En lördagsmorgon när Semret Seyoum kommer till redaktionen står tre civilklädda poliser i dörren. De kräver honom på legitimation och knuffar ut honom på gatan. Han körs till en gammal biograf där han låses in tillsammans med sju andra journalister. Först en vecka senare släpps de. De återupptar genast sitt arbete.

Det är oktober år 2000. Drygt tre år tidigare hade tidningen Setit utkommit med sitt första nummer. Semret Seyoum och hans kollega Aaron Berhane hade då länge talat om att starta en oberoende tidning, och när en lag om pressfrihet stiftats år 1996 fick planerna konkret form.

De började läsa och översätta, och skrev snart egna artiklar. Efter bara ett par månader behövde de förstärkning, och rekryterade Fesshaye ”Joshua” Yohannes och Dawit Isaak, personer de kände till som dramatiker och intellektuella. De bildade ett bolag där de ägde var sin fjärdedel. Setit ökade successivt utgivning och upplaga, och kom efter en tid ut i 40.000 exemplar, två dagar i veckan.

Journalisterna på Setit såg sitt främsta uppdrag som folkbildande. De skrev om politik, kultur och utrikesnyheter, och berättade för folket om deras rättigheter och skyldigheter. De skrev att polisen saknade rätt att hålla någon anhållen längre tid än 72 timmar, och att ingen tyst skulle acceptera att sitta längre.

De skrev om statliga propagandabyggen, där skrytsamma invigningar alltför ofta följdes av overksamhet och förfall.

Setit frågade efter poängen med att bygga skolor utan att anställa lärare. Kliniker utan sjuksköterskor. Journalisterna gjorde reportage, långa intervjuer och drev på ledarplats frågor om demokratiska reformer. De krävde transparens, kritiserade regeringens höga militärutgifter och ville veta hur budgeten för utbildning och sjukvård såg ut.

Läsekretsen växte och blev alltmer aktiv. Så småningom fanns en hel sida med insändarmaterial. Genom annons- och lösnummerförsäljning fick tidningen in tillräckligt med pengar för att gå runt. Redaktionen expanderar och flyttar in i en villa med stor innergård och höga murar; Asmara är känt för sin arkitektur som med sin italienska stil minner om den forna kolonialmakten. Utöver ett tiotal anställda journalister anlitades frilansare. De har modern teknisk utrustning, och alla reportrar har egna datorer.

Men det är aldrig lätt att verka som självständig, oberoende journalist, och med tiden blir det allt svårare. Allt material måste godkännas innan det går i tryck, och ibland lyfts artiklar ut. Efter händelsen i oktober år 2000 fortsätter journalisterna att jobba som vanligt, men allt fler mer eller mindre explicita hot gör det allt svårare att jobba. Regeringspartiets högkvarter ligger av en slump granne med redaktionsvillan, och de känner sig påpassade.

Inför Eritreas självständighetsdag den 10 maj 2001 börjar en grupp högt uppsatta politiker att diskutera bristen på demokratiska framsteg i landet. Den konstitution som antagits år 1997 hade aldrig tillämpats; presidenten och hans närmaste skyllde på gränskonflikten med Etiopien; innan den var löst kunde inga and­ra krav ställas. Men G15, som den femton man starka politikergruppen kommit att kallas, accepterar inte längre att landet leds av en gerilla­administration, det är hög tid för allmänna val och parlamentarisk demokrati.

I maj publicerar de ett långt, öppet brev på internet med en rad krav på regeringen. Setit uppmärksammar 15-gruppens initiativ. De skriver om brevet och intervjuar politikerna.
Kontrollen av journalistiken skärps.

Framåt hösten skriver Setit om en händelse där några eritreans­ka soldater uppges ha dödats av etiopisk eld på gränsen mellan länderna. En reporter åker dit, men ingen känner till något om skottlossningen. Enligt artikeln handlar det om propaganda. Ungefär samtidigt skriver Aaron Berhane en ledare om att konflikten mellan 15-gruppen och rege-ringen skadar landet. ”När elefanterna slåss blir gräset nedtrampat”, skriver han. Setit publicerar i september också politikernas text i sin helhet.

Sedan går det fort. Aaron varnas vid sitt hem en sen kväll av två maskerade män med pistoler, som säger:

– Om din tidning kommer med mer kritik av regeringen blir det din sista byline.

Ett par veckor senare, tisdagen den 18 september, är världens fokus sedan en vecka tillbaka riktat mot en rykande grusgrop på Manhattan. Semret Seyoum väcks av sin syster som säger att radion rapporterar att alla privata tidningar har stängts med omedelbar verkan. Semret rusar upp. Ingen har förvarnat, än mindre informerat redaktionen. Journalisterna samlas för ett möte på redaktions­villans gård. Flera läsare ringer och undrar vad som har hänt. En frågar om de ska skriva om gripandet av 15-gruppen.

Gripandet? De får då klart för sig att elva politiker har fängslats samma natt.

De diskuterar situationen. Några sitter, några står, de talar animerat i två timmar. Någon tror att de snart kommer att kunna jobba igen, och att tidningarna bara stängts för att kväva rapporteringen om 15-gruppen. Någon annan tror tvärtom att regeringen fått nog och att det är slut med den fria pressen.

Det ringer i Semrets telefon igen. När han svarar säger en för honom obekant, manlig röst: ”Förbered dig för en lång vandring i exil.” Dagen därpå hålls ett informellt möte mellan chefredaktörerna för de åtta tidningar som stängts. De bestämmer sig för att skriva ett gemensamt, öppet brev till myndigheterna. Brevet undertecknas och lämnas över den 21 september.

Under tiden fortsätter journalisterna att jobba, men de är frustrerade.
De vill informera allmänheten om vad som har hänt, men ser inga möjligheter att nå ut. Efter hotelserna sover varken Semret eller Aaron längre två nätter på samma plats. De flyttar runt mellan vänner och släktingar.

Så småningom lyckas de fly: Aaron till Kanada, Semret hamnar till slut i Sverige. Men Dawit hinner inte undan. När det knackar på hans dörr söndagen den 23 september 2001 är det hans hustru Sofia som öppnar. Dawit verkar inte orolig över besöket av de civilklädda som ber honom följa med. Trakasserierna inför tidningens utgivningsdagar har blivit tröttsam vardagsmat.

– Det är säkert bara ett vanligt förhör. Jag är snart tillbaka, säger Dawit till Sofia innan han går.

Han har fel.

Av: Sanna Torén Björling

sanna.bjorling@dn.se