Det har gått två år, men Eva Leinonen ser än i dag scenen med pappan i sjukhussängen spelas upp bara hon sluter sina ögon.
Det har fallit ett lätt regn över Hässelby griftegård när vi promenerar fram mot minneslunden.
På en skylt står de att man inte får beträda gräsmattan.
Eva Leinonen tar några små steg innan hon lägger ner sin blombukett.
Hon vet att hennes pappas aska är spridd längre ned i sluttningen. Hon vill komma lite närmare honom.
- Min pappa var en levnadsglad man. Han älskade livet. Han älskade oss i sin familj. Och han älskade sin katt, säger hon.

"Kämpade hela sitt liv"

Rickard Leinonen kom till Sverige som krigsbarn från Finland.
- Han kämpade hela sitt liv. Min pappa var värd att lyssnas på. Men läkarna lyssnade varken på oss eller honom för fem öre, säge Eva sammanbitet.
I tre dagar har Expressen i en serie reportage skildrat de svåra avvägningarna kring behandlingsbegränsingar inom vården.
Efter en rad uppmärksammade tragedier är nya regler på väg.
Men i högen av utredningar och remissvar till socialstyrelsen finns inte mycket av det Eva utstrålar den här förmiddagen på Hässelby gravgård, och som vi tidigare mött hos nästan alla anhöriga vi intervjuat: Vreden som inte vill släppa.
I slutet av februari 2009 fördes Rickard Leinonen till Huddinge sjukhus efter att ha överdoserats med morfin.

Tillståndet förbättrades

Hans allmäntillstånd var dåligt. Han hade leversvikt och njursvikt och problem med hjärtat.
- Pappa visste att han var svårt sjuk, det visste vi alla, säger Eva Leinonen.
Men den 2 mars hade Rickards tillstånd förbättrats så pass mycket att läkarna började diskutera att åter sätta in hans vanliga mediciner och hjälpmedel.
Det hade varit nära ögat tidigare. Rickards hjära hade stannat vid två tillfällen, men då hade vårdpersonal fått igång det igen och han hade fått leva vidare.
- Han njöt av att leva, det sa han gång på gång, säger Eva Leinonen.
Det var efter ett sådant samtal som Eva på kvällen den 3 mars ringde till avdelningen där pappan vårdades.

Rösten bär inte

Eva begärde att personalen skulle skriva in i pappans journal klart och tydligt att patientens och familjens önskan var att alla livräddande åtgärder skulle sättas in om Rickrads hjärta skulle stanna igen.
Men dagen efter, strax efter klockan 12, ringde en sjuksköterska från Huddinge sjukhus och meddelade att Rickard precis hade avlidit.
Rösten bär än i dag inte när Eva Leinonen berättar om ögonblicket när hon insåg att personalen struntat i Rickards och familjens önskan och i stället beslutat att låta honom dö.
- Det befann sig tre personer i rummet där pappa låg. Men eftersom han hade den här stämplen var det ingen som gjorde någonting för att rädda hans liv. Tre personer stod och tittade på honom när han dog utan att göra någonting.

Anmälde läkarna

Eva Leinonen berättar om en av läkarna som efteråt sa att det är mycket möjligt att man kunde ha lyckats få igång Rickards hjärta igen om man försökt.
- Han sa att pappa hade kanske kommit tillbaka för någon dag, eller en vecka eller två, "men vad hade det spelat för roll", berättar Eva Leinonen.
Hon säger att om läkarna bara hade varit tydliga med att de inte tänkte röra ett finger för att rädda honom så hade hon sett till att hennes pappa fått dö hemma, som han ville.
- Han var ju en myndig person. Vem ska frånta honom rätten att bestämma över sina sista andetag här i världen?
Familjen Leinonen anmälde de ansvariga läkarna till såväl polis och åklagare som till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN.
HSAN konstaterade att kommunikationen med familjen kunde varit bättre, men att inga formella fel gjorts i vården av Rickard Leinonen. Åklagaren lade ner utredningen.

Djup kränkning

Eva berättar om polismannens reaktion när tog emot familjens polisanmälan.
- Ni har som familj blivit utsatt för den djupaste kränkning en familj kan bli utsatt för.
- Där togs vi på allvar, säger Eva Leinonen.
Vi går mot bilen utanför gravgården, ännu mörkare regnmoln är på väg in västerifrån.
Eva Leinonen berättar om hur hennes hund Clarissa dog 17 år gammal inte långt efter att pappan gått bort.
Eva berättar om timmarna på djursjukhuset. Hur hon fick veta exakt vad som skulle hända och varför. Hur Clarissa fick dö lugnt och stilla i Evas famn.
- Vem tror du jag tycker att fick dö värdigast, min pappa eller min hund, säger Eva Leinonen.

Inget felaktigt enligt HSAN

Rickard Leinonens läkare säger i HSAN:s utredning att inget i händelseförloppet var medicinskt felaktigt eller kontroversiellt.
- Men det är mycket olyckligt att kommunikationen mellan oss i vården och familjen uppenbarligen inte var så bra som den borde ha varit.
Läkaren konstaterar att det var uppenbart att döden var nära förstående och att man i en sådan situation normalt väljer att inte diskutera behandlingsbegränsningar utan snarare bara informera om sin syn på saken.
- Vi vill inte belasta de närstående med eget ansvar och eventuellt därmed senare skuldkänslor.
HSAN konstaterade i sitt beslut "att det hade varit önskvärt att de anhöriga tydligt informerats" om ställningstagandet, men slog fast att läkarnas beslut att inte sätta in hjärt-lung-räddning var rimligt.