Söndagsmorgonen 23 september 2001 befann sig Dawit Isaak i sitt hem i norra Asmara, Eritreas huvudstad, tillsammans med sin familj. Dagarna före hade kontoren för Eritreas fria press stängts ned av regeringen. Dawit Isaak och hans ägarkollega Semret Seyoum på tidningen Setit hade träffats på kontoret efter regeringens besked och pratat om framtiden. Båda hoppades att de snart skulle kunna börja jobba igen. De sade att stängningen förmodligen var en kortvarig metod för att skrämma de journalister som krävde demokrati och rättvisa för det eritreanska folket.
De hade fel.
Söndagsmorgonen 23 september knackade den eritreanska säkerhetstjänsten på hos Dawit Isaak. Framför hustru och barn arresterades han och fördes iväg.
Några dagar senare åt Dawit Isaaks bror Esayas Isaak lunch i Göteborg, fortfarande ovetande om vad som hade hänt hans storebror. Under lunchen stötte han samman med en annan eritrean. Han berättade att han hade hört rykten att Dawit Isaak hade gripits. När Esayas fick det bekräftat tog han beskedet lugnt, intet ont anande att han drygt åtta år senare fortfarande skulle kämpa för sin brors frihet.
–Jag blev inte så väldigt orolig först. Jag tänkte att de snart skulle släppa honom. Han ha de ju inte gjort något annat än att skriva artiklar, säger Esayas Isaak.
Nu har det gått 2742 dagar.
2742 dagar av hopp, förtvivlan och många frågor.
2742 dagar när Dawit Isaaks röst för demokrati och frihet tvingats till tystnad.
2742 dagar som tre barn undrat när deras pappa ska komma hem.
2742 dagar av tyst diplomati utan resultat. Dawit Isaak har fortfarande inte ställts inför rätta och det har inte getts några tecken på att Dawit Isaak ska släppas ur sin isolerade cell.
– Men jag ger inte upp. Det viktiga är att han inte glöms bort, säger Esayas Isaak.

Kom som 23-åring till Sverige

Dawit Isaak kom 1987 som 23-åring till Sverige. Han bodde i Lerum utanför Göteborg och försörjde sig som städare. 1992 fick han svenskt medborgarskap. När Eritrea blev självständigt 1993 åkte han tillbaka till sitt hemland.
– Han drömde om att bidra till återuppbyggnaden, säger Esayas Isaak.
Esayas Isaak. Foto: Laura Canedo Pouso I Eritrea gifte han sig, skaffade barn och blev så småningom delägare i landets första oberoende tidning Setit, tillsammans med bland andra vännen Semret Seymout. Han trodde på rätten att yttra sig.
– Vi ville att regeringen skulle ta ansvar för mänskliga rättigheter, vi ville att folket skulle få det bra, säger Semret Seymout som numera bor och har uppehållstillstånd i Sverige.
Eritreas självständighet var dessvärre skör och även relationerna med grannländerna. 1998 blossade konflikten med Etiopien upp igen. Dawit Isaak förstod säkerhetssituationen och åkte tillbaka till Sverige för att sätta sin familj i säkerhet i Göteborg. Ett år senare reste de tillbaka till Eritrea med tron att det skulle vara ofarligt.
Under den här tiden fick regeringen mycket kritik från den så kallade 15-gruppen, en utbrytargrupp bland toppolitiker. De publicerade exempelvis ett öppet brev till regimen i den fria pressen, bland annat i Setit. Regeringen såg rött. Strax efter 11 septemberattacken, när omvärlden tänkte på annat, agerade de. Elva politiker greps samt 10 av den fria pressens journalister, bland andra Dawit Isaak.
Något senare greps också hans kollega Semret Seymout, på gränsen till Sudan.
–Det var hemskt. Jag satt ensam i en cell och visste ingenting. Fortfarande i dag vet jag inte varför jag greps eller varför jag släpptes efter ett år. Det var en fruktansvärd tid och vi får inte glömma Dawit och de andra som sitter kvar, säger han.

Hoppas kunna återvända

Efter frigivningen lyckades Semret ta sig till Sverige där han i dag är aktiv i nätverket Free Dawit. Han hoppas en dag kunna återvända till ett demokratiskt Eritrea men är osäker om det någonsin kommer att hända. Idag är Eritrea ett slutet land som styrs med järnhand av president Isaias Afewerki. All fri press är borta och det har inte varit några fria val. Det internationella journalistnätverket Reportrar Utan Gränser klassade förra året Eritrea som sämst i världen på yttrandefrihet. Amnesty tar avstånd från all utvisning till Eritrea.
Länge var det tyst kring Dawit Isaaks öde, såväl från svenska myndigheter som svensk media. När fallet Dawit Isaak kommit upp har den svenska regeringen hänvisats till tyst diplomati. Den eritreanska regeringen har konsekvent hänvisat till att Dawit Isaak är eritreansk medborgare och en intern angelägenhet. Under tiden har det endast kommit spridda livstecken från Dawit Isaak. I november 2001 fick Sveriges dåvarande honorärkonsul i Asmara, Lis Truelsen, en skymt av honom genom ett galler. I april 2002 togs han in på sjukhus för vård av tortyrskador, enligt den amerikanska pressorganisationen Committee to Protect Journalists. Den 17 mars 2005 berättade en tidigare medfånge att Dawit Isaak tvångsarbetade i fängelset Karsheli i Asmara.
Den 19 november 2005 kom glädjebeskedet många hade drömt om – Dawit Isaak var släppt ur fängelset. Nyheten blev global och hans familj längtade tills han skulle vara på svensk mark.
– Vi pratade i några minuter, vi behövde inte säga så mycket eftersom han var på väg hem till Sverige men han hann berätta att han hade högt blodtryck. Jag hann säga att många i Sverige höjt rösten för hans frihet och han var väldigt tacksam, säger brodern Esayas Isaak.

Greps igen

Redan efter tre dagar greps Dawit Isaak igen, på väg till en läkare i Asmara. Enligt Eritreas informationsminister Ali Abdu hade Dawit Isaak aldrig frigetts utan hade bara permission för en hälsokontroll. Sedan dess sitter Dawit Isaak åter i fängelse, ingen vet med säkerhet i vilket. Det senaste livstecknet kom för några veckor sedan från Eritrea Watch for Human Rights and Democracy. De har informationen att Dawit Isaak den 11 januari flyttades till ett militärt sjukhus. Han ska vara svårt sjuk och det finns uppgifter att han drabbats av diabetes.
– Jag är rädd att han ska dö. Men jag hoppas att han känner att vi inte ger upp. Jag tror att den här kampanjen som pågår i Sverige nu ger honom den avgörande livsgnistan. Och att han snart kan återförenas med familj och anhöriga, säger Esayas.