De två äldsta flickorna, Zahra, 17, och Atefa, 14, är i tvättstugan och morbror Ahmad Sharafi, 49, står och lagar mat i köket, när vi kommer. Lägenheten är ljus och i hallen står några flyttkartonger.
För drygt två månader sedan bodde de fem syskonen fyra portar bort på samma gata med sina föräldrar.
Onsdagen 4 mars i år gick barnens far till polisen och anmälde sig själv. När barnen kom hem från skolan var lägenheten tyst och de satte sig att titta på tv.
- Poliser kom, de bad oss gå ut i porten. Vi fick panik, berättar Zahra.
Barnens mor Jamila Nayel, 47, låg mördad, i ett av rummen.
- Vi var chockade, alla skrek, säger Zahra tyst.
- Ingen av oss kunde sova efter det, då kom Ahmad. Då tänkte vi: "Vi har i alla fall vår morbror".
- De kunde inte bo kvar där, det är för hemska minnen, säger Ahmad Sharafi.

Bästa lösningen

Det råder ett lugn och en vardaglighet när vi nu sitter runt soffbordet i vardagsrummet. Zahra och Ahmad pratar mest, lågmält allvarligt.
Socialtjänsten har träffat barnen och Ahmad och kommit fram till att den bästa lösningen är att han tar hand om barnen. Han är bäst lämpad.
Detta trots att han inte hade permanent uppehållstillstånd.
- Jag tänkte ingen kan ta hand om barnen: jag måste göra det. Det var en självklarhet, säger Ahmad, som sitter bredvid Zahra, med händerna vilande i knät.
Socialtjänsten har skrivit brev till migrationsverket och förklarat den speciella situationen.
- Jag var säker på att han skulle få stanna, säger Zahra, som har yngsta systern Diana, 6, i knät.
Diana är född i Sverige. De andra flydde tillsammans med föräldrarna från Afghanistan, där krig och oro rådde.
- Jag tänkte: Nu kommer allting bli bra, säger Zahra om ankomsten till Sverige.

"Hon behövde mig här"

Ahmad säger att han kom hit för drygt fyra år sedan. Han hade tänkt att söka sig till Belgien, dit andra släktingar flytt, men syster Jamila bad honom komma till Sverige.
- Hon sa att hon behövde mig här, säger Ahmad.
De första åren bodde han hos familjen och hjälpte till med barnen. Nu jobbar han i en second handaffär.
- Jag gråter men inte när barnen ser, säger Ahmad om förlusten av systern.
Dagen när brevet från migrationsverket om avslaget kom var tung.
- Jag såg brevet, jag ville inte berätta för mina syskon. Vi var redan ledsna över efter allt som hänt, säger Zahra.
- Från honom kan vi få den kärlek och det stöd vi fick från vår mamma, men migrationsverket tänker inte på sånt. De säger: Vi gör det som står i reglerna.
- Han är någon vi kan prata med, han hjälper oss. Han är den vi har när mamma är borta.
- Jag hoppas verkligen att migrationsverket ändrar sig, då gör de våra problem mycket mindre.

Viktigt att hålla ihop

För barnen är det viktigt att hålla ihop, inte splittras.
- Vi har alla gått igenom samma sak och vet hur det känns, säger Atefa.
Hur tänker ni kring det som ni varit med om, om ni jämför med jämnåriga kompisar här?
- Jag tänker att det är så himla orättvist. Vi har inte gjort något för att förtjäna det här. Allt i livet som vi har gått igenom, säger Zahra.
- Vår mamma kommer inte tillbaka. Ahmad är den enda som kan ta hennes plats, även om sorgen över henne aldrig kan gå över, och nu vill de ta även honom ifrån oss.