Eva Johansson, 44, är sedan snart ett och ett halvt år chef för FN:s barnfond Unicef i Eritrea.
Hon bor och arbetar i huvudstaden Asmara.
– Jag har jobbat sju år i Afrika men här är det lite annorlunda med Afrikas horns speciella karaktär. Det är ett väldigt litet land som ligger lite isolerat, berättar hon.
Här jobbar Unicef tillsammans med regeringen med program kring vatten, sanitet och barns hälsa. De gör mycket handfast arbete som att borra brunnar eller hjälpa hälsocentraler för havande mödrar.
Men att arbeta i landet är inte helt enkelt. Regimen har stoppat alla leveranser av diesel till alla FN-organ – och för att lämna huvudstaden måste de ansöka om tillstånd tio dagar före.

Brist på  information

– Det är en utmaning  även om vi oftast får tillstånd, säger Eva Johansson.
Att regimen är sluten märks inte minst på bristen på information. Även om samarbetet med Unicef oftast fungerar bra  vill myndigheterna inte berätta i detalj hur läget i landet är.
– Det är en otrolig försiktighet och det försvårar vårt arbete.
När hon pratar om politik eller om kontakten med regimen är hon också diskret.
– Jag tror att alla på något sätt är medvetna om risken med de uttalanden man gör.
– Vi pratar givetvis om problematiska frågor men ofta är man lite försiktig att prata med nationell personal närvarande. Det är snarare av respekt för dem. Man vill inte utsätta dem för risken att ta del av information.

Känd kampanj

Eva Johansson har följt rapporteringen och kampanjerna i Sverige för att få Dawit Isaak fri.
– Självklart är jag väldigt oroad över det här som alla andra och hoppas att det blir en snar lösning.
Hon betonar att hon inte har något med frågan att göra men säger att kampanjen är känd i landet.
– Det finns absolut en kännedom om det. Det är säkert en hög medvetenhet på myndighetsnivå men jag är inte säker på hur mycket gemene man på gatan skulle känna till om det. Det är ju inte den enda person som är fängslad här i landet utan rättegång.
Att leva i Asmara är väldigt annorlunda. Eva Johanssons hus vaktas dygnet runt av vakter och hon umgås mest med andra internationella arbetare.
I höst, när hennes kontrakt går ut, planerar hon att åka tillbaka till Sverige.
– Två år får räcka för mig.