Ingvar Hedlund möter mannen som skickat Nigeriabrevet.
Ingvar Hedlund möter mannen som skickat Nigeriabrevet.

Expressens möte med miljon-bluffaren

Publicerad
Uppdaterad
De så kallade Nigeriabreven ökar sedan en tid dramatiskt i Sverige.
Tiotusentals svenskar har blivit lurade.
Polis och åklagare frågar sig varför till synes helt vanliga svenskar så lätt låter sig svindlas?
Expressen kan i dag, i ett unikt reportage, avslöja hur ligorna bakom Nigeriabreven arbetar.
Vi beslöt oss nämligen för att lura bedragarna.
STOCKHOLM/AMSTERDAM. Plötsligt har jag ett dokument i min hand som gör att jag har tillgång till 18,5 miljoner amerikanska dollar, 157 250 000 kronor. Det är redan signerat av min affärspartner i Amsterdam, herr Lucas Savimbi. Och advokaten James Benson vid det holländska advokatkontoret Bensons, Ebel & van Dijk har bevittnat namnteckningen. Så jag behöver bara skriva min egen namnteckning på kontraktet så är saken klar. 180 miljoner i min kontroll. Ringer min fru och berättar. De så kallade Nigeriabreven började skickas till Sverige redan på 50-talet. Gemensamt för alla typer av Nigeriabrev är att mottagaren i Sverige - och andra länder i västvärlden där engelska talas eller förstås - ska känna sig utvald, och ska få förtroende för avsändaren som vinner sympatier genom att säga att han har det svårt i sitt hemland eller har drabbats av hemska olyckor. Avsändaren har nu lämnat Afrika och befinner sig i Europa, oftast Holland eller England, där han söker politisk asyl. Hemma har han massor med pengar som han tyvärr inte kan använda i Europa då han just nu är asylsökande. Därför vill han att mottagaren, offret för det planerade bedrägeriet, ska öppna ett konto i hans namn dit den enorma förmögenheten ska föras. Som tack för hjälpen lovas offret mellan 15 och 20 procent av förmögenheten. Numera är Nigeriabreven ofta datoriserade. Avsändarnas datorer plockar upp mejladresser och gör massutskick via e-post. Polisen bedömer att cirka 50 miljoner brev skickas varje år bara från Nigeria. Men också från flera andra afrikanska länder sänder sådana brev.

17 mars: Första mejlet

På måndagen får jag ett mejl från en för mig okänd person som kallar sig Lucas Savimbi. Han skriver på perfekt engelska och är väldigt artig. Savimbi påstår att han är från Angola och brorson till förre presidenten och Unitaledaren Jonas Savimbi. Min nye vän Lucas säger att han leddes av sin instinkt när han valde ut just min mejladress. Han säger att han befinner sig i Amsterdam, Holland, för att söka politisk asyl. Hemma i Angola disponerar han sin avlidne farbrors förmögenhet på 18,5 miljoner dollar, vilken kommer från diamantaffärer. Denna förmögenhet vill han föra över till Holland, men kan inte så länge han är asylsökande. Men om en europé som jag öppnar ett konto i Amsterdam så kan han föra över pengarna till detta konto. Det är just detta erbjudande jag får. Som tack för mitt besvär erbjuds jag 20 procent av förmögenheten, 3,7 miljoner dollar, 30 525 000 kronor. Två dagar senare svarar jag honom att jag självfallet är mycket intresserad av hans erbjudande. Jag frågar om affären kan hållas helt hemlig, och jag ber om ytterligare information hur vi rent praktiskt ska gå till väga. Dagen efter, den 20 mars, svarar Savimbi. Han säger att han nu, eftersom han intuitivt bedömer mig som troende på Gud och därmed ärlig, ska sända mig dokument och fullmakter. Vi litar på Gud, vi fruktar Gud, vi skyddas av Gud. Han säger också att min utlovade ersättning på 3,7 miljoner dollar är förhandlingsbar om det är så att jag känner att summan är för liten.

20 mars: Jag är ärlig

Denna dag får jag ett mejl från Savimbi där han ber mig intyga att jag är ärlig, att jag inte avser att lura honom, att jag accepterar att bli hans partner. Bland annat. Han avslutar: Mottot för denna affär är förtroende, säkerhet och sekretess. Samma dag svarar jag att jag naturligtvis är en ärlig person som endast vill göra en liten hemlig affär. Dagen efteråt får jag ett mejl där Savimbi plötsligt kallar mig käre partner (dear partner) Ingvar Hedlund.Han ber nu att jag ska ringa honom och ger mig ett telefonnummer som går till Holland.

22 mars: Polisråd

Jag konfererar nu med kriminalinspektör Eva Österman vid svenska finanspolisen och berättar vad jag håller på med. Eva Österman är finanspolisens expert på så kallade Nigeriabrev. Hon blir mycket intresserad eftersom en journalist som jag kan göra helt andra saker än en polis som hon. Polisen får enligt lag inte provocera fram brott. Vilket är just vad Expressen håller på med nu. Men: Jag meddelar henne att Expressens plan är att gå så långt det är möjligt, att lura bedragaren, att försöka hitta honom, att träffa honom personligen. Eva låter fascinerad när hon hör denna plan då hon själv, med de juridiska begränsningar polisarbetet har, aldrig träffat någon av männen bakom dessa brev. Hon har inte ens sett någon på bild. Hon säger: - Gå in i en roll, spela ett spel. Säg till exempel att du fått ett stort arv som du vill placera. Då kommer han att bli väldigt intresserad! Hon tillägger: - Fortsätter du kontakterna kommer du att utsättas för något liknande hjärntvätt.

23 mars: Första samtalet

Det är en solig söndag och jag står och bränner kvistar vid mitt lilla fritidshus i norra Uppland. Då ringer min mobil. Det är Lucas. Han har mitt mobilnummer som automatiskt står längst ned i mina mejl. Lucas är otroligt artig, ber mycket om ursäkt för att han stör mig en söndag och undrar varför jag inte ringt honom. Hans röst är mycket mörk och djup. Han talar god engelska, han talar mycket snabbt och nervöst. Jag förklarar att jag inte haft tid att ringa honom tidigare. Han säger: - Jag är säker på att du tror på Gud, och därför har jag bestämt mig för dig som partner. Jag tror vi kan göra bra affärer. Jag är en svart man, jag vet att du är vit. Vi svarta har i alla tider varit vana vid att ni vita lurar oss. Men med dig, min käre Ingvar, är det annorlunda. Jag vet att du säger sanningen och menar sanningen. Jag svarar: - Okej, tack. Vad vill du att jag ska göra nu? - Ingvar, innan vi fortsätter vill jag gärna höra vad du arbetar med, vem du är. - Okej, jag är företagare, sysslar med textilaffärer. Import och sånt. Tolv anställda. Och jag är väldigt tacksam att du mejlade just till mig, Lucas. Men just nu står jag och bränner kvistar. - Ehhh står och vad? - Glöm det, fortsätt. - Hur går dina affärer, Ingvar? - Rätt bra just nu faktiskt. Jag har en del kapital över. Det var därför jag - Ja, vi kommer att göra väldigt bra affärer tillsammans, Ingvar! Är du gift? - Ja. Och du? - Ja, fortfarande mentalt. Men min fru är död. Gud ger liv, Gud tar liv. Och min far dog i inbördeskriget. Ingvar, jag måste säga en sak. - Ja? - För att det här ska kunna genomföras måste jag sa du att du hade kapital över? - Ja. - Okej, jag vill att du sätter in 2 000 US dollar på ett konto du strax ska få av mig. Det är för att ge tjänstemännen här i Amsterdam en liten gåva, så att allt går snabbare, rent byråkratiskt, förstår du. - Jaha, visst. Självklart. - Du förstår, min käre Ingvar, för att få pengar måste man ge pengar. Det förstår ju du som är affärsman. - Absolut, intygar jag.

28 mars: Ett stort arv

Jag vill ju att min nye kompis ska vara nöjd med mig, så jag mejlar honom och berättar att jag just fått ett stort arv, pengar som jag vill investera tillsammans med honom. Nu blir det turbodriv på Lucas. Under de följande dagarna ringer han mig i stort sett varje dag. Han säger att jag måste sätta in pengar på hans konto för olika ändamål, stämpelavgifter, överlåtelseavgifter, advokatkostnader, och han är lite sur över att jag fortfarande inte satt in de 2 000 dollarna till mutor. - Ingvar, du måste förstå att jag litar på dig. Men för att lita på dig fullt ut så måste du bevisa att du tror på mig. Och det bevisar du genom att skicka mig de här småsummorna. För tänk på vilken vinst du kommer att göra sedan! Jag svarar - upprepade gånger: - Lita på mig, Lucas! Du kommer att få pengarna. Men först vill jag träffa dig, personligen. Jag vill sitta ned med dig en stund så att vi lär känna varandra bättre. Var som helst i världen. - Men vi jobbar inte så jag menar, jag jobbar jag hade först tänkt mig det här lilla beviset från dig, Ingvar, det här med pengarna. - Du sa vi. Är ni flera? - Nej, nej, det jag menade är att jag ju har en advokat här, herr Benson, som ska hjälpa oss med det praktiska.

1 april: Kontraktet

Denna dag anländer på min fax ett fantastiskt kontrakt. Lucas har förberett allt. Det är en fullmakt för mig att få kontroll över ett konto med 18,5 miljoner dollar. Kontraktets huvud innehåller en advokatfirmas namn, Benson, Ebel & van Dijk med adress i Amsterdam. Och telefon- och faxnummer. Mitt namn står längst ned till höger. Lucas har redan undertecknat det, likaså advokaten James Benson själv i egenskap av vittne. Återstår bara min egen namnteckning och faxen i retur till Amsterdam, så är allting klart. Nu börjar det svindla. I dag är det den första april. Ett aprilskämt? Nej, kontraktet ser helt oantastligt ut. Följande natt vaknar jag med viss ångest. Tänk om Lucas inte är någon bluffmakare? Tänk om allting är helt seriöst? Tänk om jag har världens möjlighet till stora pengar? Med 180 miljoner behöver jag ju inte vara inställsam mot cheferna längre! Jag kan säga exakt vad jag tycker! Oj, vad kul det kommer att bli! Och Lucas verkar ju i grunden vara så verserad och bildad. På morgonen ringer jag finanspolisen för att konferera. Jag blir nedtagen på jorden, plötsligt nykter igen. - Det är det här vi menar med hjärntvätt, säger polisen. Och nu börjar jag förstå den raffinerade psykologin i detta spel. Och jag kan nu förstå - helt ärligt - att människor kan gå på denna utstuderade bluff.

22 april: Mötesavtal

Under de dryga tre veckor som gått sedan jag fick kontraktet har jag och Lucas haft otaliga telefonsamtal. Han har krävt att jag ska sätta in pengar, jag har krävt ett möte i Amsterdam innan han får några pengar. Tisdagen den 22 april ringer jag Lucas, säger: - Hej, min vän. Läget är att jag på torsdag kommer att befinna mig i Bryssel i mina textilaffärer. Och då tänkte jag att när jag ändå är i området kan jag tåget till Amsterdam, så kan vi ju ses på fredag. - Ehhh jamen, det tror jag blir svårt - Det begriper jag inte. Vi litar ju på varandra, Lucas. Och vi litar på Gud, som du alltid brukar säga. - Ja alltså men jag kan inte bestämma någonting nu ge mig lite tid. - Nej, nu har vi hållit på länge med den här trevliga kontakten, Lucas. Nu är det dags att vi träffas, och Gud ser oss. - Kan du ha pengar med dig då? - Absolut. Jag har pengar. - I kontanter? - Ja, jag kommer att ha 20 000 euro (ca 200 000 kr) i en sådan där påse innanför skjortan med ett snöre runt halsen, du vet. - Jaha ja, ring mig från Bryssel på torsdag eftermiddag, så ska vi se om vi hittar någon bra mötesplats. Är du ensam på resan? - Helt ensam. Eller måste man ha livvakter med när man träffar dig? Du tänker väl inte råna mig, Lucas? (Nu skrattar Lucas hjärtligt, han tycker detta är jätteroligt.)

24 april: Amsterdam

Jag och fotografen Per Broman flyger till Amsterdam, ägnar eftermiddagen åt en del kontroller. Vi åker runt till olika hotell för att hitta en, för mig, säker mötesplats - om nu Lucas mot all erfarenhet skulle komma. Vi fastnar för Hilton vid Apollolaan och lobbybaren där. Stort, internationellt med hotellets egen hårda bevakning av allt som sker. Här ska mötet ske - om det sker. Själva checkar vi in på ett annat hotell i närheten. Jag har med mitt kontrakt från Bensons advokatkontor och vi åker till adressen. Men där finns inget advokatkontor, och ingen i det vackra huset vid kanalen har hört talas om vare sig Benson eller hans firma. De telefonnummer Benson angivit är mobilnummer som enligt Hollands Telia inte går att spåra. Troligen kontanttelefoner. Nu kollar vi med Hollands advokatsamfund. I deras register finns varken James Benson, Ebel eller van Dijk. Det var väntat. Jag ringer Lucas, påstår att jag är i Bryssel och föreslår ett möte på Amsterdam Hilton klockan 12.00 dagen därpå. Lucas låter nu mycket nervös, frågar återigen om jag har pengar med mig, om jag är ensam. - Ring mig i morgon klockan 10.00 när du är i Amsterdam, säger han.

25 april: Advokaten

Klockan 10 ringer jag Lucas, berättar att jag är i Amsterdam. - Hur vet jag det? frågar Lucas. - Det är mulet här i dag och blåsigt. Klockan tolv ses vi i Hiltons lobby, käre Lucas! - Vilket hotell bor du på? - Inget ännu. Men jag ska checka in någonstans. Kanske Hilton. - Okej ring mig om en halvtimme. Tio minuter senare ringer min mobil. - Goddag, detta är advokat James Benson. Jag har en klient här, en herr Savimbi, och ni ska tydligen ha något möte. - Ja, det är korrekt. - Och ni ska tydligen träffas på något hotell. Då föreslår jag en bättre lösning. Jag plockar upp dig utanför ditt hotell, så kör vi till mitt kontor, min advokatfirma. - På Kioverdelstraat menar du? - Ja, just det. Jag avstår från en bitsk kommentar och fortsätter: - Nej, jag föredrar att träffa honom på Hilton. - Okej, men då måste du ha, låt mig se, 12 800 euro med dig. I kontanter. - Det har jag. - Har du? - Ja.

25 april: Lucas

Klockan 11.00 ringer Lucas och säger att han kanske kan träffa mig på Hilton tolv. Jag och fotograf Broman går dit. Vårt mål är att kunna fotografera Lucas, en sådan bild har aldrig tidigare publicerats. Det förutsätter att Per Broman är dold för Lucas. Jag slår mig ned vid ett bord med International Herald Tribune, beställer en (svindyr) liten öl. Och väntar. Broman går nere vid kanalen 40 meter bort, ser ut som en turist och förefaller vara mycket intresserad av blommorna där. Vi har hela tiden ögonkontakt. Offer för Nigeriabrev har blivit både rånade och misshandlade. Internationellt misstänks också mord ha förekommit. Lucas och hans advokat har nu fått för sig att jag sitter här med en massa kontanter bakom skjortan. Jag vet inte om han kommer. Jag vet inte om han i så fall kommer att ha medhjälpare med sig. Just nu känns det aningen nervöst. Nu har jag suttit här en timme och klockan är 13.00. Lucas har ringt två gånger och begärt att få träffa mig på annan plats, en plats han ska bestämma. Jag har sagt nej. Benson har också ringt mig två gånger, i samma ärende. Under sista samtalet med Benson säger jag: - Det här är ju löjligt, nu har jag suttit en timme här och väntat på herr Savimbi. Jag sitter ju här med alla pengarna. Jag ger er en timme till. Har ingen kommit senast 14.00 åker jag hem till Sverige igen. Klockan är nu 13.59. In i denna lobbybar kommer nu en svart man, en väldig man, den största människa jag någonsin sett. Senare berättar han att han är 212 centimeter lång. Han är iklädd elegant svart kostym, vit skjorta, rödaktig slips. Han tittar på mig, jag på honom. Denne bjässe smyger nu, med kattlika rörelser, fram till mitt bord. Jag reser mig upp: - Lucas? - Ja, Lucas. Hans handslag är, väldigt milt uttryckt, fast. - Får jag bjuda på en öl och några holländska ostar? frågar jag. Lucas kisar med ögonen, spanar runt lokalen, kastar ett öga mot turisten Per Broman där nere vid rabatterna men reagerar inte. - Ja, gärna lite öl, säger Lucas. Vi sitter tysta några sekunder och tittar på varandra, utväxlar sedan artighetsfraser. - Okej, säger Lucas, välkommen hit. Trevligt att vi kunde träffas. Vi sitter nu och kallpratar ett tag då Broman måste få chansen att ta bilder. Lucas dricker öl, äter kex och ost, harklar sig och frågar: - Har du pengarna? - Ja. Men inte på mig, inte just här. Men nära. - Jaha, men du sa ju - Ja, men jag ändrade planerna. Först vill jag ju träffa dig, Lucas, som en vän, för att med Guds hjälp kunna lita på dig. - Gör du inte det då? - Jodå, jag känner, Lucas, att du är en ärlig person. - Tack, Ingvar. Hur går vi vidare? Lucas är så stor att han väcker uppmärksamhet. Folk i baren tittar på honom, undrar förmodligen vilka affärer vi har ihop. - Lucas, så här. Nu har jag träffat dig, jag litar på dig, vi fullföljer affären. Men nu vill jag att vi avslutar det här mötet. Jag har lovat att kontakta min äldre bror som är min konsult i det här. Han kommer absolut att säga Go, go, go när han får höra att jag litar på dig. Det är bara en formalitet. Sedan ringer jag dig om exakt en timme, så träffas vi på din advokats kontor. Lucas blir nu förvirrad, ser sig omkring, kontrollerar personerna omkring oss, tittar åter mot Per Broman. - Är din bror här i närheten? - Tyvärr, Lucas, jag kan inte svara på det. - Har du andra vänner omkring här? - Tyvärr, vill inte svara. Men jag ringer dig inom en timme. - Vill du att jag lämnar hotellet? - Ja. Så ses vi sedan. Motvilligt reser sig bjässen, dricker stående upp den sista ölen, ger mig till min överraskning en avskedskram. Den gjorde ont. Jag sitter kvar medan Lucas smyger ut. Per Broman står nu utan kameror vid entrén på andra sidan byggnaden, ser hur Lucas kommer ut, ringer mig på min mobil: - Han står nu och pratar i telefon, vankar fram och tillbaka nu går han in igen! Nej, han vänder. Nu går han ut på gatan, går bort, stannar vid spårvagnshållplatsen. Nu har han åkt! Broman och jag åker ut till flygplatsen och tar första flyget till Stockholm.

26 april: Klick

Hemma i Stockholm. Jag ringer Lucas: - Hej, det är Ingvar. - Vart tog du vägen? Försöker du lura mig? - Lucas, jag är inte den du tror. Jag är reporter på en stor tidning, och jag undersöker bara din verksamhet. Total tystnad på andra sidan. Sedan ett klick.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag