Tomas Sundberg säger:
– Det finns en kritisk gräns för grundläggande behov på 20 timmar i veckan. Kommer man över gränsen tittar man även på andra behov i den dagliga livsföringen. Då kan det bli väldigt många fler timmar med assistansersättning. Därför blir effekten ibland ganska dramatisk när man ser att de grundläggande behoven rycks undan och man mister ersättningen från försäkringskassan.
Patric hade 122 timmar från försäkringskassan och strök ned dem till 4,45 timmar. Nu går i stället kommunen in med nästan 68 timmar – hur kan försäkringskassan och kommunen ha så olika syn på behovet?
– I grunden har vi samma lagstiftning. Han ska ha de grundläggande behoven, men i kommunens bedömning finns ingen tidsgräns. Däremot har försäkringskassan den strikta gränsen 20 timmar. Om kommunen ser att han behöver mer än fyra timmar i veckan, kvalar han in enligt kommunens regler – och då kan kommunen ge honom många fler timmar för andra behov än de som är grundläggande.
Varför är reglerna så olika?
– Det är en bra fråga. Det handlar om pengar. Man har lagt det på staten om det handlar om mer än 20 timmar i veckan. Då har kommunen betalat till staten för de första 20 timmarna. I och med att vi släpper taget om mannen är det enbart kommunen som betalar.
Ni har börjat med ett nytt mätinstrument – vad betyder det?
– Socialstyrelsen har gett oss ett uppdrag att ta fram ett behovsbedömningsinstrument som ska testas för att man i hela landet ska utreda behovet av personlig assistent på samma sätt.
Ni har räknat minuter när Patric duschar. Då behöver han hjälp med att få schampo i handen och bli tvättad på ryggen. Men allt tar ju mer än fem minuter – assistentens väntetid räknas inte. Varför?
– Det är också en bra fråga. Men när vi beräknar tiden, räknar vi den effektiva tiden för att tillfredsställa behovet. Vi har enligt lagen inte möjlighet att räkna schemaläggning, att det ska fungera rent praktiskt. Det är snårigt – inte lätt att utreda, säger Tomas Sundberg.