Under halva 1900-talet har han skapat film och teaterföreställningar som ett urverk, punktligt, disciplinerat och genomskickligt, men det som gör honom till en av vår tids mest kända och aktade konstnärer är att så mycket av det han gjorde blev så storartat, så mångfacetterat, så rikt och raffinerat och ändå så lätt att ta till sig och träffas av.

Som filmare är han en ikon, en stor förnyare; det är bara i Sverige vi inte riktigt förstår vidden av hans berömmelse och betydelse. Kanske just filmerna drabbade oss för mycket? De karga, svenska landskap som var våra egna skrev han in i ett medvetande, vemodigt och rannsakande, tyngt av svarta frågeställningar kring livet, döden, skulden, kärleken. Som om raden av tvivlande präster och besvikna kvinnor hänger samman med steniga stränder, enar som hukar i vinden, havet som blänker kallt. Kanske just i det här landet där vi känner igen vinden, enarna och stenarna att det blev för träffande? För plågsamt?

Teatermannen Bergman var både förnyare, breddare och klassicist. Vem kommer ihåg att han ordnade amfiteater på Dramatens stora scen med enhetspris på biljetterna? Att han alltid såg till att det spelades teater för barn? Att han hade något av spelmannens lust att göra och göra igen och möta skådespelare om och om igen i teaterns gentagelse?

Det sista jag såg av honom var hans frånvaro på Bergmanveckan på Fårö i junis sista dagar. Han var inte där. Han är mycket trött nu, sa vänner och Fåröbor som ordnar veckan.
Men han var ju där ändå! Han fanns överallt i tal och bilder, i berättelser och tankar. Hur han hoppade av förtjusning efter en lyckad tagning där allt måste klaffa, en hel gård sättas i brand. Pyrotekniker och brandkår och lokalbefolkning, och mitt i allt en smal rygg i skinnjacka som studsar av glädje.

Han är helt enkelt kvar. Som de blir som kunnat skriva, måla, tala, filma om det som är allra svårast att beskriva, men handlar om just dig och mig.