Sverige är på drift. Vi flyter i väg. Vi skrattar högt åt idioterna som står kvar på stranden medan vårt isflak flyter allt längre bort. Vi ser inte ens att det är vi som driver, vi tror det är de som står kvar som flyter bort.
Vi går i täten för allt. Vi rev ett helt land, stad för stad monterades ner, och likriktades till att i dag innehålla samma gågata, samma affärer, samma mat-, klädes- och hushållskedjor så att alla människor i hela landet kan äta samma mat, klä sig i samma jeans och montera fast samma krokar i badrummet.
En rörande grej med oss är att vi tror att allt vi får för oss är rätt. Vårt sätt att se på jämställdhet, på kvotering, på aborter, på sexualitet, på kärlek, på lagar, regler, ordning och god ton är det rätta sättet.
Vi målar upp skräckbilder med hjälp av förenklade schabloner om andra länder och människor. Italienare älskar sin tv, sin Berlusconi och sitt machoideal. Däremellan är de katolska hycklare som håller älskarinnor som kedjade hundar. Kvinnorna är förtryckta.
Överhuvudtaget är alla människor som inte bor i Sverige inte riktigt... svenska. Det är något fel på dem. Grekerna är rökande latmaskar som dricker sprit till frukost. Thailand är som ett svenskt kollektivt bollhav med leende uppassare och billig öl.
När Beatrice Ask som ansvarig minister nu försöker stifta lagar som gör det svårare för journalister och andra att granska just ansvariga ministrar är det ingen som ropar att Sverige är en bananrepublik. Inte många vågar jämställa det här synsättet med korrupta länder på andra sidan jorden. Ask är ju ändå svensk. Hon har sina lagar och regler tvinnade i sitt DNA.
Jag minns Lars Lagerbäck i EM 2004 när en italiensk journalist dristade sig till att fråga om det fanns en risk att Sverige och Danmark kanske skulle spela 2-2 och på det sättet spela bort Italien från avancemang.
Jag glömmer aldrig Lagerbäcks glödande blick, hans plötsliga patos när han med bestämdhet hävdade:
- Sådant sysslar vi inte med i Sverige.
Ett rätt läskigt och direkt lögnaktigt påstående.
Hur matchen slutade?
2-2.
Det finns en kollektiv syn på Sverige som världens medelpunkt. Landet där man tar hand om varandra, där staten är god, och där polisen hjälper gamla damer över vägen, och människor betalar sin skatt med ett leende. Vi går först. Vi går i täten.
Ingen tycks se att all denna förtvivlade ängslighet skapar en osäkerhet och en sorts kollektiv sorg i folksjälen som går djupt, som går ända ner till roten.
Vi undrar varför det kunde gå som det gick. I en tid när vi hyllar den mediala mobbaren, när humorn gått vilse i sitt eget anus, när människor som har chansen att påverka frivilligt håller käften för att de är skraja för att tappa sin publik, när alla bara ler som lobotomerade apor från retuscherade bilder, när allting går ut på att massakrera, riva ner, göra slut, förstöra, håna, förakta, beskjuta, är det inte konstigt att våra barn, för det är våra barn, inte bara andras ungar, växer upp och mördar varandra innan de har blivit myndiga ens.
Det är en stor skam och en stor sorg. Sverige är en stor skam och en stor sorg. Endast med tålamod, kärlek, tro och uppror kan det här landet bli så vackert som vi ljuger att det är.
