Tina Hallin förlorade sin pappa Bob i Estoniakatastrofen när hon var 13 år. Foto: Mats Andersson / PrivatTina Hallin förlorade sin pappa Bob i Estoniakatastrofen när hon var 13 år. Foto: Mats Andersson / Privat
Tina Hallin förlorade sin pappa Bob i Estoniakatastrofen när hon var 13 år. Foto: Mats Andersson / Privat
Carolin Håkansson är 27 år och har en son som är lika gammal som hon var när hon förlorade sin mamma. Foto: TOMAS LEPRINCE / PRIVATCarolin Håkansson är 27 år och har en son som är lika gammal som hon var när hon förlorade sin mamma. Foto: TOMAS LEPRINCE / PRIVAT
Carolin Håkansson är 27 år och har en son som är lika gammal som hon var när hon förlorade sin mamma. Foto: TOMAS LEPRINCE / PRIVAT
Fredrik Andersson är 26 år och bor tillsammans med sin sambo Isabelle i Lindesberg. Foto: TOMAS LEPRINCEFredrik Andersson är 26 år och bor tillsammans med sin sambo Isabelle i Lindesberg. Foto: TOMAS LEPRINCE
Fredrik Andersson är 26 år och bor tillsammans med sin sambo Isabelle i Lindesberg. Foto: TOMAS LEPRINCE

Föräldrarna som aldrig kom hem

Publicerad

852 personer dog när M/S Estonia förliste för 20 år sedan - den 28 september 1994.
Men många, många fler drabbades svårt.
Hundratals barn runtom i Sverige miste sin mamma eller pappa när Estonia sjönk.
I dag berättar tre av dem om hur livet blev, och om hur det har varit att bli vuxen i katastrofens spår.

Tina Hallin ska fylla 14 år samma höst. Hon har just börjat åttan på Östra skolan i Hudiksvall och väcks tidigt på morgonen 28 september av sin mamma som säger att en färja har sjunkit, och att det kan vara den som pappa är ombord på.

Men orden går inte att ta in. I stället börjar Tina att packa sin gympapåse och sen sätter hon sig i köket för att äta frukost.

Hennes moster och morbror kommer. Oron är påtaglig i lägenheten men slår ändå inte riktigt rot i Tina. Hon gör sig klar för att gå till skolan, men någon av de vuxna säger åt henne att hon ska stanna hemma.

Tina går in på sitt rum och hör hur det pratar utanför. Någon säger att Estonia var den enda färjan som hade gått från Estland i går kväll.

Det kommer poliser, en präst och en diakon. Tina håller sig undan. Hon slår på text tv:n och ser namnen på de som identifierats rulla fram i rutan.

- Sen satt jag och tittade ut genom fönstret och väntade på att pappa skulle komma gående på gården med sina resväskor som han alltid gjort efter sina resor.

Men Bob Hallin, 40, kom aldrig hem igen.

 

I Fellingsbro vaknar Fredrik Andersson, 6, upp hemma hos sin barnvakt. Han sover borta den här septembernatten eftersom pappa är bortrest och mamma är på kryssning till Estland med sina arbetskamrater. Han gör sig klar för att som vanligt gå till Ekbackens förskola med sin blåa Bamseryggsäck på ryggen.

Omkring honom råder kaos utan att han vet om det. I en annan del av den lilla orten söker hans mormor, morfar och morbröder förtvivlat efter information.

Snart står det klart att alla 31 anställda inom Lindesbergs kommun som reste med Estonia saknas. De flesta jobbade på olika äldreboenden inom kommunen. Bland dem finns Maud Östervall, 25.

En liten pojke har förlorat sin mamma, men det ska ta många år innan han fullt ut förstår innebörden av det som just har hänt.

 

Carolin Håkansson är sju år och har precis börjat första klass hemma i Staffanstorp i Skåne. Den 28 september 1994 har hon gått till skolan som vanligt, men det märkliga är att det är någon annan som hämtar henne - inte pappa som det brukar vara.

I hemmet är det fullt av släktingar och grannar, och pappa sitter där på en pall. Han är ledsen. Tv:n och radion står på.

- Det rullade på om båten i tv:n. Om vem de hittat, inte hittat, att det var en olycka, att den sjunkit. Någon sa att det inte var säkert att mamma skulle komma hem, då förstod jag, säger Carolin.

Karin Håkansson, 37, hade rest till Estland med några arbetskamrater för att dela ut böcker och leksaker som de hade samlat in till ett barnhem. Carolin hade lämnat många av sina egna gosedjur och leksaker till insamlingen.

När Estonia förliser omkommer både Karin och hennes två kollegor.

För Carolin blir ingenting från och med nu som förut.

 

Endast 51 svenskar överlevde av de 552 som var ombord på Estonia. Det innebar att hundratals barn över hela landet förlorade minst en förälder.

Många av passagerarna reste i tjänsten och var ombord på färjan som deltagare på konferenser och studieresor.

En av dem var Tina Hallins pappa Bob Hallin som var ordförande i verkstadsklubben inom IF Metall i Hudiksvall. Han ingick i en grupp av Metallrepresentanter från hela Sverige som var på planeringsresa till Estland.

Att han åkte på jobbresor var inte ovanligt. Men just den här gången - innan Estlandsresan - hade Tinas och Bobs avsked sett annorlunda ut.

- När han skjutsade mig till skolan brukade jag bara springa ut ur bilen och sa väl knappt hej då. Men den här morgonen kramades vi. Jag minns det så väl för det var så ovanligt under den perioden, jag var ju tonåring och kramades väl inte så mycket med mina föräldrar, säger Tina.

Bob hittades aldrig, men de anhöriga insåg snart att han hade omkommit. Tina stannade hemma från skolan i två veckor efter katastrofen.

- Som tur var hade vi en väldigt bra sammanhållning i klassen så jag fick bra stöd av mina klasskompisar när jag kom tillbaka, och även av mina andra nära vänner som betydde mycket för både mig och mamma då.

- Jag hade också en tyskalärare som blev jätteviktig för mig. När de andra skulle skriva berättelser på tyska och lämna in sa hon att jag fick skriva på svenska i stället om vad jag ville, och att bara hon skulle läsa det. Sen svarade hon mig på det jag skrev. Vi hade mycket kontakt på det sättet.

Tina säger att hon och hennes mamma kom ännu närmare varandra efter pappans död.

- Tonårsrevolten som många andra går igenom uteblev nog för mig. Jag ville finnas där för mamma och fick nog bli vuxen mycket snabbare än jag hade blivit om pappa hade levt. När Tina bytte skola i gymnasiet blev det tuffare. Hon kände sig utpekad, både i skolan och i hemstaden överlag.

- Det kändes som att alla visste att "hennes pappa försvann på Estonia".

Tina hoppade av skolan och flyttade till Södertälje för att byta miljö. Hon hade kompisar där och stannade ett år innan hon orkade återvända till Hudiksvall.

Saknaden efter pappan var fortfarande stor.

- Jag hade alltid varit pappas flicka, det var alltid han och jag som gjorde en massa saker tillsammans, särskilt på helgerna när mamma brukade spela matcher med sitt bowlinglag. Jag och pappa fiskade, badade och åkte motorcykel, och jag var med mycket vid hans motorcykelklubb. Det var så självklart att jag alltid hängde med pappa när han gjorde saker.

- Jag mådde väldigt dåligt, och när jag var runt 20 år fick jag träffa en kurator. Det hjälpte mig mycket. Där fick jag verkligen gråta och häva ur mig allt jag hade inom mig. Jag insåg att jag hela tiden hade försökt vara stark inför mamma, men att jag nu var tvungen att släppa fram min egen sorg.

Som ensambarn har hon kunnat sakna ett syskon att dela förlusten med.

- Ibland har jag känt mig ganska ensam i sorgen.

 

Nu har Tina två egna barn, en tioårig son och en dotter på fyra år.

- När de föddes kom mycket sorg upp till ytan, över att pappa inte fick vara med om detta. Jag tänker på hur han skulle ha varit ute och lekt med dem, sparkat fotboll och såna saker.

Hennes son säger ibland att han hade velat träffa sin morfar och han har många frågor.

- Jag försöker att svara så gått det går. Men visst känns det sorgligt att pappa inte fick vara här i stället, tillsammans med mig och mina barn.

 

Fredrik Andersson är 26 år i dag. Hans riktiga sorgereaktion efter mammans död kom inte förrän för fem år sen, i samband med 15-årsdagen av fartygskatastrofen. När han satt i Lindesbergs kyrka under en minneshögtid började kroppen plötsligt skaka och tårarna rann.

- Jag kan inte minnas att jag hade gråtit någon gång tidigare över att mamma var borta. Men nu var det som att allting kom på en gång.

- I dag inser jag att jag minns väldigt lite från de tio första åren efter att mamma försvann. Det mesta är svart. Jag vet inte vem jag var då. Men när jag satt där i kyrkan på 15-årsgudstjänsten så var det som att jag vaknade upp.

I dag bor han i Lindesberg som ligger några mil från Fellingsbro tillsammans med sambon Isabelle. Sedan den bortträngda sorgen bröt fram och grep tag i honom på ett helt nytt sätt har en hel del tid de senaste fem åren ägnats åt tankar på mamma Maud och vad som egentligen hände med Estonia.

- Jag tänker på att mina kommande barn aldrig kommer att få träffa sin farmor. Hur det hade varit om mamma fått leva. Att Isabelle aldrig får träffa henne. Sådana saker.

 

Carolin Håkansson, i dag 27 år, tycker att den tidiga förlusten har gjort henne till en starkare människa, att hon har fått en positiv livssyn som hon har nytta av.

- Det skulle aldrig ha gått så bra om inte pappa hade stöttat mig så bra. Och jag har hjälpt honom. Jag kunde ge honom stöd fast jag var så liten, berättar Carolin.

- Jag fick lära mig att vad som än händer i livet så klarar man allt. Det blir bra i alla fall. Man måste ta sig vidare, allt blir bättre.

Carolin är i dag butiksanställd i Malmö och har en son, Anton, som är lika gammal som hon var vid tiden för förlisningen. Han har många frågor om varför Estonia sjönk, varför man inte kunde rädda alla och hur gammal mormor är nu.

 

För Carolin har det genom åren varit en tröst att hennes mamma dog i samband med att hon gjorde något bra för andra.

- Det är en tröst, det har hjälpt mig mycket. Resan var inte förgäves, de kom fram och lämnade över det de hade samlat in.

Längs vägen från barndom till vuxenvärlden hör det oftast till att många nya bekantskaper och vänner tillkommer i sammanhang som studier, nya arbetsplatser och annat. Tina Hallin har valt att ibland berätta om det som hände med hennes pappa, och ibland låter hon bli.

- Det är ju inget jag drar upp hursomhelst på en fest, men visst berättar jag ibland för nya människor jag träffar. Det tas emot på olika sätt, ibland blir det mycket medlidande och "stackars dig". Andra ställer många frågor. Men jag tycker det går ganska bra. Det har blivit lättare för mig att prata om det som vuxen.

Sorgen har egentligen inte blivit mindre med åren, säger Tina.

- Det poppar fortfarande upp, allt ligger där nära under ytan. Man tycker att det går bra i perioder men plötsligt känns det som jag bara faller.

Traumat orsakade även att Tina efter katastrofen drabbades av svår migrän, något som gör att att hon just nu bara kan jobba halvtid på sitt arbete på ett hunddagis.

 

Nu har 20 år gått.

Tina Hallin och hennes mamma kommer att resa till Borlänge för att delta vid en av de större minnesgudstjänster som anordnas i landet den 28 september.

Att de inte har haft en grav att gå till tycker Tina har varit svårt under alla år, hon saknar att inte ha någon fast plats att sörja på.

- Årsdagarna är alltid jobbiga. Och i år kommer det nog att kännas ännu mer speciellt.

Vid Fellingsbro kyrka finns en minnessten med namnen på de omkomna från orten. Hit kommer Fredrik Andersson att gå på 20-årsdagen av Estonias förlisning och lägga ner en krans till minnet av sin mamma Maud, och på kvällen kommer han att delta i en minnesgudstjänst.

- En sak som känns märklig är att jag är lika gammal nu som mamma var när hon dog. Och jag som känner att livet just har börjat.

- När jag tänker så känns det ännu mer orättvist att hon inte fick finnas kvar.  

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag