Jorid Holstad Nordmelan, 20, tog skydd under sängen när Anders Behring Breivik, 32, stod utanför och sköt mot sovsalen.
En flicka blev träffad.
Två skräckfyllda timmar senare kunde de gå ut - då mötte de 32-åringen.
- Han såg inte på oss, men han log. Det gjorde mig illamående. Han såg så stolt ut över det han hade gjort, berättar hon för Expressen.se.
Ungdomarna på Utöya hade precis fått höra om bomben inne i Oslo och stämningen var låg.
Jorid Holstad Nordmelan, 20, samlades med de andra på ön i ett krismöte.
Då fick de veta att färjetrafiken till och från Utöya var stängd.
– Vi kunde inte resa tillbaka till Oslo. Men här var vi trygga, säger hon.
Efter mötet gick de vidare in i skogen till en sovsal. Då hörde de skott.
Skrek att vi skulle gömmas oss
Jorid trodde som många andra att det var ett skämt.
– Sedan såg vi Första hjälpen-medarbetare som var väldigt bekymrade. Och de skrek att vi skulle gömma oss i sovsalen och sätta madrasser för fönstren för att det var en man på ön som sköt.
Flicka träffades
Hon gömde sig i sovsalen, tillsammans med 20-30 andra, i totalt två timmar. Samtidigt sköt Anders Behring Breivik mot huset.
En flicka blev träffad i armen.
– Då blev det fullt kaos. Alla kastade sängar, madrasser, bagage, över sig, för att skydda sig. Alla grinade. Det var så en så hemsk upplevelse.
Tårarna rann när hon tog skydd under sängen.
– Jag hade platsen längst in, då fick jag dåligt samvete och grät ännu mer.
Anders Behring Breivik fortsatte skjuta urskiljningslöst utanför.
– Han bara sköt hela tiden, och minst åtta, tio skott åt gången.
– Smällarna, det var de högsta smällarna jag har hört i mitt liv. Jag var helt säker att nu dör jag.
Larm om bomber på ön
Efter en timme kom polisen. Men då kom larmet om att sprängmedel kunde finnas på ön – och ungdomarna tappade nästan modet.
Efter ytterligare en timme kunde de lämna sovsalen. Då gick Jorid och de andra förbi flera livlösa kroppar. Och mötte Anders Behring Breivik.
– Vi gick helt intill honom. Hade jag sträckt ut handen hade jag kunnat ta på honom. Han hade handklovar och hade tagit av sig polisuniformen. Jag mådde psykiskt dåligt när jag såg honom. Han var stor, och såg så slemmig ut. Han hade onda ögon, det var ondska i hans ögon.
"Han log"
– Två poliser stod vid honom, men de tog inte på honom, han stod för sig själv. Utan vapen var han inte intressant.
Hon fortsätter:
– Han såg inte på oss, men han log. Det gjorde mig illamående. Han såg så stolt ut över det han hade gjort.
Sedan fick de åka en båt över till land, över till de andra som överlevde massakern.
Jorid Holstad Nordmelan var med om tsunamin 2004, men det som hon upplevde på Utöya var mycket värre säger hon.
– Jag känner mig inte trygg, vill inte vara ensam. Jag väntar på svar om de som fortfarande saknas. Så fort jag får veta namnen på de döda så tänker jag att det blir lite bättre, mer rationellt. Nu går man och väntar på ingenting.
