Han har konsekvent försvarat sina kontakter med KGB och upprepat att det inte är brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster.
Men nu berättar Guillou vad han borde gjort annorlunda.
- Jag hade kunnat göra som Dag Klackenberg (reds anm: diplomat som var dubbelagent). Det var nästan samma sak som jag gjorde - bara den viktiga skillnaden att han gick till Säpo när han märkte att kontakterna höll på att utvecklas till något slags värvningsförsök. Han samarbetade med Säpo, det hade jag kunnat göra.

"En jättebra story"

Så du ångrar att du inte samarbetade med Säpo istället?
- Ja, jag hade kunnat gå till Säpo och sagt: "Så här är det. Jag har träffat KGB ett tag och nu är det bekräftat som jag misstänkte - de håller på att försöka värva mig som agent. Det här är såklart en jättebra story. Men det jag gör får inte missförstås och det vore bra om jag fick någon slags rådgivning". Då hade de sagt: "Kul, det här ska vi hjälpa dig med!" Jan Guillou tillsammans med Arne Lemberg 1967. Det var Lemberg som senare berättade för Säpo om sin vän. Foto: Kjell Johansson
I vilket läge skulle du ha gjort det?
- Med dagens kunskap skulle jag ha gjort det så fort det dök upp en kasse spritflaskor under bordet, för det en standardmodell för hur värvningsaktioner går till.
- Jag skulle ha gjort det så fort jag fick frågan om en gentjänst. Jag skulle ha gått till Säpo och informerat dem och bett att få fortsätta, fast med deras rådgivning.
Vilka är de största misstagen?
- Jag har gjort två misstag. Det första var att inte försäkra mig hos Säpo. Då hade jag kunnat fortsätta, utan att det blivit något bråk om saken.
Expressens Guillou-avslöjande var i lördags toppnyhet i nyhetsprogrammen TV4, Sveriges Television och Sveriges Radio. Dagen efter var det huvudnyhet på Svenska Dagbladets förstasida och Aftonbladet ägnade hela åtta sidor åt historien.

Vägde fram och tillbaka

Flera medier ifrågasatte det som Guillou nu menar var det andra misstage. Att det inte står något om KGB-samarbetet i hans memoarbok, som kom i år.
- Jag vägde fram och tillbaka, om jag skulle ta med den här historien i boken, och kom fram till att den var för hopplös och liten - och alldels för länge sedan.
- Men det var en journalistisk bedömning som jag inte delar med Expressen.
Och uppenbarligen inte med de flesta andra medier i Sverige heller?
- Nej.
Guillou talar senare också om det faktum att han tog emot pengar.
- Det är jättebesvärande. Det var ett moment of decision: "Tack så mycket för hjälpen, här har du 800 spänn! Var snäll att skriva på kvittot för det är inte mina pengar. Jag måste redovisa detta till APN."
- Då tänker man: "Shit!" Där har var inte riktigt meningen, men det är fortfarande inte olagligt att leverera en nyhetsanalys till APN. Hade jag vägrat skriva på eller vägrat ta emot pengarna, så skulle han ha förstått att jag inte menade allvar eller ville dra mig ur. Då hade jag sabbat det stora scoopet.

"Mest symbolisk"

Enligt Guillou var summan på 800 kronor mest symbolisk - men ett viktig steg i KGB:s process att värva honom som agent.
- Det var bra psykologi, det skulle vara små penningbelopp, för då behövde jag inte känna mig så skurkaktig. Det var vad man hade fått i arvode för en kulturartikel. Beloppet skulle vara fem gånger högre idag.
Men ringde det ingen klocka då, när du fick pengar, att du borde gå till Säpo?
- Jo, moment of decision: "Antingen så spelar jag med nu - eller så är spelet slut."
Du kunde ju ha spelat vidare, men ändå vänt dig till Säpo för att ha ryggen fri?
- Javisst. Säpo hade inte haft några synpunkter på de där pengarna, inte ens ur fiskal synvinkel. Det hade gått utmärkt, men jag visste ingenting då.
- Några år senare var jag specialist på området för att vara journalist. Med den kunskapen hade jag gått till Säpo direkt.
Nu låter det som att du ändå tycker att det här är ganska allvarligt? Innan har du kallat det en icke-händelse.
- Det hade fortfarande varit en icke-händelse. Men det hade varit klokare att göra så. Jag kände att jag aldrig skulle misstänkas för någonting jag inte hade gjort, eller åka dit för något jag inte gjort.
Enligt Guillou passerade han aldrig gränsen för vad som var olagligt.
Han var inte ens nära, menar han.
- Nej, för då hade det varit dags att göra något journalistiskt av det.
-  Det hade ju motiverat hela storyn.
Vad hade du gjort då? Gått till Säpo och sedan publicerat?
- Nej, bara publicerat. Och sedan hade Säpo fått läsa och funderat på om de tyckte att de skulle ta in mig och tala med mig.
Det hade ju varit en otrolig risk, att publicera något som skulle kunna klassas som spioneri eller landsföräderi.
- Det hade inte kunnat klassas som det. Inte ens Expressen har sagt att jag har ägnat mig åt spioneri.

"Vad skulle hända?"

Men om din plan gått i lås? Att göra något på gränsen, låta Säpo läsa om det i tidningen och sen se om du blev inkallad på förhör.
- Jag skulle aldrig begå något brott var den intelligenta planen.
- Men KGB hade blivit sura och min kontakt hade blivit utvisad, storyn hade väckt måttlig uppmärksamhet.
Är du orolig för vad som ska hända nu?
- Nej, vad skulle kunna hända? Jag är absolut inte orolig. Säpo har ju haft den här kunskapen sedan 1967.
Men det är ju ny information som tillkommit som du själv har valt att berätta, till exempel väskan du skulle leverera i tunnelbanan och hur det gick till när du blev skolad för att bli en bra spion.
- Men det är ingen ny information för Säpo. Det var uppenbart en övning.
- Ryssarna fotograferade mig när jag skulle lämna väskan och när jag upptäckte det förstod jag att det var ett sätt att skapa hållhakar på mig.
- Men det gjorde ingenting för jag visste - jag kommer aldrig att bli spion, och förr eller senare kommer jag att avslöja det här.
Flera gånger under intervjun skrattar han, men medger samtidigt att det så kallat "drevet" varit jobbigt.
Hur har du mått de här dagarna?
- Jag har varit så upptagen att jag inte hunnit känna efter hur jag mår.
- Det är först nu när telefonen har tystnat som en viss dysterhet sänker sig över min ensamhet där ute i höstmörkret.
För att du önskar att du gjort anorlunda?
- Ja.

"Är redan gjorda"

Hur ska du rätta till det här?
- Det går inte. Misstagen är redan gjorda.
Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Ingvar Carlsson och Olof Palmes söner har alla krävt korten på bordet.
Guillou suckar.
- Alla ska hålla sig framme och dra sitt strå till stacken.
- Och alla måste ha en åsikt. Det är som med Anna Anka. Graden av publicitet, där är vi väl också jämnbördiga vid det här laget.