Den lilla, taniga, bleka Ulf Olsson som jag föreställt mig, och som satt fast på min näthinna efter bilderna från rättegången, den fanns inte längre. Det här var en stor karl. Inte alls tanig. Inte alls liten. Förställningen att han var just liten och tanig hade varit en trygghet inför mötet. För visst var det lite läskigt, att träffa någon som dömts för så fruktansvärda brott. Och visst kändes det lite mindre läskigt om han var en liten ranglig figur som såg ut att falla ihop när som helst. Men den livbojen av trygghet sjönk som en sten i samma stund som vi klev in i rummet.
Jag hade haft telefonkontakt med dubbelmördaren från Höör i flera veckor innan mötet. Det började med ett brev, där jag framförde en önskan om att få intervjua honom i TV4:s grävande samhällsprogram "Drevet". Jag fick inget brev tillbaka. I stället ringde telefonen en eftermiddag i början av 2006.
- Det är Ulf, sa en hes stämma på skånska i andra änden.

Jag frös till lite. Det var han! Där började vår kontakt. Efter det pratade vi varje dag, ibland kunde samtalen pågå i över en timme. Jag bearbetade honom sakta, lyssnade på hans försvarstal om och om igen, försökte få honom att ställa upp i programmet.
Det var nästan alltid jag som ringde honom. Men en kväll när jag satt framför datorn i min lilla etta i Solna ringde mobilen. Numret på displayen såg konstigt ut. Det var inget svenskt nummer, men verkade heller inte komma från utlandet. Det var Ulf som hade sett på tv att polisen undersökte om han kunde vara skyldig till ytterligare ett flickmord. Jag fick skulden för anklagelserna, och tvingades förklara gång på gång att jag inte hade med tv-inslaget att göra. Det hjälpte inte. Jag var ju också journalist. Efter vi lagt på frågade min dåvarande flickvän vem jag pratat med. Samtalet lät nog ganska underligt. Det var Ulf Olsson, sa jag, du vet, han som mördade den där flickan i Hörby. Hon gjorde en besvärad grimas. Be honom att aldrig ringa igen, sa hon bara.

En gång försökte jag med en liknelse i ett av våra telefonsamtal. När han sågade den svenska journalistkåren som bäst drog jag ett exempel om en rörmokare som fått rören att springa läck. Att en journalist är dålig, det betyder ju inte att alla journalister är dåliga, var min poäng, för att han skulle lita på i alla fall mig. Liknelsen gick inte hem. Inte alls. Vaddå rörmokare? Resonemanget var för alldeles för abstrakt för Ulf Olsson.
Vi ville ha honom framför kameran - men det var inte lätt. Ulf Olsson hade ett skäl till att han inte ville synas. Då skulle han bli igenkänd, och lynchad på gatan när han senare blev frisläppt. För han skulle bli frisläppt, det var han övertygad om. I alla fall gav han sken av att ha den övertygelsen.
Men alla känner väl igen dig redan, försökte jag under våra telefonsamtal, du har ju synts på tv och i tidningar under flera månader. Nä, hävdade Ulf, så såg han inte ut längre. Han hade magrat i häktet och och låtit håret växa ut. Nu skulle ingen känna igen honom, och det ville han inte ändra på innan han kom ut.
Jag tyckte det lät konstigt - tills jag träffade honom. Ulf Olsson satt vid ett litet bord, med en bärbar dator framför sig, i ett besöksrum på rättspsykiatriska kliniken i Västervik. Ett fönster bakom honom visade den kalla himlen. Och han hade rätt. Jag skulle inte ha känt igen honom om jag sett honom på gatan. Inte en chans. Han var mycket större än vad jag kunnat föreställa mig. Men blicken var densamma som på bilderna alla sett i tv och tidningar. Ihålig och tom, men ändå intensiv på något sätt. Man kände sig utstirrad och granskad. På hans arm satt en liten klocka. Det såg ut som en damklocka.
En kvinnlig vårdare visade en knapp på väggen. Tryck här om ni vill något, sa hon. Visst, tänkte jag, det hinner vi säkert. Men det var aldrig aktuellt. Ulf Olsson var för det mesta ganska lugn och sansad, om än frustrerad över det mesta i sin tillvaro. Han fick ingen vård, hävdade han, och han fick inga raster utomhus, trots att han sade sig ha laglig rätt till att komma ut i det fria. Allt var skit. Poliser var korrupta. Men inte lika korrupta som åklagare och domare. Journalister fattade ingenting. Och läkarna brydde sig inte. Han var helt enkelt ett offer för en stor konspiration. Egentligen hade han blivit drogad på en stor fest i en tjusig herrgård någonstans i Skåne. Fint folk med tveksamma nöjen hade tvingat honom till de mest avskyvärda saker, efter att de lurat i honom narkotika. Det lät inte så trovärdigt, men han verkade faktiskt tro på det själv. Jag fick till och med namnen på de personer som bodde på gården han pekade ut.
Den enda gången han sken upp under våra samtal var när han berättade om sin nya flickvän. Hon hade brevväxlat med Ulf och de hade fattat tycke för varandra. Till slut hade hon kommit dit och besökt honom.

Vi pratade i över två timmar. Han förklarade att det i stort bara var pyromaner som satt på hans avdelning. Vid några tillfällen blev han upprörd och höjde rösten lite. Det var inte mycket, men det räckte för att jag skulle bli helspänd, skruva på mig i stolen och förklara att vi var tvungna att ställa svåra frågor.
- Du kan inte förstå hur jag har det, sa han upprört till min kollega.
- Nä, det kan jag inte, svarade hon med sin lugnaste röst.
Redan då pratade han mycket om att ta sitt liv. Ulf Olssons självmordstankar var inget han försökte dölja, tvärtom, jag fick ofta sitta och förklara att det var ingen bra idé.
Hoten om att ta sitt liv återkom ständigt under vår kontakt, och han sade det flera gånger när vi träffades i Västervik.
Och oavsett orsaken är det inte svårt att förstå varför han inte ville leva längre. Om han verkligen trodde sig vara oskyldig, då måste hans tillvaro känts minst sagt hopplös och frustrerande. Och om han visste att han mördat Helén Nilsson och Jannica Ekblad, då var nog den kunskapen också svår att leva med.