Yonas Manna Bairu är Eritreas chargé d'affaire och ler vänligt mot oss. Från väggen stirrar Carl XVI Gustaf och drottning Silvia ner. Vi kunde varit i Sverige. Men vi är i Eritrea, faktiskt, och trots att vi bara sitter inne på den eritreanska ambassaden på Lidingö utanför Stockholm känns verkligheten långt borta när Yonas Manna Bairu lovar:
- I framtiden kommer ni att få se hur bra fängelserna är i Eritrea. Jag kan säga att det är något jag är stolt för.
Låt vara att ambassaden är inrymd på fjärde våningen i ett kontorshus som också rumsterar Lidingö psykiatriska mottagning, men det oansenliga kontorsrum som vi inte får fotografera är ändå eritreanskt territorium. På väggen hänger inte bara den svenske kungen och hans utlandsfödda drottning, utan också ett fotografi av Eritreas president Isaias Afewerki.
Hans högste diplomat i Sverige, Yonas Manna Bairu, är artig. Det är vi också, cheferna för några av Sveriges största dagstidningar, och vi tar inga bilder. Yonas Manna Bairu upprepar gång på gång att man måste ta seden dit man kommer.
- Dubbelt medborgarskap ger dubbla rättigheter, men också dubbla skyldigheter.
Han talar om Dawit Isaak, den svensk-eritreanske journalist som i nästan åtta år suttit fängslad i Asmara utan att ha ställts inför rätta.
Dawit Isaak, poeten och reportern som var med och startade tidningen Setit och skrev om demokrati. Att starta en tidning är tillåtet för varje eritrean sedan 1996, enligt den då unga statens nya presslagar. Men 2001 stängdes Setit. Och Dawit Isaak stängdes in.
Hans tre barn i Göteborg väntar ännu på sin far. Vi, fyra chefredaktörer och en redaktionschef, väntar runt ett skrivbord på Lidingö på besked om när han ska släppas. Utanför väntar alla etablerade svenska medier och några utländska på samma besked från oss.
När vi kommer ut ska jag senare förklara för den tyska tv-kanalen ARD att pressfrihet är att själv få välja när man som publicist samarbetar med andra redaktioner för att en angelägen fråga ska få extra uppmärksamhet; men också att pressfrihet fordrar mångfald och att vi nu snart ska återgå till att tala med olika röster om Eritrea och konkurrera om nyheter om Dawit Isaak.
Hittills finns det dock inga nyheter att förtälja.
Yonas Manna Bairu ger inga besked om hur han mår, vad han anklagas för eller vad som kan göras för att få den ende svenske medborgaren som Amnesty adopterat som "samvetsfånge" fri.
Eller, kanske: om vi bidrar till att lösa gränskonflikten med Etiopien, den om byn Badme som den internationella skiljedomstolen i Haag gett Eritrea rätt i, den som FN trots utslaget inte förmår att Etiopien att acceptera, då kanske kanske säkerhetsläget i Eritrea blir så tryggt att allmänna val kan hållas och då kan möjligen... ja, ni förstår.
Vi protesterar. Vi frågar om och om igen vad gränstvisten egentligen har med Dawit Isaak att göra? Vi kan inte förstå. Vi vill inte förstå. Han är en av 143 journalister som fängslats för att de hävdat det fria ordet och han ska släppas fri omedelbart, direkt, i går. Vi förstår inte.
Vi representerar ju de största redaktionerna i det land som har världens fjärde största tidningsläsning. Vi har ju en tryckfrihetslagstiftning från 1766 att luta oss emot.
Yonas Manna Bairu förstår inte oss. Aftonbladets Jan Helin frågar om och om igen om kopplingen till gränstvisten? Jag nickar instämmande när chefredaktören för en tidning som grundades 1830 upprepar sina frågor.
Yonas Manna Bairu representerar ett land som röstade för självständighet 1993, men som - trots att FN patrullerar gränsen till Etiopien - ännu inte kontrollerar hela sitt territorium. Han förklarar vänligt att hans land möter stora svårigheter, står inför stora utmaningar, han undrar varför vi bara fokuserar på en enda person när det internationella samfundet inte förmår att skydda hans land? Han har en liten poäng, men bara en liten: mänskliga rättigheter ska gälla också i nya statsbildningar.
Just det kontorsrum vi sitter i har Eritrea förvisso full kontroll över, och här står det en chargé d'affaire fritt att recensera rapporteringen i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet och säga att allt vi skrivit om hans land har varit fel.
Vi ber om preciseringar, men får undanglidande svar. Vi pressar diplomaten på vad han hävdar inte stämmer, men han förklarar att det står oss - "som journalister"! - fritt att skriva vad vi vill. Så här, i det lilla rummet på Lidingö som formellt är en del av Eritrea, råder det uppenbarligen pressfrihet.
Men Dawit Isaak är inte fri och när Yonas Manna Bairu talar om dubbla medborgarskap låter han nästan som ett eko av Carl Bildt. När vi träffade Sveriges utrikesminister i Arvfurstens palats för en tid sedan, också för att framföra vår oro för Dawit Isaak, funderade han högt kring problematiken med dubbla medborgarskap och Sveriges möjligheter att agera i sådana "konsulära ärenden".
Kanske var det enda positiva i går att Yonas Manna Bairu ändå beskrev Dawit Isaak just som "ett konsulärt ärende", det betyder rimligen både att han lever och att Eritrea accepterar att Sverige trots allt har någon sorts rätt att företräda honom.
Vårt möte är slut, det finns inget mer att säga efter ett tag.
Det tog lika lång tid som när vi satt i Carl Bildts mjuka soffor, men den gången fick vi kaffe. Vi skakar han med Yonas Manna Bairu, nu känner vi alla varandra - diktaturens man i Sverige, och de svenska tidningsredaktörerna.
Yonas Manna Bairu känner också Dawit Isaak, tillstår han.
Jag frågar om de träffats i Sverige eller Eritrea? "Båda", svarar diplomaten. Jag frågar om han läste tidningen Setit? "Ja". Vad tyckte du om den? "Ingen åsikt."
Längre kommer vi inte, dag 2 780 i fångenskap för Dawit Isaak.
