Vi visste vi var privilegierade. Vi cirka 125 000 människor som väntade i Grant Park, Chicago, alldeles intill Lake Michigan. Väntade på att historien skulle svepa in i den varma novembernatten.
Riktigt säkra kunde vi förstås inte vara än. Men nästan. Allt talade för en seger för Barack Obama över John McCain, allt talade för att USA denna natt skulle välja sin första svarta president.
Om nu inte alla mätningar ljög. Precis som de gjort för Tom Bradley i Kalifornien 1982. Han hade chansen att bli USA:s första svarte guvernör.
Bradley ledde i alla opinionsundersökningar. På valdagen röstade Kalifornien ändå på den vite kandidaten.
Men det stod snart klart i Grant Park att den historien inte skulle upprepa sig. För när först Pennsylvania, sedan Ohio och slutligen Virginia tillföll Obama så var det i praktiken klart.

Så kom ögonblicket. Distribuerat via storbildsskärmar i Grant Park. CNN utropade Barack Obama till USA:s 44:e president.
Och vrålet steg. Ett vrål som innehöll så mycket. Så mycket lättnad, så många förväntningar, så mycket stolthet.
Eller som Obama själv uttryckte det någon timme senare när han höll sitt segertal:
- Om det är någon där ute som fortfarande tvivlar på att Amerika är platsen där allt är möjligt, som undrar om drömmen som nationens grundare hade fortfarande lever, som tvivlar på kraften i demokratin: i natt har ni fått ert svar.
Sedan fortsatte han:
- Jag var aldrig den troligaste kandidaten för det här jobbet.
Det var ord som förde mig fyra år tillbaka i tiden, till demokraternas konvent i Boston 2004. Det var första gången jag såg Barack Obama, första gången jag hörde talas om honom.

Jag var inte ensam om den okunskapen. Bara de allra mest inbitna politiska nördarna hade koll på denne delstatssenator från Illinois som inbjudits att hålla ett av de viktigare talen. Men det var där i Boston som sagan - för en politisk saga är det - började.
- I inget annat land skulle min historia ens vara möjlig. En osannolik historia, sa han den gången.
Och sedan berättade han den. Om sin svarte far från Kenya som övergett familjen, om sin vita mamma från Kansas, om sitt underliga afrikanska namn, Barack, som betydde den "välsignade".
Det var ett fantastiskt tal där i Boston. Folk grät i Fleet Center. Rörda till tårar av optimistiska ord.
Det var också vad USA - och världen - törstade efter 2008. Optimism. Till slut sammanfattad i tre enkla ord: "Ja, vi kan". Eller till och med ett enda: "Förändring".

Det räckte i princip med att inte vara George W Bush. Åtta år hade förvandlat honom till en av de mest impopulära amerikanska presidenterna i modern tid.
Men när nyåret ringde in 2008 så var det inte Barack Obama som var den stora favoriten att flytta in i Vita huset. Det var Hillary Clinton.
För vad kunde bättre symbolisera förändring än att byta ut en republikansk man mot en demokratisk kvinna i Vita huset? USA:s första kvinnliga president.
Det var storyn som var tänkt att skrivas 2008.
Men ödet tog en annan väg när Barack Hussein Obama överraskande drog det längsta strået i det nästan kritvita Iowa, den första anhalten på det omänskligt långa maratonlopp som ett amerikanskt presidentval är.

Om Obama kunde vinna i Iowa, så... Och hur mycket förändring skulle egentligen Hillary erbjuda? Ville USA verkligen ha ytterligare fyra år med en Clinton i Vita huset, efter åtta år av Bush, dessförinnan åtta år av Clinton, dessförinnan fyra år av Bush.
Det tog en evighet innan Hillary erkände sig förlorad. Sedan var det i praktiken klart. Republikanerna kämpade i stark, stark motvind detta år på grund av George W.
Och när segern väl kom så kom den rejält. Obama vann med över 50 procent av rösterna, första gången en demokrat gjort det sedan Lyndon B Johnson 1964. Obama besegrade McCain med över tio miljoner röster.
En av dem som röstade på honom var Fay Citerones 92-åriga mamma, en vit kvinna från Pennsylvania. Jag läste om henne i en bok nyligen.
Hon hade i hela sitt liv röstat på de republikanska kandidaterna. Den 4 november 2008 lade hon sin röst på Barack Obama.
När dottern Fay frågade vad hon gillade hos Obama, svarade hon:
- Jag tycker att han är väldigt inspirerande. Det är vad vi behöver just nu.
Det var vad en hel värld behövde. Om världen fått rösta i det amerikanska presidentvalet så hade Obama fullständigt klassat ut McCain.
Året som gått sedan valet visar hur svårt det är att infria förväntningarna. I USA har Obamas popularitet rasat rejält. Världen jublade, och fortsatte sedan agera som vanligt.
Men bara ett år har gått. Det är på tok för tidigt att fälla någon dom än. Obama riskerar i värsta fall att sluta som en Jimmy Carter, en välvillig men i grunden naiv och inkompetent president.

Eller så lyckas han. Med sjukförsäkringsreformen. Med Afghanistan. Om det går den vägen och Obama får sitta fram till 2016 så kanske vi i framtiden kommer att säga att ett ljusare 2010-tal i själva verket började natten 4 november 2008.
Natten då hoppet återvände.