Sten Berglind. I jakten
på Expressens historia kom jag en dag att hamna framför huset Thunbergsgatan 19-21 i Stockholm.
Jag la örat mot ett av stuprören och lyssnade. Plötsligt hörde jag en röst som sa:
- Expressen, hallå, hallå...
Det var ekot av Barbro Flodquist, direkt från Expressens reportagebil ute på stan. Kunde ha varit, menar jag. Barbro Flodquist är borta sen länge och det är också reportagebilen hon åkte i.
Reportagebilen. Det var annars en specialbyggd Chevrolet av årsmodell 1948 med Expressen-flaggor i grillen, sökarljus och en två meter hög, fällbar antenn på taket.
Men huset på Thunbergsgatan finns alltså kvar. Det var där på taket som huvudantennen en gång satt.
Den var 20 meter hög, den första i sitt slag i Sverige och hela förututsättningen för att
Barbro Flodquist kunde sitta i en bil ute på stan och tala i telefon med redaktionen i Klara.
En egen radiobil,
alltså. Helt otroligt. Också en enorm fördel framför konkurrenterna, som fortfarande måste springa och leta efter lediga telefonkiosker och 10-öringar att stoppa i
inkastet.
Det var inte bra. Inte när det brann i knutarna, skotten knallade och varje sekund betydde liv eller död.
Det var i början av 1949 som Expressen frågade AGA om det möjligen skulle gå att bygga en så kallad radiotelefonianläggning för reportageändamål.
Jovisst. Den 20 januari träffades en överenskommelse som innebar att tidningen skulle få en frekvensmodulerad radiostation typ NATU-1 som huvudstation och en liknande anläggning i den specialbyggda Chevan.
Det är den anläggningen som Barbro Flodquist använder på bilden, alltmedan reportagebilens chaufför KW Falk inte för ett ögonblick tappar uppmärksamheten framåt.
Lägg märke till telefonluren. Svart bakelit. När man sa något i en sån - då sa man något.
Var skulle
då antennen placeras? Efter en del letande valde man hyreshuset på Thunbergsgatan. Det var 12 meter högt och låg 61 meter ovan havet, högst upp i Hammarbyhöjden i södra Stockholm.
Det innebar att masttoppen kom att sväva hela 93 meter upp i luften - fullt tillräckligt för vilka mördarjakter som helst och så högt upp att det krävdes särskilt tillstånd från Kungliga luftfartsstyrelsen.
Bakom en låst järndörr i husets källare installerades ett särskilt apparatrum, vad jag förstår själva hjärtat i anläggningen.
Sen var det bara att trycka på knappen.
I nummer 3 av tidningen AGA-Nyheter 1949 presenterades Expressens nya anläggning över två sidor.
Artikeln slutar:
"Det är vår förhoppning att den nu färdigställda anläggningen kommer att infria de förväntningar som från början uppställts och att den kommer att visa sig vara ett värdefullt hjälpmedel för en modern och rationellt arbetande tidnings nyhetstjänst".
Vem som skrev
detta vet jag inte, bara att det inte var Barbro Flodquist.
Barbro skrev enklare, mer rakt på sak, som man gjorde när tiden var knapp och tidningsbilarna redan stod och varvade utanför redaktionen på Klara södra kyrkogata 7.
- Expressen, hallå, hallå, ropade Barbro i den svarta bakelitluren. Varpå en ny, rykande färsk nyhet dansade in till tidningen via den väldiga antennen på huset Thunbergsgatan 19-21 i Hammarbyhöjden.
Och med det klart slut för i dag.
