I dag fyller Dawit Isaak 45 år. Jag råkar tala med Tomas Lappalainen, medlem i Författarförbundets styrelse, som påminner om ett stycke av Antonio Gramsci, den italienske författaren som fängslades av fascisterna 1926.
Precis som Dawit Isaak hade Gramsci barn – och därmed ett minne av gemenskap, kanske förlorad för alltid. 1932, skriver han, svårt sjuk i fängelset, till sin 8-årige son, en vacker berättelse om igelkottar:
”Den största igelkotten såg sig omkring med lyftad nos, valde ut ett träd där grenarna var nedböjda, och klättrade upp åtföljd av honan. De satte sig på en tungt lastad gren och började gunga i takt. Deras rörelser överfördes på grenen som också den gungade mer och mer, och ett stort antal äpplen ramlade till marken. Så rullade alla igelkottarna ihop sig, både de stora och de små, skjöt ut taggarna och bredde ut sig över frukten som nu spetsades på taggarna. Vissa fick bara fast några få äpplen – det var de små – men pappan och mamman lyckades spetsa sju eller åtta äpplen var...
Jag kramar om dig. Pappa.”

Gramsci var när han skrev detta 41 år, han hade inte sett sin lilla son på sex år. För honom blev igelkottsföräldrarnas äppelskörd en bild av den samhörighet som berövats honom.
Dawit Isaak sitter kvar i fängelse. Det är över åtta år sedan han såg sina barn.