Jublet kom plötsligt rullande över Nilen, som en våg, ett brus och det steg upp till tionde våningen där jag för tillfället befann mig på mitt hotellrum. Jublet som sa: Vi har vunnit, Hosni Mubarak har avgått.
Det har inte tystnat sedan dess. Det pågår än när jag skriver dessa rader sent i natt.
Tahrirtorget i centrala Kairo har aldrig sett sådan glädje som den alla vi som var där bevittnade och insöp i natt. Det var som om Egypten vunnit VM i fotboll, med ett hav av egyptiska flaggor, med tutande bilar, med kvinnor och män målade i de egyptiska färgerna.
Men Egypten hade förstås vunnit något betydligt viktigare, något väsentligt större än en idrottstävling. Egyptierna hade segrat. Över sin egen rädsla, över sin president, Hosni Mubarak.

"Jag var beredd att dö"

- Jag var så desperat i morse, säger Mustafa Ali, 31, som möter mig på Tahrirtorget med en stor kram. Jag var så besviken efter Mubaraks tal. Så jag tog farväl av min mamma, var beredd att dö.
- Den senaste tiden har jag bara velat emigrera härifrån. Inte nu längre. Jag ska stanna nu. Jag är egyptier!
Under några dagar var utländska journalister legitimt byte för Mubarak-anhängarna som spred skräck med sina påkar och knivar. Det är ett minne blott nu.
I natt var vi utländska journalister mer än välkomna till Egypten. Ja, många kom spontant fram, ibland bara för att skaka hand och tacka för att vi var där.
Som den okände man som plötsligt kramar om min arm och säger:
- Välkommen till det fria Egypten, min vän!
Eller som Madhat Shafik:
- Jag vet inte vem du rapporterar för eller varifrån du är, börjar han. Det spelar ingen roll. Men jag vill säga detta. Jag är 45 år och i 30 år har denne man inplanterat hat och misstro i oss. Du kunde se det överallt. Som i trafiken, i ilskan i våra ögon vid rödljusen.
- Men dessa sista dagar har jag funnit en ny tolerans. Ett nytt tålamod. Detta är vårt nya Egypten!

Sjöng högt i natt

En del av dem som kom till torget igår kväll kom dit för första gången. Några av dem hade inte vågat förr, andra var tveksamma om vad som egentligen skulle hända. Men i natt kom de för att fira med sina bröder och systrar, skandera tillsammans i rop som:
- Lyft huvudet högt, du är en egyptier!
De yngsta besökarna var bara några månader gamla, det rådde ingen brist på sovande bebisar i natt. De äldsta kunde minnas livet under kung Farouk och nynna med i gamla kampsånger från svunna krig.
Som Sherif Aboulnasr. När jag frågar hur gammal han är, svarar han:
- Jag är 69 år. Men i natt är jag 39. Jag känner mig 30 år yngre.
Och orden de använder för att beskriva sina känslor upprepas gång på gång på gång. Lycka, stolthet, frihet. Många beskriver också kvällen den 11 februari 2011 som den lyckligaste i deras liv.
När jag skriver detta sent i natt så smäller det till med jämna mellanrum utanför hotellfönstret. Det fanns stor oro 24 timmar tidigare att detta skulle sluta med våldsamheter.
Men i natt fanns ingen rädsla mer. I natt var det bara segerns fyrverkerier som exploderade på Kairos himmel.