Trebarnsmamman Karin har från och till lidit av depressioner. I vintras blev hon djupt deprimerad.
- Jag pluggade då men hade noll koncentration och svårt att komma ihåg saker. Det fungerade inte alls, jag klarade till slut inte ens av att gå på lektionerna. Och jag som haft riktigt bra betyg tidigare.
Hennes husläkare skrev ut antidepressiva läkemedel som inte hjälpte alls.
Då fick Karin remiss till en psykiatriker som gav henne diagnosen bipolär sjukdom. Karin hade nämligen haft uppåtperioder då hon varit mycket aktiv, pluggat mycket och gjort oövertänkta inköp.

Mådde inte bra av medicinen

- Det gick så snabbt, jag blev rätt paff. Jag fick diagnosen efter att ha pratat med henne i 20 minuter.
Det var ändå ganska skönt att få en diagnos, att få ett namn på lidandet, tyckte Karin. För då kan man få medicin och annan behandling som hjälper.
- Psykiatern propsade på att jag skulle ha just Lamictal. Hon var mycket bestämd på det.
Men Karin mådde inte bra av medicinen, hon fick konstant huvudvärk, näsblod och mensstörningar. Efter att ha tagit Lamictal i sex veckor fick hon också allvarliga tankar på skada sig själv och på att ta livet av sig.
- Jag radade upp 700 piller och rakblad. Det enda som hejdade mig var tanken på att jag skulle svika mina barn.
Karin blev rädd och slutade att ta medicinen samma dag.

Togs inte på allvar

- Efter ett par dagar försvann både självmordstankarna och huvudvärken. Det var en lättnad.
En vän berättade för Karin att det finns en varning för ökad risk för självmordstankar och självmord i läkemedelsboken Fass.
- Men läkaren ville inte alls kännas vid att självmordsbenägenhet kunde vara en biverkan av medicinen. Jag blev inte tagen på allvar.
I dag har Karin inga mediciner alls. Psykiatern vägrade byta ut Lamictal mot något annat läkemedel.
- Nu vet jag inte vad jag ska göra. Om jag har bipolär sjukdom, ska jag vara utan medicin då? Det är lite läskigt.
Karin heter egentligen något annat.