Det enklaste sättet för alla föräldrar att försöka förstå är givetvis att relatera till sina egna barn.
När reportern Dawit Isaak fängslades i Asmara i Eritrea den där söndagsmorgonen i september 2001, efter att ha publicerat ett öppet brev från regimkritiska politiker i sin tidning, fanns mitt äldsta barn fortfarande i mammas mage.
Om några veckor fyller hon sju. Tanken att inte ha fått dela hennes uppväxt dessa år, inte en endaste dag... nä, den går inte att tänka.
I Kortedala i Göteborg - inte långt från Göran Johanssons hem - lever Dawits hustru och hans tre barn, tvillingarna på väg in i gymnasieåldern, och tioåringen.
Vilka bilder av sin pappa har de i dag?
När UD år efter år ber familjen ligga lågt för att stötta den tysta diplomatin, vilken styrka måste de då inte ha för att orka bita ihop där hemma i lägenheten?

Länge var det nästan helt tyst i svenska medier om Dawit Isaaks öde. Nån artikel här och där, men i stort sett tyst.
2005 startade vår kultursida en kampanj som pågått kontinuerligt. GT:s ledarsida har legat på med jämna mellanrum.
Men fram till för några veckor sedan var Dawit Isaaks fångenskap ändå en rätt liten fråga i det offentliga rummet, enligt UD inte värd att nämnas i Carl Bildts utrikesdeklaration.
Äntligen är något på väg att hända. Vår specialsajt på webben och namninsamlingen där har redan besvarats av 20 000 personer.
Utrikespolitik och relationer till främmande länders myndigheter bör förstås hanteras av regeringen och UD. Under de år som gått sedan 2001 har också familjen och stödkommittén ställt sig bakom UD:s tysta diplomati.
Kampanjen som GT inleder i dag tillsammans med flera andra stora medier utgår från övertygelsen om att UD:s tysta spår nått vägs ände.
Men utöver namninsamlingar där du och jag skriver på, finns det skäl för det officiella Göteborg att agera nu?
Borde Anneli Hulthén och Jan Hallberg göra ett gemensamt upprop, som representanter för Dawit Isaaks familjs hemstad?
Ska Roland Andersson och Johnny Magnusson markera var Västra Götalandsregionen står?
Jan Eliasson, för bara ett år sedan ordförande i FN:s generalförsamling och uppvuxen i stan, kan han agera mer?

Jag vet att åtskilliga riksdagsledamöter redan skrivit på upprop för Dawit, men är det fel om alla på "göteborgsbänken" samlar sig till en gemensam skrivelse och uppvaktar eritreanska ambassaden på Lidingö?
Nu är inte tid att grubbla över de eventuella etikettsbrott som protokollfolket i Arvfurstens palats må ondgöra sig över.
Så länge Dawit Isaaks barn inte får krama sin pappa har vi alla ett jobb att göra.

Lars Näslund
[LINK]lars.naslund@gt.se[\LINK]
Chefredaktör