Första numret av Setit trycktes i 5000 exemplar. Det var på sensommaren 1997, och Eritreas huvudstad Asmara bubblade av framtidstro.
Här, på "afrikanska rivieran", där Mussolini ville skapa en italiensk småstadskänsla, trängdes diplomater med biståndsarbetare på kaffebarerna. Palmerna vajade i vinden längs den breda avenyn.
Setits redaktion låg i en liten enrumslägenhet, dit tidningsbuntarna anlände direkt från Eritreas enda tryckeri - ägt av staten.
- Vi hade en försäljare som delade ut varenda tidning. Han stod på trottoarerna, i affärerna och åkte runt i småbyarna, säger Semret Seyoum.
Han grundade Setit tillsammans med vännen Aaron Berhane, och snart anlitades även den 35-årige dramatikern och kulturskribenten Dawit Isaak.
- Vi skrev om politik och åsikter, blandat med aktualiteter. Jag och Dawit gjorde även intervjuer med en rad politiker. Folk gillade det vi skrev, säger Semret Seyoum.
Och fler och fler ville läsa.
Setit började komma ut två gånger i veckan och upplagan sköt i höjden - som mest i 40000 exemplar. Och många följde efter och startade egna tidningar.
I augusti 2001 publicerade Setit ett brev underskrivet av 15 höga politiker, som kritiserade regimen.
Det var då president Isaias Afewerki beslöt sig för att stoppa pressarna - för gott.
På 70-talet hade Afewerki varit den folklige ledaren som ledde Eritrea mot självständighet. Men väl vid makten visade han sitt rätta ansikte.
- Afewerki insåg att han började få mer och mer kritik, vilket han inte tolererade. Att man inte tillåter opposition är ett klassiskt drag hos diktatorer, säger Elisabeth Löfgren, pressekreterare på Amnesty.

Det är svårt att förstå vad som var så fruktansvärt provocerande med Dawit Isaaks artiklar.
Här nedan kan man till exempel läsa en saklig ledarsideskrönika som stillsamt vädjar om att regimen ska bli bättre på att sprida information. Vad sägs om lite yttrandefrihet, liksom?
- Det ser inte så farligt ut, men en sådan åsikt blir livsfarlig i ett land där regimen är väldigt, väldigt paranoid, säger Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser.
Och vi vet ju vad som hände:
Tidigt på morgonen tisdagen 18 september 2001, en vecka efter terrorattackerna i New York, hör Dawit Isaak och hans kollegor på radion att all fri press plötsligt ska stoppas.
Över en natt tystnar Eritrea.
De närmsta veckorna fängslas oliktänkande, religiösa, politiker och journalister på löpande band - enligt Amnesty minst 2000 människor.
Men frågan är om inte Dawit Isaak såg vad som höll på att ske redan när han skrev den här texten, flera månader tidigare:

29 juni 2001
Under de senaste tio åren av frihet har investeringar, administration och propaganda varit svaga områden, på grund av bristande erfarenhet av att regera och avsaknad av utbildad arbetskraft. De flesta av dessa svagheter kommer naturligtvis att förbättras i takt med att arbetskraften blir mer kvalificerad. Men de väl kända problemen verkar kvarstå inom överskådlig framtid. Ett av problemen är regeringens politik för spridning av information.
Visserligen hade propagandan svagheter även tidigare, men problemen blir kristallklara när den etiopiska TPLF-regimen (hädanefter kallad woyane, som den kallas lokalt) inledde sina fientligheter. Motpropagandan från Eritreas håll var inte tillräckligt bra när woyane spred sin propaganda med hjälp av verkliga och fabricerade händelser i medierna. Som ett resultat skapas en psykologisk press på vårt folk och det internationella samfundet vilseleds.
Även om alla är överens om svagheterna i propagandan så är de åtgärder som vidtagits för att rätta till dem otillräckliga.
Den etiopiska sidans massmedier, liksom de officiella uttalandena från FN, klandrade omedelbart Eritrea för misslyckandet i den pågående fredsprocessen. De statsägda medierna i Eritrea deklarerar bara offentligt den information de anser vara riktig i stället för att fokusera på vilka anklagelserna är och att klara ut dem.
Som en följd av detta kan allmänheten bli osäker, eftersom alla omedelbara stöduttalanden eller dementier uteblir, i avsaknad av pressmeddelanden från regeringen, baserade på andra källor.
Den fria pressen har ett ansvar att utöva starka påtryckningar på regeringen för att denna ska förtydliga sig när det gäller anklagelser och liknande, men klargörandena har uteblivit på grund av en ovilja att svara.
Varför misslyckades regeringen att förklara sig när UNMEE (FN:s fredsbevarande styrka i Etiopien och Eritrea) i sin rapport avslöjade att Eritrea brutit överenskommelsen 113 gånger? Eritrea anklagas sedan dessutom för att ha ett större antal milismän och poliser i den tillfälliga säkerhetszonen. Finns det något uttalande från regeringen som slår fast hur stora styrkor det rör sig om? Och varför har man inte förklarat för allmänheten om det är för mycket eller inte?
Varför föredrar man alltid tystnaden? Är det på grund av stort självförtroende, eller för att man tror att tiden ska besvara allt? Det är verkligen pinsamt.
Allmänheten är inte bara förvirrad av fördömandena utifrån. Den oroas också av vår inhemska situation. Den fria pressen har gjort sitt bästa att mildra krisen sedan den eritreanska oppositionen gick ut med sitt budskap. Men den lyckades inte minska spänningen mellan regeringen och reformanhängarna eftersom regeringen aldrig svarade, trots upprepade knackningar på dörren.
Ändå måste de statsägda medierna känna sitt ansvar att göra något för att lugna även denna oro. Men inget har hittills gjorts.
Tvärtom, de utländska journalisterna skriver om allmänhetens största frågor genom att intervjua presidenten, medan landets egna medier inte får den möjligheten. Det är förvånande.
Varför kan inte allmänheten få information direkt när andra fått det? Regeringen måste göra något för att dela med sig av informationen och låta allmänheten vara med och lösa krisen.
Det är välkänt att oviljan att dela med sig av och föra ut information är en stor svaghet. Så varför rättas den inte till?
Varför göra krisen större än det problem man vill lösa genom att stoppa informationen?
Vad blir resultatet av att låta folk diskutera valnämnder och etablerandet av politiska partier under så ogynnsamma förhållanden?
Detta är frågor som måste besvaras fullt ut.
På samma sätt bekymrar sig allmänheten i högsta grad om sina egna frågor och vill ha ett direkt klargörande.
Men om informationen bara kommer från utländska medier så kommer allmänheten luta sig mot dessa. Till sist, som en student sa, kommer allmänheten att ta upp sina egna bekymmer med utländska medier och skicka brev till utländska journalister, för att få svar på sina frågor.
Så det är alltså hög tid att ta itu med misstagen. Och släppa ut informationen.
DAWIT ISAAK

Setit är inte bara namnet på tidningen där Dawit Isaak skrev sanningen - utan också floden som rinner på gränsen mellan Eritrea och Etiopien.
- Den flyter hela tiden, året runt. Den torkar aldrig ut. Det var så vi ville jobba med vår tidning. Vi skulle aldrig sluta och ge upp vår dröm, säger Semret Seyoum.
Han greps ungefär vid samma tidpunkt som Dawit, blev fängslad och torterad, men släpptes 2003 och lyckades fly till Sverige. Nu bor han i Farsta utanför Stockholm.
Hemlandet Eritrea ligger på plats 173 när Reportrar utan gränser rangordnar pressfriheten i världen.
Det vill säga allra sist, strax efter Nordkorea. Inte ens från internetcaféerna i Asmara vågar människor blogga eller sprida information numera.
Men trots att skräcken har tystat folket, trots att hans drömtidning Setit är totalförbjuden och vännen Dawit Isaak inte fått träffa sin familj på 2762 dagar - vågar Semret Seyoum vara hoppfull.
- Vi måste fortsätta prata, säger han, och vi måste fortsätta skriva.