Dawit Isaak. Regimens röst raspar till i högtalartelefonen. Det nedlåtande tonfallet kan inte dölja att han är rädd. – Jag har order att inte släppa in er. Om ni har något brev så får ni lämna in det på ett postkontor, säger den anonyma rösten på engelska. Vi står utanför dörren till Eritreas ambassad på Stjernvägen på Lidingö. Barbro Fischerström är vd på Tidningsutgivarna. Hon är här för att överlämna en protestskrivelse till ambassaden med krav om att den fängslade journalisten Dawit Isaak ska släppas fri. Förra veckan var Reportrar utan gränser här. De kommande veckorna står Sveriges tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben på tur. Barbro Fischerström svarar förvånat: – Har du order att inte släppa in oss? – Ni får posta ert brev, säger den skrämda högtalarrösten.

GRIPANDET

Den svenske medborgaren Dawit Isaak greps av den eritreanska säkerhetstjänsten en tidig söndagsmorgon, den 23 september 2001. Hans hustru Sofia öppnade när det knackade på dörren till deras hus i Asmara. De tre civilklädda männen bad Dawit följa med dem. – Det är säkert bara ett vanligt förhör, sa han lugnande till hustrun. – Jag är snart tillbaka. Han visste inte att ett tiotal av landets ledande journalister greps samtidigt. Och att polisen var på väg för att stänga de få oberoende tidningar som fortfarande gavs ut. Dottern Betlehem var hemma liksom lillasystern Danait. Betlehems tvillingbror Yoran var hos sin mormor. Betlehem var åtta år. Hon säger att hon minns allt. – Jag frågade mamma vad de gjorde här. Hon visste inte heller. Men pappa måste följa med dem. Dawit Isaak fördes till polisstation 1 i Asmara. Familjen fick besöka honom några få gånger. – Pappa sa att han snart skulle komma ut, säger Betlehem. Sofia och barnen gick ofta till polisstationen och lämnade mat och meddelanden, men de vet inte om han någonsin fick dem.En dag fick de beskedet att Dawit inte fanns där längre. De fick inte veta vart han förts. Det har de inte fått än i dag, tre år senare. – Jag trodde på vad pappa sa. Jag trodde att han skulle få komma hem, säger Betlehem.

BROTTET

Mehdi Ghezali har du säkert hört talas om. Liksom Calle Jonsson och Annika Östberg, som justitieminister Thomas Bodström nu skriver brev till de kaliforniska myndigheterna för att få hem till Sverige. Dawit Isaak har du sannolikt läst betydligt mindre om. Ändå är Dawit den ende svenske medborgare som adopterats som samvetsfånge av Amnesty International. Dawit Isaak är inte misstänkt för att ha kopplingar till al-Qaida. Han är inte utpekad för att ha överfallit någon med kniv i ett fylleslagsmål på en turistort. Han är inte dömd för medhjälp när en polis kallblodigt sköts till döds. Dawit Isaaks enda brott är att han jobbat som journalist på veckotidningen Setit i Asmara och ville göra sitt jobb. Han hade innan han greps skrivit en personlig kommentar till 15 ledande politikers krav på demokratiska reformer i Eritrea. Den tidigare svenske honorärkonsuln i Asmara, Lis Truelsen, var den siste skandinav som träffade Dawit Isaak efter gripandet. I november 2001 fick hon av en slump syn på honom inne på polisstation 1 i Asmara. Hon berättar på telefon från Danmark, där hon bor i dag, hur hon gick över den solstekta innergården i fängelset fram till gallerfönstret där Dawits ansikte skymtade och sa: – Dawit, jag har försökt få komma och besöka dig. Hur är det med dig? – "Det är... som det är", svarade han. – Han var trött, men inte bruten, minns Lis Truelsen. – Han verkade fortfarande stark, men det var ju länge sen nu.

PAPPAS PRIS

Elvaåriga Betlehem vet inte riktigt vad hon skulle göra om pappa Dawit fick komma hem. – Jag vill göra a l l t. Jag vill göra allt med honom! Sånt som man gör med sina pappor. Som att... handla kläder och sånt. Betlehem säger att hon har en sak som hon ska visa sin pappa. – Hans pris! Hedersutmärkelsen från Reportrar utan gränser från 2003 hänger på väggen hemma i lägenheten i Göteborg. Texten på diplomet lyder: "För att han valde att skriva fritt och uppmuntrade andra att göra detsamma. För det förlorade han sin egen frihet." Betlehem reste till Stockholm och utrikesdepartementet tillsammans med sin tvillingbror och sin farbror Esayas för att ta emot utmärkelsen åt sin pappa. – När jag ser på det så tänker jag så här, det var det bästa jag gjort i hela mitt liv, säger Betlehem. – För det var min pappa som fick pris. Nu när julen närmar sig känner hon sig ledsen. – Du vet, det har varit tre juldagar utan honom. Nu blir det fyra. Betlehems tvillingbror Yoran går också i femman. Han vill ta med sin pappa till Liseberg när han kommer hem. – Vi ska åka Balder. Jag tror att han vågar, säger han. Konfliktområde Eritrea.

FÄNGELSET

Det finns de som vet vad Dawit Isaak tvingas gå igenom. Semere Kesete var studentledare i Eritrea. Han fängslades inte långt före Dawit Isaak. Han satt inlåst som politisk fånge i ett år innan han lyckades fly och ta sig till Sverige. I dag bor han i Örebro. – Jag hölls isolerad ensam i ett litet rum utan någon kontakt med andra fångar eller med andra utanför murarna, min familj eller mina vänner. Hade jag inte lyckats fly hade jag blivit svårt skadad, fysiskt och psykiskt, berättar han. Han är säker på att Dawit Isaak behandlas minst lika brutalt som han själv: – Förmodligen får han inte motionera och sällan komma ut i solen och friska luften. Själv fick Semere Kesete inte se dagsljus på tre månader efter det att han gripits. – I extrema fall använder de tortyr. De slår med gummibatonger. Hänger upp fångarna i dagar. De isolerar dem. Om de försöker protestera eller hungerstrejka så blir de med säkerhet misshandlade. Tror du att Dawit lever fortfarande? – Jag ber för att han fortfarande ska vara vid liv. Jag hoppas att jag ska få se honom igen. Men ju längre tiden går, desto mindre hopp finns det, säger Semere Kesete.

EXTRAPAPPAN

Farbror Esayas har fått hoppa in som extrapappa åt Yoran, Betlehem och lilla Danait. Han försöker hjälpa till med dagishämtningar och läxläsning så mycket han kan. Tillsammans med Esayas gör barnen sånt som man gör med sina pappa, åker skridsko, åker på utflykter, går på fotboll. – De älskar Öis, säger Esayas. När tvillingarna är med i teaterpjäser i skolan så brukar de säga till flera veckor i förväg så att Esayas säkert kan ta ledigt från jobbet och komma och titta, som alla de andra papporna. Esayas sparar allt som skrivs i tidningarna om barnens pappa. – Jag vill att de ska kunna se, när de blir lite större, att det fanns människor som ville att deras pappa skulle få komma hem. Men länge var det få som orkade lyssna när familjen vädjade om hjälp.

MISSLYCKANDE

När Mehdi Ghezali släpptes från det amerikanska militärfängelset på Kuba i juli i somras skedde det efter massiva svenska diplomatiska insatser. Bara under det första året gjordes 35 insatser på svensk regerings- och departementsnivå. Under Dawit Isaaks första 18 månader i fängelse agerade svenska myndigheter sammanlagt sex gånger. Kontakterna skedde dessutom på låg politisk och diplomatisk nivå. Det tog till november 2003, alltså två år och två månader, innan Dawit Isaak togs upp av utrikesminister Laila Freivalds. De få försök som gjorts har varit resultatlösa, de eritreanska myndigheterna godtar nämligen inga dubbla medborgarskap. Dawit Isaak är i deras ögon endast eritreansk medborgare och han har gripits för att han brutit mot presslagarna och destabiliserat landets säkerhet. Alla försök från svensk sida att diskutera fallet ses som en inblandning i Eritreas interna angelägenheter. Sverige har inget att sätta press med. Sedan flera år ger vi bara ett humanitärt bistånd – livsmedel och minröjning – värt 15 miljoner till det sargade landet. Utrikesminister Laila Freivalds erkände redan för ett år sedan i riksdagen: – Vi har inte kommit någonstans egentligen. Det måste jag erkänna.

TYSTNADEN

Sedan dess har inget hänt. Svenska massmedier var länge lika ointresserade av att engagera sig i fallet Dawit Isaak. I boken "Dawit och friheten" som kom ut för några veckor sedan visar journaliststudenten Katrin Kasström att de stora dagstidningarna under ett år publicerade 257 artiklar om den misstänkte svenske talibankrigaren Mehdi Ghezali och 140 om Calle Jonsson som greps misstänkt för knivöverfall på Kos. Om Dawit Isaak publicerades under lika lång tid totalt 15 artiklar. På UD verkar stämningen i dag närmast resignerad. – Om Eritrea får en lösning på sin långa gränskonflikt med Etiopien blir kanske det politiska läget lugnare i landet. Då är kanske chansen större att myndigheterna kan släppa de politiska fångarna. Det kan vara en möjlighet, säger Sveriges ambassadör i Eritrea, Folke Löfgren. Han deltog i fredags morse i ett samråd på UD i Stockholm om fallet Dawit Isaak. Vad kom ni fram till? Hur ska Sverige agera konkret för att få Dawit Isaak fri? – Det... vill jag inte gå in på så här. Men utrikesministern håller sig noga informerad, det kan du skriva, säger ambassadör Löfgren. Barbro Fischerström, vd för Tidningsutgivarna, överlämnar en protest till Eritreas ambassad.

REGIMENS RÖST

Barbro Fischerström från Tidningsutgivarna stirrar misstroget på porttelefonen utanför den eritreanska ambassadens stängda dörr på Lidingö. Sen böjer hon sig ner och skjuter in protestbrevet under dörren. Hon ringer på dörrklockan på nytt. – Yes? – Jag ville bara säga att jag skjutit in brevet under dörren.

Regimens röst knastrar än mer nedlåtande i högtalartelefonen:

– Om ni vill leka på det sättet så. Barbro Fischerström svarar kallt: – Vi leker inte. Tidningsutgivarna, Reportrar utan gränser, Föreningen Free Dawit Isaak, Svenska journalistförbundet och Publicistklubben har lovat att fortsätta att varje vecka protestera hos den eritreanska ambassaden, ända tills Dawit Isaak är fri igen. – Det här kommer att ge effekt till sist, det är jag övertygad om, säger Fischerström. Betlehem och Yoran var åtta år när pappa försvann. Danait var tre.

MINNEN

Mamma Sofia är rädd för att barnens minnen av deras pappa ska blekna. Betlehem och Yoran var åtta år när poliserna kom och förde bort Dawit Isaak. Lilla Danait var bara tre. Barnen tittar ofta på videofilmen från mammas och pappas bröllop för att inte glömma bort hur han ser ut. Yoran säger att när han är som mest ledsen så brukar hans syster Betlehem trösta honom. FOTNOT. Som källa för reportaget har bland annat använts boken "Dawit och friheten" av Johan Karlsson och Rickard Sjöberg (red), utgiven 2004 på Silc förlag. Stödföreningen för Dawit Isaak finns på nätet: ww.freedawit.com