Somligt bör man kanske inte säga om man är konstkritiker. Som att man inte är särskilt förtjust i konst till exempel – men jag är inte det. Delvis för att min utgångspunkt alltid har varit ett intresse för människan. Vår art är bedräglig och oftast inte sanningsenlig i sina direkta ord, så man kan bättre avläsa intentioner, ideologier och allt möjligt utifrån hur till exempel vår konst och arkitektur ter sig genom historien.

Och kanske är det ett sätt att rättfärdiga min inställning, men övergripande entusiasm är en dålig startpunkt för en kritiker.

Särskilt oförtjust har jag varit i Niki de Saint Phalles konst, eller snarare – rädd för, skrämd sedan barndomen av hennes naivistiska målningar och groteska skulpturer som jag placerade in på obehaglighetsskalan någonstans mellan Storpotäten i Vilse i pannkakan och mimartister.

Den vuxnes smak bör utvecklas, att som barn vägra äta sofistikerad mat är en sak, att göra det som vuxen är trams. Men min strategi blev att undvika de Saint Phalle. Det är delvis ert fel, några av er åtminstone, för kombinationen av att andra betraktare uppfattar hennes verk som lustiga, härliga, frigjorda och kul medan jag själv fylls av fasa har gjort att jag känner mig onormal.

Det är inte roligt, har jag tänkt.

Det är inte roligt det är tänkt att vara!

Förstår jag nu.

Modernas stora utställning, där curator Joa Ljungberg har gjort ett utmärkt jobb med att fylla ovanvåningen med de Saint Phalles reliefer, skulpturer, teckningar och målningar, ger mig en ny bild. Men det är filmen, Daddy, en psykoanalytisk spelfilm om konstnären och hennes barndom, som ordnar den nyckel jag behöver. Hennes konst ÄR mörk, de färggranna människogestalterna i till exempel Förtärande mödrar är förfärliga och handlar om hur barn offras på ett altare av de vuxnas egocentricitet – Niki de Saint Phalles undermedvetna har kommunicerat med mitt eget och min reaktion är giltig.

När jag ser det, ser jag också kraften i verken. Konstnären försöker hantera sitt öde, omformulera det och det är vackert.

Något annat som inte nödvändigtvis intresserar mig är politiken bakom våra konst­institutioner.

Men saker och ting har skett på Moderna och ny chef i Malmö är John Peter Nilsson - som inleder pressvisningen bland annat med att ställa frågan vad vi ska ha våra konstinstitutioner till. Våra skattefinansierade konsthus, om vi nu kallar dem så, har på sista tiden öppnat upp för gallerister med egna intressen. Det finns ett egenvärde i att den sortens konstinstitution som Moderna är visar integritet mot den kapitalistiska Storpotäten. Utställningen Flickan, monstret och gudinnan är såvitt jag kan bedöma självständig, vilket gläder mig då jag är förtjust i vissa konstverk och i somliga konstnärer, Niki de Saint Phalle till exempel.

Jenny Maria Nilsson

kultur@kvp.se