Gäster med gester
– det finns ingen allians längre

Publicerad

Bengt Westerberg stod ensam i bänkraden. Människor strömmade in från dörrarna, rörde sig runt i lokalen, på sina håll bildades det klungar, några röster överröstade de andra, skratt klingade.

Men ingen sa hej till Bengt.

Han vankade runt lite.

Uppe på scenen kunde han se ett bildspel. Där var det där fotot på Fälldin och Ahlmark och Bohman, 1976, första gången, breda slipsar och svettpärlor i bondens panna, Ullsten, åh en sådan underbar natt. Sedan några bilder på Bildt, valfrihetsrevolutionen 1991, och krisen. Därefter de där Hägglund ser ut som en dagispojke, Reinfeldt i den bruna kostymen, 2006, Olofssons gårdsplan, fyra partiledare på ett tåg, fyra partiledare på en scen fylld av ballonger.

Det var om detta de skulle prata. Om när det gått bra för borgerligheten.

Till slut såg han Maria Arnholm.

 

Hon kom rakt emot honom med sitt vackra leende och blonda hår och armarna som slog ut och svepte in honom i en lång kram. Tänk ändå att ha gamla medarbetare. Alldeles ensam var han inte.

Då harklade sig moderatorn och klungorna skingrades och ner på de sammetsröda bänkarna i riksdagens förstakammarsal slog sig de församlade allianspolitikerna. Bengt kallades upp till mikrofonen.

– Du var statssekreterare på sjuttiotalet och socialminister på nittiotalet, vad kan alliansen lära av dig idag? frågade moderatorn.

Bengt bar uppknäppt skjorta och udda kavaj.

Han sa något snällt först, något om att det är bra att vara eniga.

– Man behöver åtminstone något man är ense om.

Då fnissade några i publiken. Kan den här splittrade församlingen verkligen regera Sverige? Det har varit den historiska frågan om borgerligheten. Också nu talade de om detta, märkligt nog. Sanningen är ju att de borgerliga partierna är mer ense än någonsin. Ja, var och en har prövat lite egna idéer sedan valet för två år sedan, och det är klart att i regeringsställning fanns inget utrymme för eget tänkande alls, men jämför med 2005, då man också var i opposition, i centrala sakfrågor – familjepolitiken, försvaret, utrikespolitiken, till exempel – är de långt mer eniga 2016.

 

Fredrik Reinfeldt, Stefan Attefall, Maud Olofsson och Bengt Westerberg under alliansens framtidsseminarium. Foto: Henrik Montgomery/Tt / TT NYHETSBYRÅN

Det kan inte vara det som är problemet.

Inte blev det någon riktig fart på utfrågningen av Westerberg heller.

Så de kallade upp Maud. Och Olofssonskan – grått hår och grå klänning och sjal i silver svept om halsen – kom med fart. Hon drog en del slogans från Timbro, till exempel.

– Vi är alla indoktrinerade av att ha vuxit upp i ett socialdemokratiskt samhälle! ropade hon ut i lokalen.

Vartefter Stefan Attefall, kristdemokraten, klädd i skjorta i något slag rosa kulör, fick ta plats och gaffla lite om Friggebos små hus – hon vinkade buttert från publiken – och rätt mycket sina egna.

– De lockade väljare, underströk Attefall.

Sedan kom Fredrik.

 

Han hade statsmannasviden på. Den snävt skurna mörka blå med kritvit skjorta, oklanderlig men het ändå, och blå slips. De applåderade länge. Det var inte många moderater i lokalen, vilket kanske förklarade applåderna men var anmärkningsvärt i sig, här bjuder alliansen in till seminarium och så dyker det knappt upp några från det största partiet. Alliansens tillkomst är, som statsvetarprofessor Tommy Möller en gång påpekade, moderaternas största politiska framgång. Ett parti har gynnats av alliansen, tre andra missgynnats. Och detta stora står inte upp för de andra när det blåser.

Nu var man en panel på fyra föredettingar där framme. Då kunde Bengt Westerberg inte hålla sig längre.

– Utsikterna för de här fyra partierna, sa han och svepte med handen över lokalen, är bilda majoritetsregering är mycket små.

Moderatorn höjde på ögonbrynen.

– Nu har vi har fått tre block. En av mina lärdomar från 1991 är att det var ett stort problem att ha Ny demokrati som tungan på vågen i riksdagen. Folk litade inte på att regeringens besked skulle gälla. Jag tycker om blocköverskridande uppgörelser och det är än mer nödvändigt nu.

 

Publiken tystnade, och innan någon hunnit få stopp på honom hade han också kläckt ur sig att man måste sluta sänka skatter, nu gällde det att höja skatter så äldreomsorgen kunde klaras.

Fredrik Reinfeldt höll mun. Han lät det bara glida förbi, och hans exempel följde Olofsson och Attefall. De babblade på om sitt. Det var som charader, de viftade runt lite i luften och ditt och datt.

Och det säger kanske något.

 

Alliansen bildades den 30 augusti 2005 hemma hos C-ledaren Maud Olofsson i Västerbotten. Foto: Suvad Mrkonjic

Från början, 1976, var borgerligt samarbete något nödvändigt ont, man tvingades samarbeta, varför splittring uppstod, men 2006 hade man lärt sig trivas tillsammans, vilket gav riktig framgång, men också närsynthet. Nu är det Bengt Westerberg, inte Fredrik Reinfeldt, som påpekar att det krävs något nytt som är nödvändigt men kanske ont.

Alla deltagare under 60 på det där seminariet försökte undvika det elementära. Att tvåblocksparlamentarismen försvunnit och därmed grunden för alliansens existens. Det var som när en boxare blivit knockad. Alla ser att karriären är slut men boxaren måste upp i ringen och bli nerslagen en gång till för att fatta att allt är över.

Det inte finns ett block med borgerliga som slåss mot ett med socialister, publiken har gått hem, och dagens partiledare – till höger och vänster – tycks inte vilja förstå vad som är komparativa fördelar i ett treblockssystem.

– Jag fattar inte ens varför frågan ställs, sa Ebba Busch Thor, när den grånade folkpartisten Carl B Hamilton från publiken frågat de nuvarande partiledarna varför man inte gick ihop till ett parti.

Hamilton skakade bara uppgivet på huvudet.

Systemförändringar är besvärliga.

De fyra borgerliga partierna är rätt ense 2016, det är inte problemet. Problemet är att förutsättningen för traditionell blockpolitik är borta. Men också något mer.

 

Det finns ett ögonöppnande resonemang i Åsa Linderborgs doktorsavhandling. Den handlar om hur socialdemokraterna skrivit sin historia. Linderborg menar att begreppet socialdemokratisk hegemoni måste problematiseras. Partiet, skriver hon, hade länge parlamentarisk och organisatorisk dominans, men anpassade sig till ett rådande borgerligt system och kan därför inte sägas ha innehaft ett ideologiskt herravälde.

Den moderna svenska borgerligheten, den som grundades av Gösta Bohman och Sture Eskilsson för ungefär 45 år sedan, har inte haft parlamentarisk eller organisatorisk dominans, men väl ett ideologiskt herravälde. Alliansen byggdes 2004 med den här breda liberalismen som grund. I den ingick en självbild och intern historieskrivning av att historien var slut och att allt pekade i en riktning.

 

En organisation byggd på det paradigmet fungerar inte när det råder kulturkrig mellan liberaler och konservativa. Ingen tror längre på projektet. Det finns ingen entusiasm, ingen glädje, inga idéer.

På slutet ställde sig Beatrice Ask upp i en av bänkarna och sa att panelen varit alldeles för självkritisk och nu undrade hon vad de skulle vilja skryta om, vad de var stolta över att ha gjort?

– Att vi bildade alliansregeringen, utbrast Maud Olofsson.

Allt detta hände i måndags. Nu är det fredag och fortfarande har ingen noterat det uppenbara:

Det finns inte längre någonting som heter alliansen i svensk politik.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag