Det här är Iran. Absolut förbjudet för unga ogifta att umgås. Om inte pappa är med. En kram kan betyda spöstraff.
Dizin är en skidort i den mäktiga bergskedjan Alborz, ett par timmar med buss från Teheran. Pisterna ligger på omkring 3 000 meters höjd och det går att åka på ny pudersnö till sent på våren.
Detta är en fristad. Hit kan unga fly utan att mullorna har koll. De vågar till och med gå hand i hand. Det är ingen vanlig syn i islamisternas Gudsstat.
- Sedlighetspolisen dyker upp och gör razzior ibland. Men för det mesta får vi vara i fred. Vi kan ju inte åka skidor i slöja, säger Negar, 22, som pluggar kemi vid Teheran University.

Det kunde varit Åre eller Davos. Unga män och kvinnor i eleganta skidkläder. Benettonreklam i backarna.
- Här kan vi ha roligt. I Teheran kan jag inte skratta utan att människor tycker att jag beter mig omoraliskt, fortsätter Negar.
Den islamiska politiska ideologin är den här: män är det svagare könet och i behov av skydd för att kontrollera sina sexuella begär.
Alltså lockar kvinnor män, och hotar därmed samhällsordningen och den nationella stabiliteten. Efter Koranen är familjen det heligaste för mullorna. De anser att kvinnans sexuella dragningskraft är så stark att den kan leda män i frestelser. Ett samhälle som det i Iran kan leva i social ordning bara om kvinnor göms under svarta skynken.
Så tänker de faktiskt, de fanatiska skäggiga männen i moskéerna i Qom.
Därför måste flickor från nio år sätta på sig hijab, en slöja som döljer håret. Från tonåren måste kvinnor dölja hela kroppen med svarta chadorer.

Skidanläggningen här i bergen byggdes av shahen. Den stängdes efter den islamiska revolutionen - eftersom mullorna såg skidåkning som något som länderna i väst hittat på, och därmed skadligt för moralen. I mitten av 1980-talet öppnades backarna igen.
Stora skyltar visar att det är skilda nedfarter för män och kvinnor.
En förmiddag ser jag basiji, den religiösa moralpolisen, nere vid liftarna. Två barska kvinnor i chadorer visar kvinnliga skidåkare till vänstra gondolen, två uniformerade män pekar åt oss andra att ta högra liften. Alla lyder.
Men uppe på toppen finns inga poliser, och fnissande bryter alla mot morallagarna.
- Vi åker ner med killarna. Börjar poliserna gruffa säger vi bara att vi kört fel, säger Negar.
Problemen kan börja redan på vägen till Dizin. Revolutions-gardisterna har ofta vägspärrar på de slingrade bergvägarna, och kvinnor med bagage undersöks särskilt noga.

De måste ha med sig skriftliga tillstånd från föräldrarna om de ska sova över på något av hotellen. Sådan är den muslimska lagen. Par som ska stanna över helgen måste visa att de är gifta. Det finns förstås ett knep, som alltid i sådana här sken-heliga samhällen.
Paret har helt enkelt med sig ett papper som båda undertecknat där de står att de ingått ett sigheh, tillfälligt äktenskap. Ett sigheh kan vara från en halvtimme till några veckor, och upplöses när den överenskomna tiden gått ut. Sigheh kräver inga vittnen och ingen registrering.
Dubbelrummen på hotellen i Dizin har många gäster med sigheh-registrering varje veckoslut.
- Mullorna vet det, alla vet hur det går till. Koranen säger att sigheh är halal, tillåtet, och det är enda sättet för unga och kära att kunna sova tillsammans, säger Negar.

På väg från Dizin får jag lift med ingenjören Amin Hussein, 30, och hans flickvän Sanaz, 24, som är lärarstudent.
- Flytta på barnstolen och sätt dig i baksätet, säger Amin Hussein.
- Varför har ni barnstol, ni är väl inte gifta, frågar jag.
- Vänta får du se, svarar han och kör Hondan på de ishala vägarna.
Vid utfarten till motorvägen får jag svaret. Moralpolisen har vägspärr. Amin Hussein vinkas in. Polisen kollar in i bilen och låter oss åka vidare.
- Jag har lånat barnstolen av min bror som har två barn. När poliserna ser stolen tror de att vi är gifta småbarnsföräldrar, och bryr sig inte om att kolla några papper. Vi brukar låna ett av brorsbarnen när vi promenerar i parkerna i Teheran också. Sådant är livet här i landet.