Gatupatrullen har bara varit ute en kort stund på Kabuls soptäckta gator när telefonen ringer till socialarbetaren Mirwais. Han mimar att det är polisen.
- De har hittat en liten pojke som är stum. Han är på polisstationen i distrikt 2, förklarar Mirwais när han har lagt på.

Det tar en stund innan vi är framme eftersom patrullen passar på att leta längs gatorna på vägen till polisstationen. De fyra personerna, tre afghanska män och en kvinna, som vi följer ingår i ett projekt som Rädda Barnen har för att hjälpa de tusentals gatubarn som finns i Kabul. Istället för att gå i skolan säljer de varor, tvättar bilar och tigger mellan bilarna i den fullständigt kaotiska trafiken i den afghanska huvudstaden. Ibland skakar de av opiumberoende, ibland svimmar de av trötthet. Och det finns nästan ingen som tar hand om dem, trots att det finns hundratals hjälporganisationer i Afghanistan. Istället ligger fokus på militären, korruptionen och den trasiga inrikespolitiken. Polisen hittar en liten pojke som av rädsla vägrar prata sent på kvällen. Rädda Barnens socialarbetare tar honom till ett skyddsboende och lyckas hitta hans pappa dagen därpå Foto: Jonte Wentzel

Men de här fyra socialarbetarna går gata upp och ned i två av Kabuls 22 distrikt för att hitta de gatubarn som sover utomhus, flytt sina hem eller som behöver vård. En man identifierar sig som pappa till pojken som socialarbetarna hittat kvällen innan. Pojken heter Mansoor och är sju år. Pappan tappade bort honom när de skulle handla på en marknad. Foto: Jonte Wentzel
- Vi har hittat barn sovande under broarna, i väskor och gömda bakom plankor. Det är hemskt, men i de allra flesta fall finner vi en lösning och de kan återvända hem, säger Mirvais. En timme om dagen är Lala Gha på ett av Rädda Barnens centrum och lär sig läsa och skriva. Foto: Jonte Wentzel
När vi kommer fram till polisstationen hälsar socialarbetarna bekant på polischeferna. På en av sofforna sitter en liten pojke och skakar. Han är rädd och kall, febern börjar komma smygande. Mirvais och de andra försöker prata med honom men han vägrar att svara.
- Jag tror inte alls han är stum utan bara rädd. Om några timmar eller imorgon kan vi kanske få veta vad han heter och om han är vilse, har flytt hemifrån eller jobbar på gatorna, säger han.
De bestämmer sig för att ta honom till ett statlig skyddsboende för barn under natten.
När vi kommer dit tittar de som har hand om boendet skeptiskt på pojken.
- Pratar han inte? Då kanske han har ett mentalt problem. Såna barn vill vi inte ha här. Ni får ta tillbaka honom, säger de.

Mirvais biter sig i läppen och frågar om de ska slänga tillbaka pojken på gatan. Männen rycker på axlarna. Till slut lyckas Mirwais övertala dem och den lille pojken får lägga sig i en av sängarna med flera stora täcken över sig för att återfå värmen. Innan vi går, frågar Mirvais en gång till efter hans namn. Han svarar inte.
Vem är han och varför är han ensam på gatan?
- Imorgon börjar vi med efterlysningar och så. Det kanske kan ge något, säger Mirvais innan han fortsätter ut på gatorna med sin ficklampa för att leta efter fler barn.

De barn som de hittar intervjuar de. Är det inte akut söker de upp dem dagen därpå, tar reda på deras situation och ber föräldrarna om tillåtelse att barnen ska få komma en timme om dagen till deras center där de lär sig grunderna i att läsa och skriva.
På ett sådant center möter vi Lala Gha, 11. Han är ett av de barn som Rädda Barnens socialarbetare hjälpt. Han sitter bland de andra barnen på golvet. Framför sig har han en påse med metallsaker som han ska sälja. Hans ansikte, kläder och små händer är svarta av olja. Naglarna på fingrar och tår har djupa sorgekanter.
- Jag jobbar från 7- 16 på en verkstad och sen ibland samlar jag plåt och säljer, säger han.

Lala Gha hittades utanför ett sjukhus avsvimmad. Då hade han bott på gatan i fyra dygn.
- Min mamma och pappa är skilda och jag bodde hos min pappa och styvmamma. Men hon bara slog mig. En dag tappade jag 80 kronor som jag fått av henne att handla mat för och då vågade jag inte gå tillbaka, berättar Lala Gha.
Efter några dagars vård på sjukhuset hittades han av en farbror som tog beslutet att Lala Gha istället skulle bo hos sin farmor och farfar.
- Mina föräldrar älskar mig inte så nu måste jag bo hos farmor och farmor. De är väldigt snälla men fattiga så jag och min lillebror måste jobba hela dagarna på en verkstad, säger han.

Men efter att han fått kontakt med Rädda barnens socialarbetare har det öppnat dörrarna till drömmar som alla barn har rätt att ha.
- Jag vill bli läkare och ta hand om alla sjuka i Kabul, säger han stolt.
Mirvais som nickar uppmuntrande och säger att detta är vad hans jobb handlar om - att ge hopp.
Dagen efter mötet med pojken utan namn, ringer Mirvais exalterat.
- Det verkar som vi hittat pappan till den lilla pojken som inte pratar.
Vi åker snabbt till polisstationen där en man väntar. Han identifierar sig som pappan och säger att pojken heter Mansoor och är sju år. Han tappade bort honom när de skulle handla på en marknad.
- Jag har varit vaken hela natten. Jag var livrädd att han var kidnappad och att de sålt honom som självmordsbombare till talibanerna, säger han.

När pappan en halvtimme senare kommer in i skyddsboendet ger Mansoor ifrån sig ett enormt vrål och sedan börjar han gråta av lättnad. Han är inte alls stum, han var bara livrädd. Hans pappa kramar honom och säger att nu ska de åka hem till mamma.
Mansoor hade tur eftersom Mirvais och de andra socialarbetarna tog hand om honom och eftersom hans pappa letade efter honom. Men de flesta gatubarnen har en mörkare situation.

Ett par kvällar senare är Mirvais ute på gatorna och letar igen. Efter bara några minuter hittar han Hassan, 12, sovande i en kloak. Hassan berättar att han kommer från den fattiga provinsen Bamyan och att han har skickats till Kabul med tvåhundra kronor på fickan. Hans föräldrar har sagt åt honom att komma hem med trehundra kronor. I flera månader har han sovit i Kabuls fuktig, illaluktande och smutsiga kloaker.
- Det är kallt och jag är rädd, säger han till socialarbetarna.
Mirwais tar pojken till ett skyddsboende där han kan vara tills de hittar föräldrarna. Förhoppningsvis finner de en lösning. Men efter att de sett till att Hassan äntligen ligger i en varm säng väntar många timmar på gatorna för socialarbetarna. Fler barn behöver deras hjälp. Som Kabul ser ut i dag har deras arbete inget slut.