne om hon tycker att allting blivit sagt.

17.00

Åklagaren frågar om tyskan haft en hammare med sig på Skavsta flygplats, när hon åkte till Tyskland efter sin korta vistelse i Arboga.
- Nej, svarar hon.
- Du har sagt det tidigare, betonar åklagaren.
Tyskan ger ett långt svar om varför hon sagt det. Hon var trött. Hon kände att hon var tvungen att fara med osanning.
Åklagaren kommenterar inte svaret. Mer än att konstatera att hon medvetet ljugit.
Kort därpå vill åklagaren att tyskan berättar om en av sina anteckningar: "Dom jävlarna tog min älskling, där från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld"
- Det är som jag sa förut i dag. Det är en sångtext av Kent.
- Anspelar det på att Emma Jangestig och hennes barn tog (styvpappan) från dig?
- Du har vild fantasi, säger tyskan. Där måste jag göra dig besviken. Det där har ingenting med Emma Jangestig och hennes barn att göra.
Slutligen vill åklagaren att tyskan kommenterar ett fotografi som föreställer ett par gymnastikskor.
- Jag vet inte hur länge jag har haft dem. Det här fotografiet är tagit i Berlin senaste nyårsafton. Jag tog inte med mig dem till Sverige, säger tyskan.
Rättens ordförande meddelar att den nu ska ta en tio minuters paus.

16.48

- Du har tidigare sagt att du åkte 15.30. Stämmer det?
- Jag vet inte vilket tåg jag tog, säger tyskan.
- I sådana fall skulle du ha varit framme i Arboga vid 17.30-tiden, säger åklagaren.
Han byter spår. Snabbt. Och börjar pressa tyskan ytterligare - nu om bilderna som hon säger att hon tagit i Arboga.
- Du vet att kameran är undersökt och det finns inga raderade bilder. Kommentar?
- Samma tekniker påstod ju att jag registrerats på Facebook som vän till (styvpappan), vilket vi förnekat båda två, säger tyskan.
- Det var ju inte samma tekniker, säger åklagaren.
En kort stund senare frågar åklagaren när tyskan såg Emma Jangestig första gången.
- I verkligheten: i den här tingssalen. Sedan vet jag inte om jag det var videosamtalen eller fotografierna som jag först såg, säger hon.

16.44

Tyskan säger att hon inte kan säga den exakta tiden för sin avfärd från Stockholm till Arboga den aktuella dagen. Men hon säger att det var vid 14-tiden.
Nu redogör hon för vad hon gjorde innan hon åkte till Arboga.
- Vid 11-tiden mötte jag en vän, sen åkte jag till centralstationen och köpte biljetterna. Sedan åkte jag till min chef...
Hon berättar att hon efter det åkte till centralstationen och tog tåget till Arboga.
Åklagaren påpekar att tyskan i tidigare förhör sagt att hon åkte hem innan hon tog tåget till Arboga. Han läser högt ur förundersökningsmaterialet.
- Du säger i förhöret att du hämtade din kamera, säger åklagaren. Men nu säger du att du inte åkte hem?
- Jag åkte inte hem, säger tyskan.
- Du hade alltså ingen kamera med dig till Arboga?
- Jo, precis som med böckerna hade jag hade kameran på mig hela tiden.

16.30

Nu är åklagaren framme vid vid morddagen, den 17 mars.
Han inleder med att ställa ingående frågor om vad tyskan skulle göra i Arboga. Tyskan säger att hon fotograferade fornlämningar.
- Vad har hänt med korten? Finns de på någon cd-skiva? frågar åklagaren.
- Jag raderade bilderna, svarar tyskan.
- Varför gjorde du det?
- De var av dålig kvalité.
Tyskan säger att hon raderade bilderna på väg hem. Hon såg att de var av dålig kvalité när hon tittade på digitalkamerans display.

16.23

Nu ställer åklagaren frågor till tyskan om söndagen 16 mars.
Tyskan berättar att hon åkte in till centrala Stockholm vid lunchtid och träffade några kompisar.
- Jag hade mina svarta gymnastikskor på mig, jeans och en beige lång jacka, säger tyskan.
- Är det de svarta skorna med vita skosnören? frågar åklagaren.
- Ja...

16.20

Åklagaren pressar tyskan om hennes ex-pojkvän. Enligt tyskan handlar det inte om styvpappan, utan om någon annan. Men hon vill inte säga vem det är.
- Hade du någon pojkvän vid detta tillfälle? frågar åklagaren.
- Det säger jag inte, säger tyskan.
- Du vill inte ens säga om du hade en pojkvän vid denna tidpunkt?
- Om jag säger att jag varit hos en ex-vän, så kan jag ju inte haft någon pojkvän vid denna tidpunkt.

16.17

Vad hade du för kläder denna dag? frågar åklagaren.
- Jag hade en av mina beiga jackor på mig. En av de kortare, säger tyskan.
- Skor?
- Samma som jag hade på onsdagen.
Åklagaren frågar om tyskan sett sig själv på övervakningsbilderna från stationen. (Bilderna ingår i förundersökningen.)
- Det var alldeles för mörkt för att överhuvudtaget känna igen någon, säger hon.

16.08

Åklagaren säger att tyskan - som allra tidigast - var i Arboga klockan 17.30.
Han ber henne berätta om vad hon gjorde då.
- Det har jag ju berättat, säger tyskan.
- Okej, svarar åklagaren. Du går alltså till Halvarsborg. Hur lång tid tar det?
- En timme.
- Hur länge är du vid borgen?
- Vet inte.
- Du har tidigare sagt att det var ungefär timme, säger åklagaren.
Tyskan säger att hon tog tåget till Stockholm halv åtta.
Det är två timmar efter att du kom till Arboga.
- Det säger du. Jag kom till Arboga tidigare än du påstår.
- Hur stämmer det med telefonlistan?
- Jag åkte inte tåg...
Tyskan säger att hon åkte bil till Arboga. Hon säger att hon fått skjuts av en vän, som bor i Köping med jobbar i Stockholm.
Åklagaren konstaterar att det här är helt nya uppgifter. (Polisens utredare har i förhör pressat tyskan och framhållit att de uppgifter hon gett inte har hållit - rent tidsmässigt.)
- Det stämmer. Och jag hade biljetter till det där tåget.
- Varför har du inte berättat om det här?
- Min egentliga plan var att åka med tåget. Det är för att jag inte vill berätta om de här vännerna som ni inte känner, säger tyskan.

15.56

Åklagaren fortsätter med frågor om tyskans besök några dagar senare. Den 14 mars.
Åklagaren undrar varför tyskan ville besöka Arboga - igen.
Hon hävdar att hon ville besöka Halvarsborgen en gång till.
- Jag tycker att det är intressant om det finns ristningar på stenarna, säger hon.
Hon säger att hon hoppades att göra fynd.
Tyskan säger att hon berättat om detta i polisförhören. Däremot inte så ingående.

15.49

Tyskan säger att hon - trots upprepade försök - aldrig har hittat Kung Sigges sten i Arboga, som hon har letat.
Åklagaren berättar att han och en åklagarkollega hittade runstenen i går.

15.46

Tyskan redogör för flera av sina skor - vita och svarta - och hur hon fått dem.
Enligt henne är skorna som hon hade på sig 12 mars borta.
Åklagaren fortsätter med detaljerade frågor om tyskans olika skor.
- Jag uppfattar att det i polisförhören finns tre versioner om de här svarta skorna med svarta skosnören, säger åklagaren.
Tyskan berättar att hon inte talat sanning angående skorna i polisförhören eftersom hon ville att polisen "skulle lämna henne i fred".
- I dag kommer den fjärde versionen om de här svarta skorna med svart skosnören, påstår åklagaren.
- Nej, det stämmer inte. Det här är samma version som jag berättade i polisförhören i slutet, säger tyskan.
Nu byter åklagaren spår. Han frågar om tyskan har kunnat hitta sig själv på övervakningsbilderna från stationen i Arboga.
- Nej, inte till hundra procent, säger tyskan. En gång såg jag någon som kunde ha varit jag. Men jag var inte säker.
- Sa du det till polisen?
- Nej, jag sa ingenting eftersom jag inte var säker.

15.31

Åklagare vill att tyskan beskriver skorna.
- Det är svarta skor av konstläder med vita skosnören, säger tyskan.
Åklagaren frågor om hon sagt det i tidigare förhör.
- Jag vet inte, säger tyskan.

15.30

Huvudförhandlingen fortsätter.
Tyskan var framme i Arboga klockan 12.16 onsdagen 12 mars. Hon hade en karta med sig, och gick ut i skogen för att hitta Kung Sigges sten.
Enligt tyskans bedömning åkte hon tillbaka till Stockholm vid 17-tiden.
- Kan det ha varit klockan 18.28?
- Det är möjligt...
- Din telefon har ju kopplats upp vid en mast vid den tiden, säger åklagaren.
- Det kan stämma, säger tyskan.
Åklagaren påstår att tyskan har förlagt hemresetiden till en senare tidpunkt än vad hon själv säger.
- Så kan det vara, säger tyskan.
Tempot är lugnt. Frågor och svar följer i en utdragen kedja.
Åklagare vill veta vad tyskan haft för kläder på sig vid detta tillfälle.
Tyskan tar långt tid på sig innan hon svarar:
- En av mina tre beiga jackor, jeans och gymnastikskor.

14.58

Åklagaren ställer frågor om vad tyskan gjorde onsdagen 12 mars.Tyskan berättar att hon åkte från Stockholm vid 10-11-tiden. Hon åkte till Arboga för att titta på en runsten. Hon säger att hon inte hittade den.
Åklagaren vill veta när och hur hon köpte biljetten till Arboga. Tyskan säger att hon betalade biljetten kontant.
Huvudförhandlingen bryts för ett kort brejk.

14.48

I datorn har polisen påträffat bilder på styvpappans och Emma Jangestigs hus.
Tyskan säger att det inte är hon som har lagt in bilderna.
- Jag utesluter det, säger hon.

14.45

Enligt åklagaren har polisen gjort intressanta fynd i tyskans dator. Bland annat har man kunnat säkerställa och kontrollera vilka sökningar - baserade på olika sökord - som är gjorda från datorn. Polisen har till exempel hittat sökningar efter Emma Jangestig.
Tyskan säger att datorn inte tillhör henne.
- Jag är inte den enda som har haft tillgång till den, säger hon.
- Vems är det då? frågar åklagaren.
- Det var en vän som gav den till mig. Så vad som fanns eller finns i den kan jag inte säga.
Tyskan namnger vännen efter påtryckningar från åklagaren.
Trots tyskans nekanden är åklagaren är övertygad om sin sak. Han påstår att det är tyskan som har gjort sökningarna.

14.35

Flera sekunders tystnad. Närmare en halv minut.
Åklagaren säger att styvpappans adress i Arboga påträffats i tyskans anteckningar. Han ber henne berätta om varför hon noterat den.
Enligt tyskan hade styvpappan bett om att få göra ett faderskapstest. Hon säger att hon hade tänkt att ge adressen till en person som skulle hjälpa honom att genomföra testet.
Åklagaren fortsätter att ställa frågor om adressen.
- Det här är ju helt nya uppgifter som du kommer med här i dag, säger åklagaren. Vad har du sagt i polisförhören om din kunskap om styvpappans adress?
- Att jag läste den första gången när det var polisärende.
- Varför berättade du inte det här i polisförhören? frågar åklagaren
- Jag vet inte. Jag berättade inte heller i förhören att jag varit hos polisen i Mariefred. Ett skäl är att jag i polisförhören inte räknade med att jag skulle sitta här i dag. Och att varje ord som jag sa då skulle ha så stor betydelse i dag visste jag inte då, säger tyskan.
Hon fortsätter:
- Jag fick frågan varför jag hade adressen (i polisförhören). Och då sa jag antagligen att det var för att skicka någonting dit, säger hon

14.19

"Du kan fortsätta att hata och förneka mig."
Här läser åklagaren återigen högt från tyskans anteckningar.
"Du" syftar på styvpappan.
- Jag känner honom. Jag vet hur han gör med sådana här saker. Han väljer att förtränga sådana här saker i stället för att tala med mig.
- Känner du (styvpappan)?
- Åtminstone i detta avseende, svarar hon.
En kort stund senare berättar tyskan att styvpappan frågat henne om var hon fött barnet. Det barn som hon, enligt egen utsago, fått tillsammans med styvpappan.
Hon berättar att hon inte svarade på hans fråga.

14.09

Nu pressar åklagaren tyskan om vad, när och varför hon ringde till Emma Jangestig samt styvpappan den aktuella dagen i januari 2008. "Varför ringde du först till Emma Jangestig?", "Varför ringde du till (styvpappan) på kvällen - och inte till Emma Jangestig igen?"
- Jag noterade telefonnumret på en papperslapp och jag tänkte att "jag testar det", säger tyskan.
Åklagare ställer ytterligare frågor om hur tyskan fått tag på Emma Jangestigs telefonnummer. Han påpekar att det är osannolikt att hon bara fick numret av någon - bara så där.
- Som jag redan har sagt. I denna personkrets yttrade jag att jag var tvungen att prata med (styvpappan), och då var det någon som sa: Testa det här numret, förklarar tyskan.
- Har du sökt Emma Jangestigs telefonnummer i telefonboken eller på internet? frågar åklagaren.
- Nej, det har jag inte gjort, svarar tyskan.
Nu på svenska.

14.03

Tyskan berättar om den andra telefonen, det andra Sim-kortet, som hon ska ha använt i sina försöka att nå barnens styvpappa innan hon besökte Arboga 30 januari.
- Jag försökte ringa honom två-tre gånger på en kväll, säger tyskan.
- Varför skulle du ringa honom?
- Jag ville veta någonting. Det var av samma skäl som jag några dagar senare skickade det här brevet till honom, säger tyskan.
I brevet som tyskan syftar på skriver hon om den påstådda graviditeten.
Tyskan vidhåller att hon ringde till Emma Jangestig eftersom hon trodde att det var styvpappans nya nummer.

13.57

Tyskan säger att hon gjort ett stopp i Arboga 30 januari 2008.
Åklagaren vill veta hur tyskan var klädd. Han vill också veta vem hon har ringt under dagen - och framhåller att hon haft Emma Jangestigs telefonnummer.
- Berätta hur det går till - rent faktiskt - när du får kunskap om det här telefonnumret, frågar åklagaren.
- Jag hade fått det här telefonnumret av någon. Eftersom jag försökt nå (styvpappan) på det gamla numret, tänkte jag att det kanske skulle gå att nå honom på detta, säger tyskan.
- Hur går det till när du får Emma Jangestigs telefonnummer?
- Jag sa i en personkrets att jag ville få tag på honom. Då var det en person som sa att jag kanske skulle nå honom på det här numret, svarar tyskan.
- Vad är det för "personkrets" du talar om? frågar åklagaren.
- Det var några vänner till mig.
- Vad är det för några människor?
- Det vill jag inte säga.
- Varför vill du inte det?
- Det skälet har jag nämnt ett par gånger i dag, säger tyskan och syftar på sina vänner i Köping - som hon inte vill tala om.
Åklagaren undrar varför hon inte ringt direkt till styvpappan. I stället för att ringa till Emma Jangestig. Tyskan svarar att hon försökt att nå honom ett par dagar innan - utan framgång. Hon säger att hon ringt från en annan telefon, som åklagaren inte har tillgång till.

13.50

Åklagaren undrar om tyskan körde runt i Stockholm efter att hon kört från Arboga. Han vill veta vad hon gjorde med bilen.
Tyskan säger att hon lämnade tillbaka bilen dagen efter att hon kom tillbaka till huvudstaden.
- Jag åkte direkt, säger hon på svenska.
Med hänvisning till kilometermätaren i hyrbilen säger åklagaren att det är omöjligt att tyskan åkt till Örebro.
- Det förstår jag. Det är inte första gången jag hyrt en bil. Det är inte första gången som kilometerräknaren inte fungerat korrekt, säger hon.

13.43

Åklagaren frågar tyskan om vilken väg hon kört till Örebro, samt vilken tid hon åkte. Han ber henne ge en egen berättelse om vad hon gjorde i Örebro.
- Jag åkte direkt till campus. Jag parkerade bilen och gick runt och tittade på de olika byggnaderna, säger hon. Jag träffade några människor där. Det var rent slumpmässigt.
Åklagaren frågar tyskan om hon hade avtalat tid för ett möte med någon på universitetet.
- Nej. Jag var bara där för att få ett första intryck, säger hon.
- Jag ville få ett intryck om hur stort det här campuset är.
Tyskan berättar att hon var där i högst en timme.
- Sen åkte jag tillbaka, säger hon. Jag åkte tillbaka och stannade i Arboga.
- Hur kom det sig att du åkte till Arboga? frågar åklagaren.
- Jag ville stanna för att komma åt någonting att äta som jag hade i bagageutrymmet. Men sen gick jag till en bensinstation och köpte något eftersom jag inte hade något.
Tyskan säger att det var en ren tillfällighet att hon var i Arboga.

13.35

Lunchbrejket är slut.
Åklagaren inleder eftermiddagens förhör med att ställa några korta, kompletterande frågor om hammaren.
Åklagaren ber tyskan att berätta om en bilresa, som tyskan gjorde 30 januari i år.
- Jag hyrde en bil för att åka till Örebro, svarar tyskan.
- Hur kom det sig att du skulle åka till Örebro? frågar åklagaren.
- Jag hade funderat på att fortsätta att studera på universitetet. Jag hade sökt arbete men i januari hade jag ännu inte fått svar. Jag informerade mig på internet om vilka kurser som var aktuella. Jag ville kolla på campus vilka kurser som jag kunde läsa.

11.58

Rättens ordförande meddelar att det är paus till klockan halv två.

11.55

Åklagaren fortsätter att pressa tyskan om hammaren.
- Hur kunde du använda hammaren om den var försvunnen?
- Du har fullkomligt missuppfattat det. Jag sa att jag saknade hammaren efter reparationen av cykeln. Det är du som säger att den försvann efter glödlampan. Jag har aldrig sagt det.
Enligt tyskan blev hon tvungen att använda hammaren för att lyfta av hjulet på cykeln, så att hon skulle kunna repararera kedjan.
Åklagaren avstämmer tyskans utsagor som hon har gett i dag med tidigare förhörsuppgifter.

11.48

Åklagaren fortsätter:
- Vad hände med hammaren efter det?
- Jag lämnade den på mitt rum, svarar tyskan.
Hon berättar att hon lagade sin cykel. Enligt tyskan kan hammaren ha blivit kvar på platsen där hon lagade cykeln.
- Sa du det i polisförhören? frågar åklagaren.
- Man frågade inte efter det. Jag sa att jag hade använt hammaren för cykelreparation, det sa jag. Det var den enda frågan.

11.45

Åklagaren ställer frågor om tyskans boende i Stockholm. Tyskan berättar hur hon tänkt och agerat.
Sedan byter åklagare tvärt spår.
Nu pressar han tyskan med frågor om hammaren, som tyskan lånade från sin hyresvärd.
Tyskan berättar vad hon använde den till. Hon säger att hon senast använde den i mars 2008.
- Kommer du ihåg när i mars 2008 du använde hammaren? Är det före, under eller efter du var i Arboga? frågar åklagaren.
- Jag köpte en glödlampa 5 mars, säger tyskan.
- Tror du att det var då du använde den?
- Eftersom jag köpte en ny glödlampa denna dag kan det hända att jag använde hammaren denna dag eller nästa, säger tyskan.
Efter ett par intensiva minuter med frågor - åter tystnad.
Ljudet av papper som bläddras.

11.31

Enligt åklagaren ska tyskan ha blivit upprörd när hon fick veta att styvpappan fått en ny flickvän.
Men tyskan vill inte kommentera det. Hon vill inte svara på några frågor om sina tidigare pojkvänner.
Åklagaren påpekar att tyskan i tidigare förhör sagt att styvpappan är den enda pojkvän som hon haft i Sverige.
- Det spelar ingen roll, säger hon nu.
Hon fortsätter:
- Du måste inte ta allting som jag har sagt i dessa förhör på hundra procent allvar.
- Så det du sagt i förhör kan vara lögner? frågar åklagaren.
- Ja...
- Kan du ge något exempel?
- Till exempel vilken färg min cykelpump har. I förhören sa jag att jag inte visste. Men jag vet mycket väl vilken färg den har, säger hon och ger ett till exempel:
- Skälet varför jag var på sjukhuset. Då sa jag att jag inte visste det. Men jag vet mycket väl varför jag valde denna plats, säger hon.

11.23

- Jag är en person som har svårt att få förtroende för andra människor, säger tyskan.
Åklagaren frågar den åtalade tyskans om hennes psykiska tillstånd. Om vilka uppgifter som hon har gett vid kontakten med psykvården.
Frågorna är tämligen detaljerade. Namn på psykologer, uppgifter om hennes hälsotillstånd, vikt, etcetera.

11.19

- Vad menar du med det, "kallt svenskt blod"? frågar åklagare.
- I detta sammanhang: att det går dåligt för mig när det går så bra för (styvpappan).
Åklagaren frågar om detta säger någonting om hur tyskan känner för styvpappans flickvän Emma Jangestig:
- Du kallar henne för hora...?
- Jag var sur, säger tyskan.
  Hon fortsätter:
- Det här var en tidpunkt då jag var mellan liv och död. Jag tycker inte att du ska hänga upp dig på varje ord.
Åklagare frågar vidare. Denna gång dröjer han sig kvar vid ordet "biroll". Enligt åklagaren har tyskan uttryckt att Emma Jangestig "spelade en biroll".
- Menar du då som i ett drama? frågar åklagaren.
- Nej. Det är din tolkning. I detta sammanhang har hon en biroll bara, svarar tyskan.
- Vilken roll har hon då?
- Hennes biroll är att hon bidrar till han har det bra.
- Hon har tagit (styvpappan) från dig...?
- Jag var inte glad att han hade gjort slut med sin tjej, som inte var Emma Jangestig.
- Men ändå säger du att hon är en hora?
- Som sagt var: om det är någon på gatan som kör på mig, så ropar jag kanske också "hora". Det är inget personligt.

11.11

- Jag var fortfarande förvånad att den inte fungerat, min masterplan, säger hon.
- Masterplan? frågar åklagaren.
Tyskan berättar att hennes "masterplan" bestod av självmordsförsöket.
- Jag förstod inte varför jag satt där och fick blodtransfusion.
- "Kallt svenskt blod". Här referar åklagaren återigen till tyskans anteckningar.
- Ja...
11.05
Åklagaren undrar varför tyskan kontaktade barnens styvpappa om och om igen - när han tydligt sagt att han inte ville prata med henne.
- Jag hade inga förväntningar, säger hon.

11.02

- Jag tänkte: En person som haft på sig dessa blodiga kläder kan inte vara vid liv. Det skrämde mig, säger hon.
Nu gråter tyskan. Hennes röst är svag, bräcklig.

11.00

- På en toalett.
Så svarade tyskan på åklagarens fråga: "Var var du när du försökte ta ditt liv?".
Åklagaren fortsätter förhöret. Tyskan svarar - även på de kanske mest personliga och privata frågorna.
- Mitt mål var att inte ha smärtor längre. Jag blev rädd, och visste inte hur länge det skulle fortgå, säger hon.
Åklagaren ställer frågor om de skador som tyskan åsamkade på sin kropp.

10.54

Pausen är över.
Åklagaren fortsätter förhöret med den åtalade tyskan. Åklagaren vill att tyskan berättar om 13 oktober, då tyskan ska ha försökt ta livet av sig.
- Vill du berätta om det?
- Helst inte.
- Jag har en del frågor och vill att du själv ska berätta om det.
Flera sekunders tystnad.
- Jag vet inte om jag kan göra det just nu, säger hon.
Åklagaren ber henne berätta om självmordsförsöket.
Enligt tyskan ägde det rum på Södersjukhuset i Stockholm. Hon berättar att hon tillskansade sig själv fruktansvärd smärta.
Hon säger att hon hade planerat självmordsförsöket en tid:
- Jag mådde dåligt, inte bara på grund av (styvpappan).
- Jag talade in på min bästa väninnans telefonsvarare varannan vecka - utan att hon svarade.
- Jag kände mig helt enkelt väldigt ensam.

10.27

Åklagaren läser högt ur tyskans anteckningar. Där står det bland annat att läsa att hon "älskar" barnens styvpappa och "vill smaka" honom.
- Du älskade honom fortfarande alltså, säger åklagaren.
- Jag tycker att det är konstigt att det står där, säger tyskan.
Åklagaren talar lugnt, lätt nasalt och knarrigt. Men frågorna är ingående: han frågar raka frågor till tyskan - om hennes känsloliv, självmordsförsök och relationer.
- Varför skriver du "lek med din lilla familj"? Varför sätter du in det ordet: "lilla"? frågar han.
- Det vet jag inte. Det har ingen betydelse. Om det hade varit en stor familj hade det krävt fler familjemedlemmar, svarar tyskan.
- Så det är det numerära du syftar på?
- Ja...
- För mig andas det här väldigt mycket negativa känslor mot (styvpappan) och hans nya familj, säger åklagaren.

10.17

- Hans mejl i augusti var skälet till varför jag försökte ta mitt liv. Om han inte hade gjort det, så kanske jag inte gjort det, säger tyskan.
Hon syftar på Max och Sagas styvpappa.
Åklagaren fortsätter att ställa frågor utifrån tyskans anteckningar.
Han har fastnar vid ett ordval, som han tycker är märkligt. Varför skrev du: "inte så särskilt smart att berätta det för mig"?
- Som sagt. Om han inte hade berättat det för mig kanske det inte hade hänt, det som hände i oktober, säger hon.
"Jag börjar tro att det är din hobby att förstöra människor."
- Han hämtade mig i december på flygplatsen. Han var förvirrad. Jag blev lite orolig för honom. Jag tänkte: vad är det som har hänt. Då sa han att han fått ett telefonsamtal från det förflutna. Jag blev först förvånad över hans ordval. Han berättade att en x-tjej ringt till honom och anklagat honom att han hade talat illa om en kvinna i hans vänkrets.
- Sättet han berättade om henne förvånade mig. Hur kan han tala om henne så där.
Åklagaren ber tyskan att koppla det till formuleringen ("förstöra människor").
- Jag ville inte hamna i samma situation. Att han skulle tala om mig som en ande från det förflutna.
- Tycker du att (styvpappan) har förstört även dig? frågar åklagaren.
- Ja, jag tyckte att hans sätt att behandla mig i mars var omänskligt. Jag mådde mycket dåligt och han ignorerade mig.
- Han har förstört något inom mig.
Någon minut tidigare har tyskan själv läst högt ur sina anteckningar:
"Jag klarar inte av att hantera den skuld jag känner."

10.10

Åklagaren fortsätter att ställa frågor. Han utgår hela tiden från den misstänkta tyskans egna anteckningar.
- Jag ville realisera hur det var. I november, december upptäckte jag att han var en person som jag inte kunde leva tillsammans med, säger tyskan.
- Samtidigt skriver du att du ville leva tillsammans med honom, säger åklagaren.
- Det var skälet till varför jag mådde så dåligt.

10.07

Åklagaren fortsätter att ställa frågor om tyskans anteckningar, hennes dagliga funderingar, känslor. Hon hänvisar till en grupp som heter Nine Inch Nails, och säger att hon inspirerats av deras texter.
- Jag upplever att du befinner dig i ett chocktillstånd när du får veta att (styvpappan) flyttat ihop med sin nya familj, säger åklagaren.
- Där ligger du fel, säger tyskan.
Kort. På tyska.
- Jag hade fått det svar som jag hade befarat, säger hon.
- Vadå befarat?
- Att han skulle anklaga mig för att det var mitt fel att han mådde så dåligt i mars, säger hon.
En kort stund senare säger tyskan:
- Det som hade hänt under dessa två veckor var det värsta som hade hänt i hans liv och han ville inte att det skulle upprepas. Och jag vill lämna ytterligare information. han ville egentligen åka till Falun på onsdag eller torsdag när jag besökte honom, han ville besöka en vän. Jag hade frågat om jag kunde stanna kvar i lägenheten och ta igen mig efter mitt självmordsbesök. Det var det som han tog upp i sitt mejl: "Tror du verkligen att jag skulle lämna dig ensam efter det..."
Lång tystnad. Flera sekunder. Åklagaren bläddrar i sina papper.
Han fortsätter läsa:
"Sedan måste jag gråta när du nu lever det liv som jag önskade ha och dela med dig."
- Jag skrev det för att... skälet var att jag ville veta varför jag mådde så illa, säger tyskan. Rappt.

09.58

Åklagaren vill nu att tyskan "med egna ord" förklarar vad styvpappan har betytt för henne- hur hon känner för honom.
Tyskan berättar att hon mått dåligt sedan mars, sedan självmordsförsöket.
Åklagaren läser högt ur tyskan anteckningar:
"Jag hatar det som (styvpappan) gjorde mot mig."
Han fortsätter:
"Jag har aldrig känt så här förut. Han hade sönder något inom mig".
- Det var så innan också. Det avgörande var hans beteende i mars. Det är två olika saker, säger tyskan.
"Du har förstört mig. Jag hatar dig för det."
Åklagaren vill att hon ska förklara vad hon menar med formuleringen.
- Det är inte mina ord. Det är en sångtext. Jag tyckte att de var passande, säger hon.

09.44

Åklagaren frågar om tyskan har sökt information om styvpappan och hans familj på internet.
Tyskan nekar.
Men:
- Jag minns ett tillfälle i september. Då berättade en vän att han flyttat ihop tillsammans med en tjej, säger hon.
Tyskan berättar att hon var hemma hos en några vänner i Köping, då hon fick höra att styvpappan flyttat ihop med Emma Jangestig.
Hon säger att hon inte känner personen som berättade om styvpappans flytt.
- Jag stod brevid några som pratade om det, säger hon.

09.39

- Han hade sagt att "jag vill inte ha kontakt med dig, jag bor med en tjej och barn", frågar åklagaren.
- In i det sista önskade jag honom lycka till, svarar tyskan.
Polisen har noterar att du sagt: "Jag sa att det var okej att han inte ville ha kontakt med mig. Men att han kunde ha sagt det tidigare".
- Hade han inte gjort det tidigare?
- Inte direkt.
Tyskans röst är klar, stark och tydlig - när hon talar på tyska. När hon växlar över till svenska blir den något svagare. Mer försiktig.

09.36

Tyskan berättar om mejlkontakt som hon har haft med barnens styvpappa.
- Jag har förstått att (styvpappan) inte ville ha någon kontakt med dig. Varför sökte du kontakt med honom?
- Jag ville tala med honom om det som hände i mars, svarar tyskan.
Hon fortsätter:
- Det har stor betydelse, för att jag kände skuld. Jag ville att han skulle förlåta mig.
- Han trodde att jag på något sätt ville skada honom. Den uppfattningen har han fortfarande i dag.
- Hur kan du dra en sån slutsats? frågar åklagaren.
- Det sitter kvar i honom. Det ville jag röja ur världen.

09.30

Tyskan avbryter åklagaren:
- Vilket samband finns det med min graviditet, frågar hon.
- Du har ingen rätt att ställa frågor till åklagaren, säger rättens ordförande Per Kjellsson.

09.29

Åklagaren påpekar att den misstänkta kvinnan har gjort kontantuttag i utlandet. Han hänvisar också till ett vittne som säger att de rest tillsammans.
- Det kan jag inte berätta, eftersom jag inte kommer ihåg, svarar tyskan.
- Du är åtalad för två fruktansvärda brott. Jag ställer frågor som jag anser är relevanta för förhandlingen...
- Då är vi av olika åsikter.
Åklagaren fortsätter:
- Hur kommer det sig att din reskamrat inte sett att du var gravid? Jag vill kontrollera att uppgifterna stämmer.

09.25

Tyskan svarar på åklagarens frågor. Men så fort han frågor om hennes vänner, så tystnar hon. Tvärt.
- Är det en sån konstig fråga det här? Det är ju ett antal vänner som är hörda i förundersökningen? frågar åklagaren.
Tyskan svarar. Nu på tyska:
- Eftersom det är personer som du uppenbarligen inte känner, säger hon.
Åklagaren undrar om en musikfestival i Borlänge. Han frågar ingående om allt från vilken sorts musikorkestrar som spelade, om hon stod eller satt, om det var "fullt ös".
- Jag gillar inte stora människosamlingar. Jag försökte hålla mig en bit ifrån, svarar tyskan.
- Hur rund var du om magen?
- Lite rund...
- Du är i sjätte månaden då.
Åklagaren byter snabbt spår. Han ställer frågor om en resa som tyskan ska ha gjort till Grekland.
- Nej, det vill jag inte berätta om.
- Du vill inte berätta om det överhuvudtaget?
- Nej.
- Förklara varför du inte vill berätta om det för oss.
- Det finns ingen förklaring. Det är bara så.

09.20

Åklagaren ber tyskan tala högre. Hon svarar nu på svenska, i stället för att använda tolk. Åklagaren ställer frågor som rör tyskans bostad i Skarpnäck. Han undrar hur hon betalat hyran, hur mycket pengar hon fick av sin mamma i månaden. Han ställer frågor om konton och uttag.
- Det är ovanligt med stora kontantuttag, konstaterar åklagaren.
Åklagaren undrar om den misstänkta kvinnan har gjort något annat än att jobba i Sverige.
- Jag har studerat svenska, svarar tyskan.

09.15

Tyskan slutar helt plötsligt att svara på åklagarens frågor. Hon säger att hon inte vill säga någonting mer om graviditeten.
Åklagaren säger att ingen av dina tyskans vänner har sagt att de sett några tecken på att hon varit gravid.
- Du skriver en hel del i brevet till (styvpappan). Men varför skriver du inget om barnet? frågar åklagaren.
- Jag hade aldrig haft planer att berätta om det. Jag hade andra skäl till varför jag skrev brevet, svarar tyskan.
- Anledningen till brevet var det som hände i mars och mitt självmordsförsök.
Hon fortsätter:
- Jag skrev att jag hade känslor för honom. Jag hade också väldigt stora skuldkänslor gentemot honom.

09.10

Åklagaren frågar tyskan om varför hon inte berättade för barnens styvpappa när hon fick veta att var gravid.
- Jag tyckte inte att det var nödvändigt, svarar hon.
- Men hade han inte rätt att veta? frågar åklagaren.
- Det stämmer. Men med tanke på det sätt som han behandlade mig på i mars var det inte aktuellt.
Åklagaren fortsätter att ställa frågor om tyskans påstådda graviditet.
- När blev adoption aktuellt? frågar han.
- I maj, juni, svarar hon.

09.04

Åklagare Johan Fahlander inleder. Han frågar den åtalade tyskan om det är någonting som hon vill ändra eller förtydliga i sin berättelse sedan gårdagen.
- Nej, inte just, svarar tyskan.
Åklagaren påpekar att det skulle vara bra för hennes trovärdighet om hon berättar om sin påstådda graviditetet, samt vännerna i Köping.
- Min inställning har inte ändrats under natten. Och den kommer inte göra det i framtiden heller, svarar tyskan.