Lian Senggigi sprang läck och sjönk utanför Klungkung, Bali. Åtminstone 35 passagerare var utländska turister från länder som Australien, Tyskland, England, Finland och Sverige.
Expressen.se har talat med svenskarna på båten.
De hade firat nyår på en av Giliöarna och var vid lunchtid på fredagen på väg tillbaka till Bali. Ombord fanns 20-åringarna Emil Larsson, Anton Midborg och Daniel Angesjö, från Skövde, samt Gävleborna Per Magnusson och Karin Söderlind, båda 24.
- Det var väldigt stora vågor som slog hårt mot båten, väldigt obekvämt, berättar Emil Larsson.
- Efter en timmes färd smällde det till mot en rejäl våg och båten stannade. Ryktet gick om att det var motorfel, men sedan fortsatte de med full fräs i de höga vågorna.

Färjan lutade

Nästa gång båten stannade var situationen förvärrad. Färjan lutade och vattenytan fanns obehagligt nära. Fartyget verkade vara på väg att kantra. Passagerarna flyttade från ena sidan till den andra.
- När man tittade ned på golvet började man bli orolig. Det hade börjat komma in vatten. Någon lyfte på en lucka och det var fullt av vatten, då blev det lite panik.
Besättningen var inte till hjälp, flytvästarna var trasiga och räckte inte till alla.
- Vi frågade vad som hände. De sa: ”Vi har ringt efter båtar, det är lugnt.”

Panik

Men några båtar kom inte. Passagerarna stod på relingen med panik.
- Det fanns bara en enda utgång och den var längst bak. Och båten sjönk och utgången stängdes sakta men säkert. När vatten började närma sig sätena sa Daniel att det nog är dags att klättra ut genom fönstret, så han gjorde det. Vi följde efter och började dra ut folk, det var riktigt jobbigt.
Färjan fortsatte sjunka. Passagerarna såg land, långt bort. Inte en båt fanns i sikte. Vågorna slog högt.
- Plötsligt började folk hoppa kors och tvärs i vattnet. Två fyrkantiga räddningsbojar kom ut och alla försökte hänga på dem. Själv stod jag kvar på båten väldigt länge. Det var så otäckt. Först när båten sjönk hoppade jag i, säger Emil Larsson.

"Vi måste härifrån"

I vattnet slet en man i Daniel Angesjö, därför kunde han inte simma.
- Vi kan inte ligga här, tänkte vi. Vi måste härifrån.
Larsson, Angesjö och Anton Midborg började simma mot land. Så även andra passagerare. Karin Söderlind och Per Magnusson var kvar.
Det var strömt, vännerna drev i vattnet. Två meter höga vågor slog emot dem.
- Vi försökte ta det lugnt och snacka: vi ska ta oss in, det finns ingenting annat.
De fick med sig passen, allt annat försvann, och kunde efter någon timme släpa sig upp på stranden.
- Man var nog jävligt chockad. Jag tror inte att vi fattade att vi var trötta, jag fattar fortfarande inte vad som har hänt.

"Kom ingenstans"

När de tittade ut mot havet såg de bojen som Karin och Per höll fast sig i – den hade drivit ännu längre ut.
- Vi ville inte lämna väskan med bilder och tillhörigheter, så vi stannade kvar, berättar Karin Söderlind för Expressen.se.
- Men vi kom ingenstans. Det var så mycket folk. Vi drev hjälplöst. Jag var nästan på väg att ge upp och börja simma.
Efter vad som kändes som en evighet kom en fiskebåt. Sedan ytterligare en. En tredje. Båtarna började plocka upp passagerarna som var kvar vid bojarna.
Det utbröt lätt panik när trötta människor försökte komma upp, några blev klämda. Fiskaren blev orolig.
- Men han sa: "it’s fine, it’s fine." Vi tvingades ösa båten hela tiden.
Till slut kunde de nyfunna vännerna samlas på polisstationen. Alla passagerare hade överlevt.