En eftermiddag i februari 2005 tar Eritreas president Isaias Afwerki emot två svenska riksdagsledamöter på sin arbetsplats.
Rummet är högt i tak och domineras av enkla men stiliga möbler. Bordet pryds med plastblommor. Presidenten är ledigt klädd i ljus pikétröja. Samtalet flyter otvunget på i en timme.
De två svenska riksdagsledamöterna är båda socialdemokrater men har också en annan sak gemensam: de är båda av afrikanskt ursprung. Joe Frans är från Ghana, Mariam Osman Sharifays far är från Eritrea.
De talar om många olika saker, försöker skapa en positiv samtalsatmosfär som gör det möjligt att ta upp ett känsligt krav: att den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ska friges ur fängelset och få återvända till sin fru och sina tre barn i Sverige.
När de sitter där har det gått nästan tre och ett halvt år sedan han greps. Men presidenten vill hellre tala om något annat: kriget mot Etiopien som avslutades år 2000. Ännu ockuperas eritreansk mark, påpekar han, och hävdar att Sverige alltid tagit ställning för Etiopien.

Det tar ytterligare flera år innan deras besök hos presidenten blir känt. Mariam Osman Sharifay och Joe Frans åkte inte hem och gav presskonferenser om sitt samtal. De informerade regeringen i all tysthet och anslöt sig därmed till den strategi som Sverige då och alltjämt använder i försöken att få Dawit Isaak fri: tyst diplomati.
Men är det en effektiv metod? Och vad är alternativet?
- Den tysta diplomatin har inte gett resultat. Regeringen bör överge den och övergå till en hård påtryckningspolitik, säger Cecilia Wigström (FP), som leder en tvärpolitisk arbetsgrupp för Dawit Isaak i riksdagen.
Gruppen kräver att Sveriges regering ska verka för att EU upphör med sitt bistånd till Eritrea och dessutom inför reserestriktioner i Europa för Eritreas president. Vidare vill de frysa den eritreanska regimens tillgångar på olika bankkonton i Europa.
- Sådana måste finnas eftersom regimen samlar in två procent i skatt från alla eritreaner i exil runt om i världen. För det måste de ha bankkonton.
Men andra menar att taktiken med hot är dömd att misslyckas. En av dem är Donald Boström, journalist och fotograf som bevakat Eritrea i mer än 20 år, varit där många gånger och också träffat president Afwerki.
- Inga påtryckningar på denna jord kan påverka Eritrea. Det går med de flesta andra länder, men inte med Eritrea. Den enklaste förklaringen är att deras fighterkultur har präglat dem djupt – de slogs mot Etiopien i 30 år. Det sitter i deras ryggmärg: hellre oberoende och fattig än ge efter.

Den uppfattningen får stöd av officiella uttalanden från eritreanskt håll: ”Eritreaner böjer bara knä vid två tillfällen: när de ber och när de skjuter”, har Eritreas informationsminister Ali Abdu sagt.
Och i veckan utbrast Eritreas chargé-d’affaires i Stockholm, Yonas Manna Bairu, till Göteborgs-Posten apropå kravet om indraget bistånd: ”Ta ert bistånd och stick!”
Massgripandena av journalister i Eritrea, varav Dawit Isaak var en, skedde knappt två veckor efter terrordåden den 11 september 2001 och världen såg åt ett annat håll. Men Sveriges dåvarande honorärkonsul i huvudstaden Asmara, Lis Truelsen, gjorde flera försök att få träffa honom. Den 8 januari 2003 gör Eritreas ambassadör i Stockholm sitt lands ståndpunkt klar för UD: Dawit Isaak är eritreansk medborgare, inte svensk.
Det svenska utrikesdepartementet var alldeles för passivt i början, menar Leif Öbrink, ordförande i stödkommittén för Dawit Isaak.
- De två tre första åren gjorde man i princip ingenting. När Dawits bror Esayas ringde till UD hade de ingen koll på läget alls. ”Han är inte svensk”, sa de till honom.
Esayas Isaak blev fosterbarn hos Leif och Elisabeth Öbrink när han var nio år. Dawit bodde hos dem en tid i slutet av 80-talet.
- Inte heller svensk press gjorde något de första åren. Hade det varit samma drag då som nu så hade det nog sett helt annorlunda ut, säger Leif Öbrink.
År 1998 bröt kriget ut mellan Eritrea och dess förra ockupationsmakt Etiopien. Det utvecklades snabbt till ett fullskaligt storkrig, med uppskattningsvis 70.000 döda.
Men för Eritrea är kriget ännu inte slut. Landområden som Etiopien ockuperade ska återlämnas till Eritrea, enligt beslut av en skiljedomskommitté redan 2002. Det har ännu inte skett, och de internationella påtryckningarna på Etiopien är minimala. Sveriges linje är att kräva att kommitténs linje följs och Eritrea återfår områdena.

I november 2003 besöker Eritreas utrikesminister Ali Said Abdella flera europeiska länder för att ge sin syn på gränskonflikten. Men när han i Stockholm möter sin svenska kollega Laila Freivalds vill hon tala om annat också. Det blir första gången fallet Isaak tas upp på ministernivå.
I dag funderar hennes efterträdare Jan Eliasson på de eritreanska företrädarnas syn på Sveriges engagemang.
- De ser representanter för den del av världen som representerar kolonialismen engagera sig i en enskild fråga medan de kanske tycker man borde engagera sig i andra frågor, som Etiopiens skuld i konflikten, säger han i telefon från Kalifornien där han är på föreläsningsturné.
Så blir det februari 2005 och riksdagsledamöterna Mariam Osman Sharifay och Joe Frans får sin pratstund med presidenten.
Ingen vet varför, men lördagen den 19 november samma år händer det: Dawit Isaak får plötsligt lämna fängelset.
Väl hemma hos sin mor i Asmara ringer Dawit vännen Leif Öbrink i Sverige. Öbrink – jublande glad – ringer nyhetsbyrån TT som går ut med nyheten. Journalisterna kastar sig på telefonen till UD, och där är utrikesminister Laila Freivalds snabb med sin kommentar:
”Äntligen har det arbete som så många lagt ner gett resultat. Det var rätt tänkt att det gäller att påverka regimen där så att de förstår att det här är helt oacceptabelt för Sverige”
Senare på kvällen uttalar sig också ambassadören Bengt Sparre om sina insatser, han befinner sig i Asmara och har talat med Dawit Isaak på telefon.
De ska träffas på måndagen, men först ska Isaak besöka sjukhuset för ett hjärtproblem. På väg dit fängslas han åter, och sedan dess har ingen hört ifrån honom.

Dagen därpå uttalar sig Eritreas informationsminister Ali Abdu Ahmed. Enligt honom har Isaak inte släppts fri utan bara fått permission för ett läkarbesök. Han ironiserar över de svenska uttalandena.
Urban Ahlin är socialdemokraternas utrikespolitiske talesman och vice ordförande i riksdagens utrikesutskott. Han kallar Laila Freivalds uttalande när Isaak släppts fri för ganska oskickligt.
Ahlin var själv med och förhandlade så att två svenska byggarbetare släpptes fria i april 2007 efter drygt ett år i fängelse i Iran, dömda för spioneri efter att ha fotograferat där det var fotoförbud.
Han menar att hela poängen med tyst diplomati är att bägge parter kan rädda ansiktet.
- Jag sade inte: ”Ni har tagit ett och ett halvt år från två svenska fäder utan anledning.” Och jag pratade inte på när vi var kvar i Iran. När de släppts sade jag att det var en humanitär gest av Iran att frige dem.
Besvikelsen över att Isaak åter fängslats blev enorm. Och bitterheten över att kanske uppmärksamheten i sig bidragit till fiaskot ledde till att diplomatin blev än tystare.
Nu berättar förre utrikesministern Jan Eliasson om ett initiativ han själv tog och som hittills varit okänt. Vid två tillfällen under 2007, den 22 mars och den 13 juli, mötte han i sin egenskap av FN:s Darfursändebud Eritreas president Isaias Afwerki i Asmara. De två kände varandra sedan tidigare: 1993 hade de gemensamt lett en flyktingkonferens i Genève.
När Darfursamtalen var över bad Eliasson om ett enskilt möte med presidenten.
- Det var bara vi två vid båda tillfällena, berättar Jan Eliasson. Jag tog upp Dawit Isaak och försökte förklara att det var en viktig humanitär fråga för Sverige. Men presidenten var helt avvisande. Hellre talade han om hur orättvist han ansåg att omvärlden, också Sverige, behandlade Eritrea efter kriget mot Etiopien.

Sedan dess har den tysta diplomatin fortsatt. EU har engagerat sig och den svenske ambassadören Fredrik Schiller som är placerad i Stockholm, har gjort mer än dussinet resor till Asmara.
Varken han eller någon annan på UD vill i dag kommentera frågan. Stödföreningens ordförande Leif Öbrink är den ende utanför UD som får löpande information.
- Jag tycker att det är helt otroligt att de gör så mycket för en enda människa, säger han.
Ändå anser allt fler att den tysta diplomatin nått vägs ände och kräver att regeringen ställer hårdare krav. De fruktar att den sjuke Dawit Isaak ska dö i fängelset utan att den tysta diplomatin nått några resultat.
Jan Eliasson tror fortfarande på tyst diplomati, men han ser ingen motsättning mellan den och högljudd opinionsbildning.
- Man behöver både fioler och trummor i orkestern. När jag medlade i Darfurfrågan hotade säkerhetsrådet med sanktioner då och då. Det var en påminnelse till parterna att de måste skynda på med en politisk uppgörelse. Jag behövde inte utöva det hotet – jag kunde fortsätta spela fiol medan trummorna lät i bakgrunden.
Cecilia Wigström, som leder den tvärpolitiska gruppen för Dawit Isaak i riksdagen, anser att sju och ett halvt år utan resultat måste leda till en annan linje.
- Det är orimligt att EU:s biståndspengar går till en regim som behandlar Dawit Isaak på det här fruktansvärda sättet. Jag tror att Eritreas regim till sist är väldigt mån om att få mer än en miljard kronor av EU i utvecklingsbistånd.
Mariam Osman Sharifay invänder:
- Pekar man med hela handen får man inte ut något i relationerna med länder som Nordkorea, Iran och Kuba.

Hon tycker det vore mycket bättre att vädja till presidenten om amnesti.
- Det skulle kunna rädda ansiktet på honom. Jag tror också att en ambassad på plats skulle kunna ge oss en bild vi inte har.
Leif Öbrink tror fortfarande att tyst diplomati är det enda som hjälper för att få den fängslade svensk-eritreanske journalisten fri.
- Våra protester kan inte få honom fri, men de kan hjälpa till att hålla modet uppe på Dawit.
Han funderar på vad han lärt sig av det som hänt:
- Skulle han bli fri igen kommer jag inte att ringa till TT. Jag väntar tills han kommit hem.

Av Ewa Stenberg, reporter på Dagens Nyheter och
Mats Carlbom, reporter på Dagens Nyheter