Vi sitter i hyreslägenheten i Kortedala i Göteborg. Här lever Dawit Isaaks familj, i väntan på den svensk-eritreanske journalisten som sedan den 23 september 2001 är fängslad för sina åsikter.
Var han är nu vet ingen. I polisfängelse 1, där Sveriges honorärkonsul Lis Truelsen råkade få syn på honom 2001? I Karsheli-fängelset, där Sofia Berhane hälsade på 2002?
Sista livstecknet är från 2005, då Dawit plötsligt frisläpptes under två dygn och hann ringa hem:
- Hur mår du? sa han.
- Jag mår bra, svarade Sofia.
De pratade en stund, det blev två samtal till, men det var många att höra av sig till och snart skulle han ju ändå komma till Sverige och då skulle de kunna berätta mer för varandra om vad som skett under de fyra åren i fängelse.
Men så greps Dawit igen.
Sedan dess - tystnad.

Skulle åka på semester

I dag har Dawit Isaak blivit 44 år.
- I åtta år har han suttit i fängelse, och nu vill jag fråga Eritreas president: "När kommer Dawit?"
Sofia tittar på mig, och tårarna rinner ner för kinderna. Jag tittar bort på alla bilderna på väggarna. Dawits porträtt. Dawit på affischer med texten "FREE DAWIT". Dawit med tvillingarna, när de bara var tre år. Dawit i kostym och Sofia i bröllopsklänning.
- Jag var ung när vi träffades, bara 18 år när vi gifte oss.
Det var i Asmara, nu lever hon i Sverige. 35 år gammal och med tre artiga barn som svarar snällt på mina frågor om deras pappa: tvillingarna, en dotter och en son, som är snart är 16 år och en dotter som ska fylla elva.
Hon har uppfostrat dem själv sedan 2001, när regimen i Eritrea slog till mot oppositionella politiker och journalister som i öppna brev och i tidningen Setit krävt reformer och demokrati.
Dawit var en av dem som greps. De hade planerat en familjesemester till Röda havet då, men så knackade det på dörren och utanför väntade tre män som förde bort Dawit för förhör.
- Senast jag träffade honom var på ett sjukhus på ett fängelse. Han hade opererats, det var 2002, säger Sofia.
Numera kan det tyckas som om fallet Dawit Isaak uppmärksammas i alla medier, nu när till och med Bruce Springsteen deltar i Expressens och Amnestys upprop för att han ska friges. Nu när det finns ideella stödsajter. Och nu när över 200 000 svenskar skrivit på en namninsamling. Men så har det inte alltid varit. Länge var det faktiskt ganska tyst.
Tyst i offentligheten har det också varit från Sofia Berhane.
Men nu sitter hon framför mig.
Nu talar hon ut.

Ensam med tre barn

Det stockar sig i halsen också på mig när jag frågar om hur det är att vänta, att inte veta, att bara kunna hoppas.
- Jag kämpar, vi kämpar. Men livet är inte lätt.
- Jag är ledsen, jag har varit det i åtta år. Det är mitt liv... det är mitt liv som är förstört också.
Sofia häller upp kaffe, dukar fram kakor och bullar. Berättar om Dawit, men också om livet i Sverige. Ensam med tre barn är det tufft att arbeta som städerska på Sahlgrenska sjukhuset fem dagar i veckan.
Sofia har inga syskon eller föräldrar här, som kan avlasta henne, och en del svensk-eritreaner som hon möter i Göteborg har tagit ställning för regimen.
- Jag får problem på jobbet, ibland hälsar de inte på mig.
Sofia har en dröm:
- Jag skulle vilja gå i skola till undersköterska. Jag vill jobba med äldre människor, med gamla.
- Men jag hinner inte med skolan.
Hon är noga med att inte diskutera politik, och det är nog klokt.
- Det här är en familjefråga, säger Sofia tyst.

Lovade göra Eritrea till en demokrati

Det finns cirka 15 000 svensk-eritreaner här, och inte alla talar klarspråk om situationen i landet.
Kanske är folk bara rädda, och det är i så fall förståeligt. Regimen i Asmara, 513 mil från Göteborg, har koll på eritreanerna och kräver in avgifter också av medborgare utomlands. Här i Sverige använder man exempelvis offentliga taxeringsuppgifter för att räkna fram beloppen.
Många svensk-eritreaner har förstås familj och släkt kvar i landet, och då kanske man inte ställer sig på barrikaderna och protesterar? Det ska vi nog tänka på, vi som efterlyser en stark opinion för Dawit Isaak bland hans landsmän här.
Men jag kan vara mer rättfram: Eritrea är en diktatur som styrs av en före detta gerillaledare, en gammal frihetskämpe som en gång lovade att göra Eritrea till en modern stat och ett föredöme på den afrikanska kontinenten.
Historien känns igen från Robert Mugabe, och även om jämförelsen kan te sig hisnande - givet Zimbabwes usla facit när det gäller demokrati, rättssäkerhet, levnadsstandard - så är det tyvärr just så illa.
Isaias Afwerki är av samma skrot och korn. Möjligen med skillnaden att omvärlden och den inhemska oppositionen till slut faktiskt tvingade Mugabe till politiska reträtter, medan Afwerki ännu sitter i orubbat bo. Och säkert i ett mer bekvämt sådant jämfört med landsmännen som svälter eller förvaras fångna i varma containrar under stekande sol och i isande nattkyla.
Afwerki har inga planer på någon maktdelning à la Mugabe, inte heller på att återinträda i världssamfundets finrum eller ens dess grov-entré.

"Vi kommer inte att släppa honom"

Nu trotsar han till och med den Afrikanska unionen. Och i en färsk intervju med frilansjournalisten Donald Boström - som publicerades i Expressen och TV4 - slog Afwerki inför rullande kamera fast följande om Dawit Isaak:
- Nej, vi kommer inte att släppa honom eller ställa honom inför rätta. Vi vet hur vi ska handskas med honom och andra som han. Vi har våra egna sätt att sköta detta.
Sofia Berhane är noga med att inte prata politik, men hon hörde också budskapet från presidenten och konstaterar kort:
- Det var inte bra. Han sa själv att det inte finns några rättigheter i Eritrea.
Vi tittar i stället i fotoalbum och talar om Dawit.
Jag har läst tidningsartiklar och böcker av och om honom, sett på YouTube och googlat. Jag har träffat både Sveriges utrikesminister och Eritreas charge d¿affaires. Deltagit i debatter och suttit i morgonsoffor i SVT och TV4. Diskuterat i Studio Ett.
Jag har i en timme intervjuats av "TV Zete", eritreansk förenings-tv i Öppna kanalen, och haft möten med svensk-eritreaner som är missnöjda med svensk medierna. Jag har nästan daglig kontakt med Dawits bror.

En helt vanlig make och pappa

Men det är här och nu, i vardagsrummet hos Sofia, som han blir till mer än en symbol för det fria ordet.
Här är mannen på bilderna inte bara den ende svenske medborgaren som Amnesty adopterat som samvetsfånge.
Här är han inte bara den fängslade reportern som Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Svenska Författarförbundet och Svenska Pen vill ha fri.
Här är han Sofias man, hennes barns far.
En make och trebarnspappa.
- Han tycker om kött och ost, och äter mycket...
- Han sover ofta...
- ...en gång missade han ett möte i Tyskland för att han sov så länge!
- Han tycker om att dricka kaffe...
- Han tycker om att spela fotboll på Heden...
Dawit växte upp med fem bröder och en syster i Asmara, familjen drev en ostdelikatessbutik som de fortfarande har kvar. 1987, då Eritrea var en del av Etiopien, kom Dawit till Sverige som flykting och 1992, ett år innan Eritrea blev en självständig nation, blev han svensk medborgare.
Via Markaryd och Lerum hamnade Dawit till slut på Hisingen i Göteborg, där han bodde med Sofia och barnen.
Dawit städade i en kyrka, men skrev också. Dawit gav ut boken "Bana", som fick flera pris, och arbetade med det eritreanska riksförbundets tidning.
Dawit reste tillbaka till Eritrea för att arbeta som reporter på tidningen Setit, döpt efter landets största flod, och familjen följde efter. Sofia och barnen hade bara varit där nere en vecka när det knackade på dörren, när det stod civilklädda män utanför och ville tala med Dawit.

"Bra att Sverige hjälper till"

Orden rinner ur Sofia när hon berättar om honom, det handlar om vardagligheter fjärran från de bombastiska upprop som jag och mina chefredaktörskollegor på Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet formulerat om Dawit Isaak.
Men de stora orden behövs också.
- Det är bra att Sverige hjälper till, att ni skriver om honom.
Sofia tar en paus, går och torkar tårarna.
Jag berättar om engagemanget hos våra läsare, hos de andra tidningarna som kampanjar och hos alla organisationerna som också står bakom henne och barnen när de vill ha hem Dawit.
Jag talar för alla svenska publicister, men jag talar också med en kvinna som väntat i 2 832 dagar och som när det verkligen frestar på ändå är ensam. Med VAB, läxor och uppfostran. Med allt annat som är vardag för oss andra.
Hur klarar man egentligen det?
- Jag pratar med mig själv... när jag ser honom på tv, då pratar jag med mig själv om honom.