Över 200 000 svenskar har skrivit på namninsamlingen som kräver att Dawit Isaak, 44, släpps ur fängelset i Eritrea och får återförenas med sin familj i Göteborg.
Alla från Benny Andersson och Bruce Springsteen, till Europaparlamentet och ideella stödkommittéer, engagerar sig för den svensk-eritreanske reportern.
- Det känns overkligt. I skolan skrev de ett skolarbete om pappa, berättar 15-årige Yoran.
Tvillingsyster Betlehem känner också stödet:
- Det har varit folk från Umeå som gjort skolarbete. Det är bra att det här har blivit större, då blir trycket på att släppa honom hårdare.
- Men det har blivit för mycket politik. Vi vill bara ha hem pappa.

Såg poliserna föra bort Dawit

Dawit Isaak greps 2001 för att han var delägare i tidningen Setit och själv skrev i den. Då, efter World Trade Center-attackerna, passade president Isaias Afwerki på att spärra in politiker och journalister som ville se reformer och demokrati i Eritrea.
Omvärlden brydde sig inte, blickarna var riktade mot New York och Kabul.
Men Sofia Berhane, hon såg tre civilklädda poliser föra i väg sin man till ett polisfängelse i Asmara, och där - någonstans i den eritreanska huvudstaden - tros han fortfarande vara inlåst i en cell eller container.
Sofia åkte tillbaka till Sverige med sina tre barn, nu väntar de på Dawit i familjens lägenhet i Göteborg.
Betlehem berättar om sitt sista möte med pappa:
- Jag tror det var i fängelset. Jag lämnade mat, han satt på en bänk. Jag kommer inte ihåg vad han sa, men han bara log hela tiden. Jag förstod inte då varför han log hela tiden?
- Nu förstår jag att det var för att inte jag skulle oroa mig.
Lillasyster Danait är tio år.
(Eller, för att vara exakt: "Tio och ett halvt!")
- Jag minns inte, svarar hon frågan när hon senast såg sin far.

Samvetsfånge

Danait tittar på mig med pigga ögon när jag ställer frågor till hennes syskon, och säger:
- Ska du inte fråga mig om jag känner honom?
Känner du din pappa?
- Nä, det gör jag inte.
Det är egentligen svårt att förstå: trots att människor och organisationer över hela världen kräver att Eritrea ska respektera mänskliga rättigheter och släppa Dawit Isaak fri, finns det svensk-eritreaner som lever här som faktiskt försvarar regimen i Asmara.
Lilla Danait säger alltså att hon inte känner sin pappa, men en som faktiskt gör det är Yonas Manna Bairu.
Han lärde känna Dawit när de båda arbetade för eritreanska riksförbundet i Sverige. På en direkt fråga från mig har han bekräftat att han till och med träffade Dawit redan innan han blev journalist.
Men ödet skilde dem åt.
Yonas Mannu Bairu är i dag Eritreas charge d¿ affaires, landets högste diplomat på ambassaden på Lidingö utanför Stockholm.
Dawit Isaak är i dag den ende svenske medborgaren som Amnesty International adopterat som samvetsfånge.
Men det där var mina konstateranden, Betlehem vill inte att vi ska göra politik av frågan. Hon minns i stället när Dawit ringde hem 2005, när han helt oväntat sattes på fri fot i två dygn.
- Han sa: "Glöm inte erat hemspråk. Och hjälp er mamma."
Betlehem tittar på Sofia, 35, som i åtta år uppfostrat tre barn ensam. Betlehem fortsätter stolt:
- Det finns många som kämpar som mamma, hon säger hela tiden: "Sätt skolan först!". Om det skulle komma fram hur tufft det är för henne, då skulle många inspireras.

Åtta år utan besked

Vi talar om framtiden - Betlehem vill bli journalist, Yoran helst fotbollsproffs. Danait funderar lite:
- Jag tror att jag vill bli konstnär. Eller jobba i affär... godisaffär!
Samtalet hoppar tillbaka till Dawit, och Betlehem konstaterar att "tiden går förbi oss, vi blir stora". Åtta år utan besked när - eller: om! - han ska släppas.
- Nu pratar vi ofta om honom, men det kan gå kanske två veckor utan att vi talar om pappa. Livet går vidare, det kan inte stanna. Det blir som det blir, säger Betlehem
Jag ber dem berätta vad de kommer ihåg, vad de hört om Dawit. Sofia, som lyssnar på samtalet och deltar ibland, gråter stundtals. Men lite skoj är det också.
De pratar rätt ut:
- Han drack fil ur paketet, det var inte så fräscht!
Skratt.
- Va, gillade han inte film? F-n vad tråkig!
- Han hade alltid t-shirt, kavaj, jeans... typ som du!
- En gång lagade han pizza och gjorde roliga danser, men det blev nog inte så gott. Mamma åt inte.

Sofia och barnen kan bara hoppas

Alla skakar på huvudet åt anekdoten, men vad som ska göras framöver för att få Dawit fri vet ingen av oss.
- Hela min klass säger att de ska kämpa för att han ska komma ut, säger Danait glatt.
Vi sätter, för en kort stund, hoppet till klass 4A i Talldungeskolan i Göteborg.
Sen går nog allas tankar tillbaka till hur det egentligen är i det polishäkte eller fängelse som Dawit finns i.
Under åren har det kommit uppgifter om tortyr, hårt arbete, svår sjukdom. Men inte heller det vet vi något om.
Sofia och hennes barn kan bara hoppas. Hoppas på det bästa, och att det i väntan på detta åtminstone är så bra som möjligt med Dawit Isaak.
Betlehem igen;
- Man undrar vad han tänker på? Han borde inte oroa sig för oss.