Kära praktiskt taget allihopa!

Först och främst, ett stort tack till alla meddelanden på Facebook och via e-post. Jag har läst dem alla, berörts av dem alla. Det påminner mig om att jag inte lever i ett vakuum, att en värld betraktar - tydligen med stort intresse - allt som händer på denna lilla och nu verkligen gudsförgätna ö. Det är svårt för mig att svara er alla, eftersom jag inte har så mycket tid och vi har väldigt ont om datorer. Jag tillbringar det mesta av tiden med att försöka få ut materialet vi filmar till världen.

Men var lugna, jag är oskadad. Trött förstås, lite undernärd, men jag har tillräckligt med vatten och en mer eller mindre stabil plats att sova på. Jag befinner mig alldeles intill flygplatsen och om det blir nödvändigt med evakueringar så är jag på rätt ställe.

Jag vill berätta lite grand om vad som hänt mig och vad jag har sett för jag har förstått att det är svårt för er att föreställa er hur vi har det, hur jag har det, och att ni vill veta att jag är okej.

Kort uttryckt, så förändrades hela världen inom loppet av 45 sekunder. Jag gick till arbetet i tisdags morse iklädd en mammaklänning som min syster gett mig, röda stövlar och ett halsband.
Klockan 16.48 satt jag lugnt vid min dator och tänkte att det snart var dags att gå hem. Jag hade precis sagt till min kameraman Blago att vi nog skulle lämna kontoret om 20 minuter. Det var då jag hörde det här ljudet, som om en riktigt, riktigt stor lastbil kom dundrande nerför vägen till kontoret. Så jag reste mig upp för att få en skymt av fordonet - var för slags lastbilar ger ett sånt ljud ifrån sig? När jag gick mot fönstret så registrerade min hjärna att byggnaden först vibrerade och sedan började svänga vilt från sida till sida. Jag blev inte rädd, bara förbryllad och försökte minnas vad man ska göra i en sån här situation. Är det "gömma sig under ett bord" eller är det "springa ut". Av någon anledning fick jag för mig att man ska stå under en dörröppning, så jag försökte ta mig till ytterdörren som ligger två meter från mitt kontor. Men jag ramlade hela tiden och Blago som var bakom mig hamnade över mig. Antar att han ansåg att lösningen var "ligga på en kollega under en jordbävning". En annan kollega bakom oss - kameramannen galne Logan - kom nerför korridoren och skrek:
- Ut härifrån! Ut härifrån! Ut härifrån!

"Jag landade på vår bil"

Han grep tag i Blagos nacke och på något satt tumlade jag utför trappen och landade på vår bil som hade kraschat rätt in i vår byggnad. Sedan stod vi där på knä på trottoaren allihop och gned oss i ögonen. Skakandet upphörde. Sedan startade det igen. Någon sa:
- Var är vårt högkvarter?
Allt vi kunde se var damm. Inget solsken. Inga byggnader, ingenting längre bort än en meter.

Det tog oss 20 minuter att få bekräftat att vårt sex våningars högkvarter inte längre fanns där. Det är en sådan där sak som inte går att fatta. New Yorkare kan förstå det efter 11 september. Byggnaden ska ju vara där, och man tittar efter den, men hjärnan kan inte räkna ut varför den inte finns där.

I kåkstaden utanför vårt kontor såg det likadant ut. Vi satt nedhukade på parkeringsplatsen till vårt högkvarter och lyssnade på ljudet från tusentals människor som skrek och grät och stönade. Det var som en flodvåg. Och hela tiden kom efterskalv och kullarna tjöt av panik och rädsla.

"Verkade så orättvist"

Jag satt där i fem timmar och undrade om min familj visste vad som hänt. Jag visste att de brukade lyssna på radio när de åt middag och försökte föreställa mig vad de gjorde när nyheten kom. Jag undrade också hur världen skulle få veta. Vi hade ingen el. Inget mobilnät. Inget. Kring klockan elva på kvällen hittade jag en person som lyssnade på Radio France International, som rapporterade om ett massivt jordskalv med epicentrum i Port-au-Prince. Jag tänkte att Gud försöker verkligen göra sig av med den här ön, jag menar hur mycket mer kan Haiti tåla? Det verkade så orättvist att detta också skulle drabba ön. Och det kändes absurt att vi satt mitt i centrum för händelsen, men inte hade en aning om vad som skett. Vi fick informationen från Paris som fick sin information från CBS i USA. Mycket bisarrt. Där satt jag i min mammaklänning och stövlar, insmord i lera och smuts, med knäna högt uppdragna och tänkte på min familj. Jag ångrade verkligen mitt klädval i den stunden.
Jag tillbringade natten med att titta på räddningsoperationen. Men det var inte många som räddades. Det är svårt att dra ut någon från hundratals ton betong. Kanske de fick loss tio personer och vi försökte få en skymt av deras ansikten.

"Är det nån jag känner"

Är det någon jag känner? Snälla, låt det vara en av de våra. Jag satt med en kollega vars make saknades och vars ettåriga son befunnit sig i familjens lägenhet i ett fyravåningshus uppe bland Port-au-Prince kullar. Hon var alldeles tyst och stel, ögonen vidöppna, stirrande på ruinerna. Hon lyckades ta sig hem och rädda sitt barn klockan 02.00, men det är fortfarande okänt vad som hänt hennes make.

Det är först nu som vi börjar förstå vilka som inte dykt upp, vilka ansikten som saknas i det lilla område intill flygplatsen som blivit vår nya bas. Det är här jag är nu. Det är en förfärlig känsla. Att veta att personer som man mött på kontoret, som man sagt hej till på fester och i barer, som man haft dumma argument med via e-post - att dessa personer plötsligt kan vara döda. Eller ännu värre fångna i ett litet utrymme, utan syre, i smärtor.

Jag tror att många av oss just nu klarar oss genom att hålla fast vid dessa tankar: Först och främst "jag överlevde". Jag överlevde. Jag lever fortfarande. Byggnaden rasade men genom något mirakel så är jag fortfarande här. Så det är bäst att jag känner mig lycklig och tacksam över det och inte slösar bort mitt liv, för många här har inte haft samma tur. Den andra tanken är "det finns mycket arbete att utföra". Det finns det - tonvis av det. Tonvis med betong som måste flyttas, tonvis av kroppar som måste transporteras bort, tonvis med mat som ska distribueras - och vatten. Och för mig tonvis med tv-bilder som måste sändas ut till världen. Så vi ger oss i kast med dessa saker. Det är bättre än att hänga häromkring och inte göra något. Den sista tanken är "mirakel inträffar". En av säkerhetsvakterna - en kille som skulle ha ingått i det team som Eduardo (Amelias pojkvän, övers anm) skulle ansluta till nästa vecka - befann sig under ruinerna någonstans i det som hade varit den fjärde våningen. Han kunde kommunicera via radio. Han var vid medvetande, satt fast i ett hål. Och räddningsarbetarna kunde inte nå honom. Två meter betong låg emellan honom och dem. Och sedan konstanta efterskalv och fruktan att detta berg av betong skulle kollapsa över honom. Men i dag, efter nästan 48 timmars arbete, så kom han ut ur ruinerna, oskadad. Och han sa genast upp sig från FN. Vem kan klandra honom? När vi hörde detta, så grät många av oss:
- Tack Gud, och snälla låt det hända igen.

"Jag sover på golvet"

Lite fler saker, och sedan måste jag sticka. Jag sover på golvet till basen, utomhus egentligen, eftersom ingen längre känner för att sova inomhus. Vi försöker alla hålla oss nära utgångarna nuförtiden. Jag har min yoga, matta och ett lakan. Jag är okej. Jag arbetar hela dagen, förser tv-bolagen med filmat material. Våra kameramän är ute på fältet, det är jag som får banden, redigerar och sänder ut det via nätet. Vi ransonerar vatten och en MRE (en matportion som blir varm av sig själv) per dag. Vi försöker också få tag på andra snacks. Så hittills går det bra. Och med den internationella hjälp som kommer in, så lär vi få mer mat och hjälp snart.
Staden är... tja. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Det är ungefär som om alla man känner - alla! - varit med om en allvarlig trafikolycka på en och samma dag, vid samma tillfälle. En del klarar sig hela oskadda, andra - inte. Många av mina kolleger har förlorat allt. En del har förlorat sina barn, andra en make eller en fru. Logan förlorade hela sin våning och allt som fanns därnne. Jag - verkar det - har klarat mig förvånansvärt bra. Och jag är mycket tacksam för att Eduardo inte var här när det hände. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte kunde finna honom.

"Tack för er kärlek"

Jag vill tacka er igen för all er kärlek och alla meddelanden. Jag har läst dem alla och de ger mig en känsla av lycka på en mycket mörk plats. Så fortsätt att be för oss. Donera pengar - eller något - till en humanitär organisation. Och håll kontakten med mig. Jag älskar att höra av er. Jag skickar all min kärlek till er, och jag beklagar att jag inte kan skriva mer. Men oroa er inte. Jag är säker.
Hälsningar Amelia
Översättning: Mats Larsson