Öppet brev till politikerna i landstingsstyrelsen
Den 30 januari i år drabbades vår familj av entragedi. Emil - en ung, älskad, ödmjuk kille precis i början av sitt vuxna liv har hastigt och helt utan förvarning ryckts bort. Ganska omgående förstod vi att flera försummelser har lett till Emils död. Han har under hösten och vintern sökt hjälp på vårdcentralen för sin, som han trodde, envisa förkylning. Efter en slarvig undersökning skickades han hem med hostmedicin. Mellan febertopparna försökte han leva som vanligt – skötte sitt arbete, träffade sina vänner, tränade och spelade med sitt innebandylag. På lördagskvällen den 29 januari skulle han följt med på en fest hos en vän, men bestämde i sista stund att stanna hemma då han åter började känna sig sjuk. Klockan 8 på söndagsmorgonen hittade en förbipasserande granne Emil död liggande på hallgolvet i sin lägenhet med ytterdörren på glänt. På Emils mobil såg vi att han vid 6 på morgonen ringt flera samtal till SOS Alarm. Vi har lämnat en anmälan till socialstyrelsen samt till polisen för att få utrett vilka eventuella fel har begåtts av läkare i primärvården som inte gjorde något för att ta reda på orsaken till Emils återkommande feber. Vi vill också få svar varför SOS Alarm hade underlåtit att skicka hjälp till Emil.
Anledningen till att Emils närmaste nu har valt att gå ut i media är de ljudupptagningar av Emils nödsamtal med SOS Alarm vi till slut har fått ta del av. Det går inte att i ord beskriva den fasa Emils föräldrar och morbror fick uppleva när de hörde Emils allt mer förtvivlade försök att få hjälp och de svar han fick av SOS Alarms sjukvårdsutbildade personal, som uppenbarligen hade drabbats av en total mental härdsmälta. Ingen som hör banden, vilket även SOS Alarms chefsläkare medgett, kan missförstå att det är en svårt sjuk människa i djup nöd som ringer. Och ändå missförstår den ansvarige sjuksköterskan situationen totalt. Sköterskan tror inte på Emil utan har sin ”diagnos” klar direkt efter första samtalet – ”panikångest eller psykfall”. Och panikångest är tydligen inte ettt illstånd som berättigar till hjälp i dagens Sverige.
Emils anhöriga försöker nu förtvivlat förstå vad som får en sjukvårdsutbildad person, som med allra största sannolikhet har valt sitt yrke för att kunna hjälpa andra och vars arbetsuppgift är att rädda liv, vad som får den personen att så totalt tappa omdömet.
Vi vet att de människor som arbetar som SOS Alarm operatörer uträttar stordåd dagligen - trots alla tusentals falsklarm, felringningar, samtal från överförfriskade individer som har tappat plånboken och vill ha skjuts hem, krav på ambulans för nageltrång eller samtal vars enda syfte är att häva ur sig en massa okvädningsord i örat på en annan människa. Mitt i detta ska de snabbt kunna avgöra allvaret i situationen och fördela de resurser som finns tillgängliga.Och för det mesta lyckas de utföra sitt till synes omöjliga jobb med bravur. Men ibland händer det som inte får hända – någonting brister och en människa dör. Och vi vet att med dagens system kommer det att hända igen.
Genom att SOS Alarm nu avskedar den sköterska som Emil hade oturen att råka ut för, förhindrar man att en uppenbarligen olämplig person orsakar mer skada. Agerar man på det sättet han gjorde den natten, oavsett vad som visar sig varit anledningen, ska man aldrig någonsin få någon annan människans liv i sina händer! Men genom att utse EN syndabock hindrar man inte detta från att ske igen. Man förhindrar inte att någon annan, under stark press och med endast telefonen som redskap, återigen misslyckas med att avgöra om den som ringer SOS verkligen behöver den hjälp han vill ha. Sköterskan var inte ensam! Det finns fler som inte höll måttet den morgonen, t ex den läkare som struntade i att ta reda på varför Emil inte längre svarar i telefonen och den operatören på ambulansbeställningen som tog emot läkarens samtal och mer eller mindre ryckte på axlarna.
Enda sättet att förhindra att detta upprepas är enligt oss att flytta beslutet om adekvat hjälp till EFTER att sjukvårdspersonal på plats har undersökt den hjälpsökande.
Vi kräver att de ansvariga lanstingspolitikerna svarar oss på följande fråga:
Vad hindrar en förändring av larmrutinerna som innebär att varje inkommande samtal medbegäran om hjälp resulterar i att någon form av sjukvårdsresurs skickas ut?
Låt SOS Alarms personal bedöma VILKEN hjälp behövs och inte OM den behövs. Det måste gå att hitta ett system för att få människor att respektera det självklara: Nödsamtal ringer man om man befinner sig i nöd. Ambulans begär man om man är så sjuk att man inte klarar något annat transportmedel. Ett sätt kan vara att debitera hela kostnaden för uttryckningen om den i efterhand visar sig ha varit helt medicinskt obefogad. En sådan förändring skulle förhoppningsvis leda till att färre onödiga samtal rings till SOS Alarm och avgifter från de som ändå väljer att ringa SOS ”för nageltrång” kan hjälpa till att finansiera en del av de extra resurser som behövs för detta.
Finns det andra sätt att säkerställa detta är det ert ansvar och er skyldighet att hitta dem!
Vi är medvetna om att även med en sådan reform kommer det hända att rätt hjälp inte når fram i tid till alla. Men efter att ha hört Emils samtal med SOS är vi också övertygade om att det är stor skillnad mellan att dö när man vet att hjälpen är på väg och att dö ensam och övergiven i vetskapen att ingen hjälp finns att få!
Det är inte värdigt ett humant samhälle att någon ska dö på det sättet! Det får inte ske igen! Se till att inga fler människor i det här landet ska behöva leva med det traumat Emils föräldrar och bröder, resten av familjen och alla hans vänner får leva med resten av sina liv!
Vi vill även tacka alla de tusentals människor som har hört av sig till Emils föräldrar, som skrivit på Alexanders hemsida tillägnad Emil och som försökt visa sitt stöd och deltagande – TACK!
Vila i frid Sven Emil Johannes Linnell! Vi älskar Dig Rockstar!
Din familj
