Döden var ständigt närvarande för Ingmar Bergman. Den återkom som tema i hans filmer och han talade ofta om döden i intervjuer.
Dödsskräcken och religiösa funderingar präglade länge hans liv.

Ständig fasa

- Detta att jag genom att dö skulle upphävas, att jag skulle gå igenom den mörka porten, att det skulle finnas någonting som jag inte kunde kontrollera, arrangera eller förutse, var för mig en källa till ständig fasa, skrev Ingmar Bergman i sin självbiografiska bok ”Bilder”.
Skräcken för döden behandlade han med filmen ”Det sjunde inseglet”, där Döden spelar en av huvudrollerna.
- Den befriade mig personligen från min dödsskräck, beskrev han senare filmen.

"Försvann" efter operation"

Ingmar Bergman fick en näradödenupplevelse under en operation, då han fick för mycket bedövning och ”försvann ur sinnevärlden”, som han själv beskrev det.
- Plötsligt insåg jag att så är det. Tanken att man från att vara förvandlas till ickevara, är svårtänkt. För en mänska med konstant dödsskräck är den ytterligt befriande.
- Samtidigt är det ju lite tråkigt: man tycker väl att det kunde vara roligt att få möta nya upplevelser när själen fått vila sig efter att ha skilt sig från kroppen. Men så tror jag inte att det är. Först är man och sedan är man inte. Detta är ytterligt tillfredsställande, skrev Ingmar Bergman i ”Bilder”.

Hustrun gick bort

I en öppenhjärtig intervju i New York Times 1995 sammanfattade han sina tankar:
- När jag var ung var jag extremt rädd för döden. Nu tycker jag att det är ett mycket, mycket klokt arrangemang och inte mycket att väsnas om.
Samma år gick Ingmar Bergmans hustru Ingrid bort. Fem år senare, i en intervju i TV4, sa han sig vara likgiltig inför livet efter Ingrids bortgång.
- Det är det grymmaste som har drabbat mig under mitt liv och det har invalidiserat mig, detta att Ingrid dog.
- Jag tycker att själva levandet är tungt. Att jag aldrig ska få träffa Ingrid igen känns för mig förfärande, det är en ohygglig tanke.