Det senaste greppet var i Almedalen, där du pratade om att partiet vänder sig till "verklighetens folk". Folk som "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest". Sedan, några dagar senare, så gick du ut och sa att du ville höja alkoholskatten. Vet svenskarna var de har dig?
–Nej, förmodligen inte efter den artikeln, eftersom det var en av de få gånger jag blev riktigt upprörd över en vinkling i en tidning. Det var en intervju som genomfördes, där den här journalisten enligt min uppfattning drog en helt annan slutsats än vad jag faktiskt sa. Jag sa att den modell som vi har praktiserat i Sverige, då vi tittar på de här punktskatterna kontinuerligt för att alkoholpriserna ungefär ska följa konsumentpriserna i övrigt, det är den modell som jag föredrar. Jag tror inte på några dramatiska skattehöjningar, eftersom det kommer att öka införseln från andra länder och så. Den vinklingen, dragningen, på den intervjun gjorde mig rätt upprörd. 

Vet du vad ett 80-20-förslag är?
Ja, det kan vara ett, jo, det vet jag.
Förklara!
Ja, ett förslag som funkar väl mot en viss grupp men som andra är starka motståndare till. Man får en konflikt och därmed så blir skiljelinjen tydlig politiskt. 
Och vad är det som gör 80 - 20 här då?
– Hur menar du då?
Ja, alltså, 80 - 20, vad står det för i sammanhanget?
– Ja, det står ju för att en grupp gillar det och en grupp som starkt ogillar det kommer att reagera väldigt starkt emot det här.
Ja, det var någon som sa att man ska ha eliten emot sig och väljarna i ryggen och så där. Och du tog ju ett sådant grepp i Almedalen, för du gick ju till angrepp mot kultureliten när du höll tal i Almedalen, medan du stod på den vanlige svenskens sida. Man kan ju tänka sig att det var 20 procent kultureliten. Det här som vi såg i Almedalen, är det början på en 80-20-taktik från Kristdemokraterna?
– Man kan väl säga så här att när vi planerade det här - det här var egentligen flera olika tal som   vi bland annat höll på partiets riksting, och sedan i Almedalen, så vill vi åstadkomma en riktig snackis, alltså en rejäl debatt om de här frågorna. Inte minst Almedalsformatet är sådant att den som står och viskar och är försynt och välnyanserad kommer inte att väcka mycket uppmärksamhet. Utan där får man ta i med versaler och kvällstidningsmanér (om herrarna vill ursäkta) för att få till stånd den här diskussionen som man vill ha. Och jag är väldigt nöjd med den debatt som har uppstått. Jag tycker att jag har fångat upp en del som väldigt många människor tänker på. Jag använder gärna den här 80-20-bilden då: att det finns väldigt många människor som känner sig främmande inför den här, alltså, en elit som försöker tala om precis hur man ska leva sitt liv. Den eliten finns ju också företrädd i politiken, som alltmer vill styra människors göranden och låtanden, i stället för att lämna folk i fred och låta människor göra på det sätt som de själva tycker är bäst.

Men i valet 2002 gjorde Folkpartiet ett succéval, och fick över 13 procent av rösterna, bland annat med hjälp av 80-20-förslaget om språktest för invandrare, som man får säga var ett 80-20-förslag. Kan vi vänta oss en rad 80-20-förslag från Kristdemokraterna inför valet 2010?
– Jag tror ju inte att en målsättning för ett parti kan vara så att liksom ett förslag som gör vissa upprörda och andra glada. Det partiet kommer inte att lyckas så väl. Det handlar om att man föreslår eller diskuterar utifrån vad man tycker är rätt och riktigt. Man kan diskutera utifrån vad man förpackar de här förslagen för att få genomslag. Men om man inte bottnar i vad man tycker är rätt, respektive fel, ja, då kommer det inte att bära. Då kommer ett parti att framstå som inte seriöst. Det är ju inget parti som vill göra så.
Det är ju ingen som påstår att det är en bärande idé, men det kanske är en uttänkt strategi att tänka i de här banorna?
– Jo, men så kan det ju vara, att... för att få ett genomslag så måste det ju finnas en konfliktyta. Säger någon någonting som alla kan nicka instämmande till så är det förmodligen en tanke som har tänkts tusen gånger tidigare, och som redan är allmänt accepterad. Vill man förändra en opinion så är det klart att det måste finnas en konfliktyta som gör det intressant att spegla det för många människor och bli någonting som människor tvingas, eller vill, förhålla sig till. 

Ja, det finns väl mycket i Kristdemokraternas politik som går att formulera som skarp 80-20-politik?
– Absolut, det allra mesta skulle jag säga. 
Varför inte agera som i Almedalen, det gick väl ganska bra, du fick väl en debatt?
– Ja.
Och Folkpartiet har ju redan prövat detta och de tredubblade ju sina siffror, så det är väl bara att tuta och köra?
– Jo, precis, men det måste bottna i en övertygelse i någonting som man faktiskt vill åstadkomma, att bara skapa debatten utan att ha en tydlig idé om vart det ska leda, är ju inte någon långsiktig linje, därför gäller det ju att ge förslaget som man tänker sig faktiskt att följa hela vägen, men det är klart att partier är ju inte dummare än att man funderar på hur man förpackar sina förslag så att det blir en medial krok och en spännande debatt.
Men du har materialet och du gillar idén så det är inte otroligt att det blir några sådana förslag?
– Nej, så kan det vara. 
Din partisekreterare Lennart Sjögren skyller de dåliga opinionssiffrorna på Moderaternas dominans i alliansen. "Moderaterna har tagit åt sig all vinst som alliansen tillsammans har arbetat fram", har han sagt i Expressen. Håller du med?
– Jag tycker att det där är ett resonemang som jag inte skulle föra utan jag - skulle det vara så att mitt parti har opinionssiffror som jag inte är nöjd med så går det inte att säga att de andra gör fel utan då är frågan: ”Vad gör vi som är fel, vad kan vi ändra på som gör att fler upptäcker detta fantastiska parti och vår politik?” Det måste ju vara idén. Om jag skulle vara 100-meterslöpare och andra är snabbare än jag så går det ju inte att säga att det är fel på de andra utan då måste jag träna hårdare. Då måste jag se till så att jag blir snabbare. Det gäller ju politiken också. Jag kan ändra på mig själv eller mitt parti, det är mycket svårare att ändra på andra.

Tycker du att ni syns tillräckligt?
– Jag syns ungefär 24 timmar om dygnet. Sedan kanske det inte är tillräckligt många som ser mig men det kan man ju... Jag tror knappast att du hittar en politiker som säger att "nej, nu har jag synts för mycket" utan drivkraften i den här rollen är naturligtvis att försöka vara närvarande, men inte bara vara närvarande utan också finnas i rätt sammanhang och föra resonemang som berör människor. Gör man inte det så blir man ju inte relevant och är man inte relevant så kommer man inte att synas.
Om ni vinner valet om drygt ett år, behöver fördelningen förändras mellan partierna i alliansen för att ge de mindre partierna större utrymme?
– Ja, men jag tycker att också de partierna ska ha plats. Men vi kommer att vara generösa i det sammanhanget. (Skrattar). Men så här: Det är ju så att väljarna avgör ju fördelningen mellan partierna så det är ju de proportioner som väljarna tilldelar partierna som avgör hur regeringen sammansätts och skulle det vara så att kristdemokraterna får hälften av alliansens röster så bör då det avspegla också regeringens sammansättning. Förändringar kommer säkert att ske, kanske någon person som inte vill fortsätta och man kanske ser nya som borde in, men någon förändring finns det skäl att tro att den kommer.
Det blir djup hängmatta då alltså.
– Ja, men tenderar de inte att bli allt djupare. (Skratt)
Innan valet 2006 föreslog Lars Leijonborg en gemensam valsedel för alliansen. Skulle du tänka en sådan lösning inför nästa val?
– Nej, det kommer inte att bli någon sådan. Det har vi resonerat om mellan partierna och konstaterat att det... nyttan med det är mindre än det som vi har möjlighet att vinna för det kommer att orsaka enormt mycket arbeta att skapa skapa för så många väljare så den frågan kommer vi inte att driva