Åtta år är en lång tid i en människas liv.
Åtta år utan att få träffa sina barn är en situation som ingen förälder ens vill föreställa sig.
Åtta år i fängelse är något bara grova förbrytare behöver befara i vårt land.
Åtta år i eritreanskt fängelse är inget någon med minsta kunskap, inlevelseförmåga och humanitet i kroppen vill att en medmänniska ska utsättas för - oavsett vilket brott medmänniskan har begått.
Dawit Isaak har inte begått något brott alls. Han har tillämpat den yttrande- och tryckfrihet som varje rättsstat och varje demokrati anser vara god och positiv. Han har så vitt jag begriper inte ens brutit mot Eritreas lag, för om jag läser rätt så är yttrandefriheten garanterad i Eritreas författning.

Dawit Isaak är svensk. Han är journalist, född i Eritrea och har i vuxen ålder försökt utöva sitt yrke i Eritrea.
Han sitter utan dom eller rannsakan fängslad i Eritrea sedan åtta år tillbaka.
De rapporter vi har är osäkra och ibland motsägelsefulla och svåra att värdera.
Det vi vet via fångar som överlevt Eritreas fängelser och fångläger är att förhållandena där är omänskliga, att ingen respekt finns för individers liv, hälsa och värdighet, att fångar förvaras i containrar där de dör av törst, svält, kyla eller värme och misshandel.
Vi vet att Dawit är sjuk, att han har högt blodtryck och diabetes.
Vi vet att han förmodligt förts till sjukhus.
Vi vet att regimen försökt undvika att fångar som fått viss uppmärksamhet utanför murarna och taggtråden dör i fängelset.
Vi har rapporter om att en annan diabetessjuk fånge slängdes ut från fängelset och i princip lämnades att dö utanför murarna.
Vi vet och är djupt förtvivlade över att de ansträngningar vi och andra gjort under dessa åtta år ännu inte lett till Dawit Isaaks frigivning.

De rapporter vi nu i dessa yttersta tider har om Dawits hälsa har ökat vår ångest och oro och vi tror att tiden snart runnit ut.
Nu är det hög tid att pröva nya vägar. Nu är det dags att Sveriges utrikesminister själv far till Eritrea och vädjar för Dawits liv och frigivning. Vi vet att regimen är arrogant och förskämd men skit i all prestige och vädja, böna och be om det behövs.
Vi är beredda att delta med de resurser vår internationella federation för journalister har. IFJs generalsekreterare Aidan White har väskan packad och kan ge sig iväg när som helst om det kan vara till hjälp.
Nu är det dags att ta till alla de yttersta åtgärder som kan leda till att Dawit Isaak blir fri. Jag tror att det blir svårt att leva med att Sverige inte försökt med även detta engagemang från högsta ort, innan det är för sent.

Agneta Lindblom Hulthén