Den 20 september 2008 dog tre månader gamla Linnea på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.
Hon var för tidigt född och hade behandlats på sjukhuset med respirator, men man ansåg att hennes liv inte gick att rädda.
En kvinnlig narkosläkare blev utsedd av sin chef att ägna all sin tid åt Linnea under flickans sista tid i livet.
Men ett halvår senare greps läkaren, misstänkt för mord alternativt dråp, på sin arbetsplats. Det blev starten på en två år och åtta månader lång utredning med rättegång som avslutades med att barnläkaren friades helt från alla anklagelser.
I en lång intervju i
Läkartidningen berättar läkaren nu om den långa processen och hur hon blev behandlad av polisen - bland annat sista natten på polisstationen innan hon skulle på häktningsförhandling.
– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.
"De förstod inte"
Narkosläkaren kände att poliserna inte förstod det hon sa och menar att de inte hade kompetensen att utreda ett ärende av hennes art.
- De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare, säger barnläkaren till Läkartidningen.
Under den långa processen var läkaren tvungen att flytta ifrån sitt hem i centrala Stockholm. Hon hade utsatts för dödshot och hennes bil hade vandaliserats - hon kände sig helt enkelt inte trygg.
Förändrades av rättsprocessen
Det började med att Linneas föräldrar vände sig till polisen för att få till stånd en obduktion av den döda dottern - och kanske få svar på varför hon dog.
Anklagelserna mot läkaren grundade sig på ett provsvar som visade på extremt höga doser av narkosmedlet Tiopental i den döda flickans blod - ett prov som tingsrätten i sin dom inte ansåg tillförlitligt efter att flera experter kritiserat det.
Narkosläkaren är väldigt kritisk till att åklagaren tog ärendet till domstol trots den svaga bevisningen - och hon tycker synd om Linneas föräldrar som hon tycker har blivit lurade.
- Det är fruktansvärt. De skulle få svar på vad som hände sista veckan, sa deras målsägarbiträde. Rättegången handlade inte om vad som hände sista veckan, den handlade om vad som hände i dödsögonblicket. Målsägarbiträdet och åklagaren satte upp högre mål och förväntningar hos föräldrarna än vad de fick.
Läkaren berättar för Läkartidningen att hon känner att nästan tre år av hennes liv har stulits. Hon säger också att rättsprocessen har förändrat henne och att hon nu är misstänksam och ibland otrevlig när okända människor kommer fram till henne.
- Och så fort jag ser en polisbil så mår jag riktigt, riktigt illa.