Som författare var Kerstin Thorvall prisbelönt. Och hon var också en flitig debattör som ofta väckte starka känslor. Hon var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte - eller sätta ord på det andra tabubelagt.
De sista åren av sitt liv var Kerstin svårt drabbad av demenssjukdom och levde på ett boende för dementa i Stockholm.
- Hon var sjuk väldigt länge men hon dog väldigt plötsligt i en hjärtinfarkt, säger sonen Gunnar.
Kerstin Thorvall hade fyra söner och de har valt att inte göra några större uttalanden om sin mamma.
- Alla har fått möjlighet att ta avsked, säger dock Gunnar.

Många historier

De sista åren av sitt liv avskärmade sig Kerstin från omgivningen. Sjukdomen blev allt värre och vännerna beskriver hur ångesten tog över.
- Det är länge sedan jag började sakna henne. Sorgen har jag bearbetat för det är så länge sedan den Kerstin som jag kände försvann, säger vännen och fotografen Caroline Roosmark.
Hon var nära vän med Kerstin i närmare 20 år - och arbetar nu på en bok om sin prisbelönta väninna.
Anekdoterna hon berättar är många. Om hur de gick på premiärer tillsammans och hur Kerstin levde upp av fotoblixtarna och andras uppmärksamhet.
- Hon hade ett väldigt stort behov av bekräftelse, berättar Caroline.
Trots att det skiljer nästan 50 år mellan dem blev hon och Kerstin goda vänner.
- Hon var väldigt ålderslös, det var det mest fantastiska med henne. Man tänkte aldrig på henne i ålder. Hon var bara ett väsen, väldigt speciell.
Kerstin Thorvall beskrivs av sina vänner som en färgstark personlighet, hon lämnade nästan ingen oberörd, och hon hade aldrig långt mellan känsla och handling.

Berättade öppet

- Ibland betedde hon sig som en 12-åring, man bara gapade och trodde att det inte var sant. Hon strimlade brev och skickade tillbaka, klippte sönder buketter och skickade tillbaka. När hon blev arg så gjorde hon sådana här saker, om hon tyckte att någon gjort henne illa, säger Caroline.
I sitt författarskap var Kerstin inte rädd för att visa sin sårbarhet - och hon berättade öppet om allt från sexualitet till dödsångest.
Under nästan hela hennes liv var just ångesten hennes följeslagare.
- Hon var en skadad människa som hade en svår barndom bakom sig, det berättade hon om i sina böcker. Ångesten hade hon alltid med sig, hon levde på den och skrev på den, säger väninnan Anita Dorazi som känt Kerstin ända sedan i slutet av 70-talet.

"Hade en väldig humor"

Hon tillägger:
- När hon mådde bra var hon väldigt rolig att umgås med. Hon hade en väldig humor. Hon var strålande rolig, en sällskapsmänniska. Hon skulle stå i centrum då, alltid vara mittpunkten.
Kerstins Thorvall började tidigt att prata om sin död och hur hon ville ha det efter att hon gått bort.
I en intervju i Svenska Dagbladet har hon berättat om vad hon vill ha ingraverat på sin gravsten: "Hon som ville säga som det var - inte som det borde vara".
- Jag vet att hon vill bli begravd bland sina föräldrar, säger Eva Engström, 47, som tidigare var gift med Kerstins son Anders.
Hon fortsätter:
- Det var väldigt speciellt att ha henne som svärmor. Kerstin var väldigt färgstark. Det var ganska mycket som var tufft att ha henne så nära, men när man kommer lite längre ifrån så tycker jag att hon var jävligt cool. Hon vågade säga vad hon tyckte, och var väldigt modig. Hon är en förebild nu för mina döttrar, som har blivit starka.

Intressant att leva med

Per-Axel Engström levde med Kerstin under sju år på 60-talet.
- Min son Anders ringde och berättade att min förra fru Kerstin har avlidit.
Om att leva med henne säger han:
- Det var på gott och ont och mycket intressant. Hon var en orolig själ. Det var nog ganska bra att det fick gå så fort.