Det är vid väldigt få tillfällen i våra liv som vi har möjligheten att se historia skrivas. Det här är ett av dessa tillfällen, en av dessa tidpunkter.
Egyptens folk har talat, rösterna har hörts och Egypten kommer aldrig att bli detsamma igen. Genom att kliva åt sidan har president Mubarak svarat på det egyptiska folkets hunger på förändring.

Men det här är inte det sista i Egyptens skifte. Det är början. Jag är säker på att det kommer nya prövningar framöver och många frågor är fortfarande obesvarade.
Men jag känner mig trygg i att Egyptens folk kan hitta svaren på dessa frågor och göra det på ett fredligt sätt, konstruktivt, och i den anda av enighet som har legat till grund för de senaste veckorna. För egyptierna har gjort det tydligt att inget annat än sann demokrati kommer att räcka.

Militären har tjänat landet på ett patriotiskt och ansvarsfullt sätt som vårdare nationen. De kommer nu behöva försäkra en förändring som är trovärdig i egyptiernas ögon. Det betyder skydda rättigheterna för befolkningen, lyfta undantagstillståndet, uppdatera konstitutionen och andra lagar som gör det här skiftet oåterkalleligt samt att skapa en tydlig väg mot fria och rättvisa val. Viktigare än allt annat är att det här skiftet gör så att alla Egyptens röster lyfts fram. Rätten till fredliga protester och den uthållighet som folket har visat kan fungera som en kraftfull medvind i förändringsprocessen.

USA kommer att fortsätta vara en vän och partner till Egypten. Vi står redo att erbjuda vilken assistans som än behövs och efterfrågas för att nå ett demokratiskt skifte. Jag är också säker på att samma påhittighet och den anda av entreprenörskap som det unga folket av Egypten har visat den senaste tiden kan användas för att skapa möjligheter, arbetstillfällen som tillåter den stora potentialen av en generation att ta fart. Och jag vet att ett demokratiskt Egypten kan avancera i sin roll som en ansvarsfull ledare, inte bara i regionen utan i hela världen.

Egypten har spelat en viktig roll i vår historia i 6000 år. Men de senaste veckorna har historien skrivits i en rasande hastighet. Egyptens folk krävde grundläggande rättigheter. Vi såg mödrar och fäder bära sin barn på axlarna för att visa dem hur sann frihet ser ut. Vi såg en ung egyptier säga; ”För första gången i mitt liv räknas jag, min röst är hörd. Även om jag bara är en person – det är såhär riktig demokrati fungerar”. Vi såg protesterande som skrek, ”salmia, salmia” – ”vi är fredliga” – igen och igen. Vi såg en militärmakt som inte sköt några kulor mot människor som de svurit att skydda. Vi såg läkare och sjuksystrar som sprang ut på gatorna för att hjälpa de som var sårade. Vi såg volontärer som granskade de protesterande för att säkerställa att de inte var beväpnade. Vi såg troende som bad tillsammans – muslimer och kristna som skrek, ”vi är en”. Och även om vi vet att olikheter i tro skiljer många människor åt i världen, och att ingen enskild händelse kommer att förändra den situationen, så visar de här scenerna att vi inte behöver definieras av våra olikheter; Vi kan definieras av de likheter vi delar som människor.

Utöver allt annat så såg vi en ny generation kliva fram. En generation som använder sin egen kreativitet, talang och teknologi för att kräva en regering som representerar deras hopp och inte deras rädsla. En regering som svarar på deras gränslösa aspiration.
En egypter sa det enkelt; ”De flesta har de senaste dagarna upptäckt att de är värda något. Det här kan inte tas ifrån de många övriga. Någonsin.”

Det här är kraften av mänsklig självkänsla, och det kan aldrig förnekas. Egyptier har inspirerat oss, de har gjort så genom att motbevisa idéer om att rättvisa skipas bäst genom våld. För i Egypten var det kraften av icke-våld – inte terrorism eller inte tanklöst dödande utan icke-våld och styrka i moral – som förändrade historien ännu en gång.
Allt vi såg var helt och hållet Egypten, men vi kan inte låta bli att höra historiens eko; Ekon från när tyskarna rev muren, indonesiska studenter som klev ut på gatorna, Gandhi som ledde sitt folk till rättvisa.
Som Martin Luther King sa för att fira födseln av den nya nationen Ghana, samtidigt som han försökte förbättra sin egen; ”Det är något i själen som ropar efter frihet”.
Det var dessa rop vi hörde från Tahirtorget och hela världen har noterat det.

Den här dagen tillhör Egyptens folk. Det amerikanska folket är rörda över bilderna från Kairo och resten av Egypten på grund av vilka vi är som människor. På grund av den värld som vi vill att våra barn ska växa upp i. Ordet ”Tahir” betyder ”frigörande”. Ett ord som talar till den där delen i vår själ som ropar efter frihet – och framöver alltid kommer att påminna oss om det egyptiska folket. Vad de gjorde och vad det stod för och hur de förändrade sitt eget land och på så vis förändrade världen.