Det står oftast namnet på någon bildbyrå under bilderna från Burma.
Som: ”Foto: AP” eller ”Foto: Reuters”.
Där borde stå något annat:
Foto: Folket.
De fortsatte strömma in i går. Bilderna från Burma, bilderna på ett nästan ofattbart mod när obeväpnade munkar och civila för tionde dagen utmanade militärens vrede.
Militären slog till mot flera kloster under natten och grep skaror av munkar men när dagen kom så trotsade åter tiotusentals människor regimen och tågade ut på gatorna.
Militären mötte ropen på demokrati med att åter öppna eld och minst nio nya dödsoffer krävdes i går. Den japanske fotografen Kenji Nagai blev ett av dem.
Men allt detta skedde inte i mörker. Det skedde inte bortom världens insyn.
Det är denna gång inte i första hand journalisters förtjänst. Burma är väldigt duktigt på att strypa nyhetsrapporteringen från landet och ytterst få utländska journalister har kunnat ta sig in.

BBC har ingen reporter som gör ståuppare från Rangoon. Inte CNN heller. Ekots alltid utmärkte Nils Horner är ett av undantagen.

Det skulle för några år sedan ha betytt att vi ytterst lite skulle ha fått veta om vad som pågår i Burma. Inga bilder skulle finnas på tidningarnas första sidor.
Men det vi ser i Burma är något nytt och hoppfullt. En folkets revolt. Dokumenterad i ord och bild av burmeserna själva.
Burma går till historien som den första internet- och mobilrevolten. Och världen lär aldrig mer bli densamma.
För de flesta bilder vi ser dessa dagar är tagna av vanliga burmeser som själva deltar i protesterna. Regimen gör sitt bästa för att släcka ner mobilnätet och strypa internet, men bilderna och bloggskildringarna sipprar ändå ut.

Världen ändrades på 1980-talet när CNN gjorde sin entré och vi fick nyhetskanaler som sände dygnet runt. Vi såg ett resultat av den medierevolutionen 1989 när murarna föll i Östeuropa.
Internet har funnits i några år nu, men det är först de senaste åren som det blivit möjligt att ta bilder eller filma med hög bildkvalitet även på våra mobiler.
Det är dåliga nyheter för världens återstående diktaturer. Diktaturer som tack och lov blir färre och färre.
I början av 1990-talet kunde Saddam Hussein kväsa ett uppror bland Iraks shiamuslimerna och mörda upp emot 100 000 människor. Det finns knappt en bild från detta. Det gjorde det så mycket lättare för omvärlden att blunda.
Men Burma går det inte att blunda för. Och det är först och främst burmesernas egen förtjänst.

USA införde i natt nya sanktioner mot Burma och från flera asiatiska länder hörs krav på att Burmas generaler genast måste upphöra med att använda våld.
Kommer allt detta att innebära någon skillnad för hur detta ska sluta? Förhoppningsvis. Även om flera dödsoffer redan krävts så har jag känslan av att militären skulle ha skjutit ihjäl tre- eller fyrsiffriga belopp redan om inte mobiltelefonerna, digitalkamerorna och nätet funnits där.
Detta kan dock ännu slutat mycket illa. Mycket mer blod kan komma att flyta.
Men något säger mig att diktatorer
– från Pyongyang till Damaskus – ser på nyheterna och bilderna från Burma med en mycket stor knut i magen.