Jan Guillou själv hävdar att hans kontakter med den ryska säkerhetstjänsten var ett journalistiskt spel med syfte att avslöja KGB:s nätverk i Sverige.
Kanske det. Men vi har bara hans ord på det. Han berättade aldrig för sina chefer vad han höll på med och någon artikel eller avslöjande blev det aldrig. Inte heller nämner han det med ett ord i sin nyutkomna självbiografi.
I stället för ett KGB-avslöjande kom IB-affären där Guillou bland annat berättade om den svenska säkerhetstjänstens kontakter med CIA. Det var detta Grigorjev berömde i sitt radioprogram:
”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss också när han lade fram bevis för Sveriges samarbete med CIA, vilket kunde styrka våra misstankar att svensk utrikespolitik inte var så neutral som Sverige ville låta påskina.”

Gick Guillou KGB:s ärenden under IB-affären? Det vet vi inte, men Olof Palmes kritiska inställning till honom kommer onekligen i ett nytt ljus efter dagens avslöjanden.
Boris Grigorjev arbetade på den svenska ambassaden mellan åren 1977 och 1982, alltså några år efter att Guillou regelbundet haft kontakter med KGB.
Och KGB hyste rimligen inga tvivel. De hade i vänsterjournalisten Jan Guillou rekryterat ännu en inflytelseagent, något KGB var rätt duktiga på. En agent som skrev rapporter för dem.
Det rådde under 1900-talet ingen brist på författare och journalister i väst som kände sympatier för Sovjet eller öppet hyllade kommunistdiktaturen.
Den franske författaren Jean-Paul Sartre blev exempelvis väldigt imponerad av Stalins Sovjet. Även amerikanen George Bernard Shaw lät sig charmas.

Att journalister också arbetat som spioner förekom på bägge sidor i det kalla kriget. En del amerikanska reportrar extraknäckte samtidigt för CIA.
Och så fanns det västjournalister som arbetade för den andra sidan. För Sovjet.
Den mest kända är den brittiske storspionen Kim Philby. Han hade ett förflutet inom underrättelsetjänsten men arbetade som korrespondent i Beirut för brittiska tidningar när han slutligen hoppade av till Sovjet 1963.
De intellektuella som lät sig förföras av Sovjet på 1930-talet kunde alltid skylla på att de inte visste bättre. En del av dem insåg senare hur diktaturens verkliga ansikte såg ut.
Det är möjligt att Guillou hela tiden verkligen lurade KGB. En ung reporters dröm om ett scoop med stort, stort S.

Alternativet är så mycket mörkare. KGB-spion. Och då, i slutet av 1960-talet rådde ingen större hemlighet om vad för slags stat Sovjet var, vad för slags säkerhetstjänst KGB var.
Den brittiske historikern Robert Conquest kom exempelvis 1968 ut med sin bok om Stalin-tidens terror, ”The Great Terror”. Offren räknades i miljoner.
Det stod klart för en var som hade ögon att se med att Sovjet var en totalitär stat, ett imperium som i praktiken ockuperade halva Europa. En diktatur där allt styrdes och bestämdes av det sovjetiska kommunistpartiet.
Men även om Guillou bara försökte föra KGB bakom ljuset så var det dumdristigt intill det oförlåtligas gräns. Journalister ska inte vara spioner, journalister ska inte leka spioner. Så enkelt är det.
En av de vanligaste anklagelserna som riktas mot utländska reportrar i diktaturstater är just att de är spioner, att de agerar för främmande makt. I de allra flesta fall är anklagelserna ogrundade. I värsta fall betalar journalisten med sitt liv.
Den unge Guillou skrev rapporter för KGB. Större övertramp än så är svårt att göra som journalist.