När Expressen träffar Jan Guillou i hans hus utanför Östhammar betonar han gång på gång att hans KGB-kontakter mellan åren 1967 och 1972 var en "liten, rolig historia" och att han som ung, lovande journalist tillsammans med kollegan Arne Lemberg ville göra det stora KGB-avslöjandet.
- Vi trodde väldigt barnsligt att om man bara tar sig in i organisationen så är det som att bli introducerad till maffian, att bli en "made man", få komma in i ett rum bland de andra spionerna.
- Så går det absolut inte till.
"Ekonomisk relation"
"EN ROLIG HISTORIA." Det är Guillous beskrivning av Expressens avslöjande att han har varit KGB-agent. "Jag var 22 år och trodde att jag skule avslöja KGB", säger han. Foto: Christian ÖrnbergJan Guillou beskriver att de tjänster han utförde åt KGB var att skriva två texter åt dem - bland annat en analys av Centerpartiets ungdomsförbunds syn på Vietnamkriget och utrikespolitiken.
- Det var bara som extraknäck som om man skulle skriva för en annan tidning. Men det var också för att de ville etablera en ekonomisk relation, låt vara i en liten skala - 800 kronor.
- Vi fantiserade vildsint: vad blir nästa steg? Snart kommer de avslöja sig. Men icke så.
- Tvärtom upphörde den verksamheten och det hela fortsatte bara som politiska diskussioner på liknande sätt som man har med andra människor.
Men trots att Jan Guillou säger att han snabbt insåg att KGB-kontakterna inte skulle leda till något journalistiskt avslöjande - och att kontakterna bara blev politiska diskussioner - fortsatte han med dem i fem år.
"Kul och bildande"
Men det pågick under fem år, insåg du inte det tidigare?
- Jo då, men sen var det inte konstigare än att träffa sossar och prata om socialismen, eller att jag då och då träffade en kille från amerikanska ambassaden som troligen jobbade för CIA.
- Stockholm var då vid den tiden mycket mer tumultartat i den här typen av umgänge, ungefär som i Wien i mellankrigstiden. Det var ganska kul och bildande.
Men tanken att på det här sättet komma åt en spionorganisation och avslöja den - den fick man avfärda ganska snabbt.
Jan Guillou beskriver att han då som ung journalist var ganska ointressant och ingen bra informationskälla till KGB.
- Jag var helt enkelt ett namn för framtiden, en påläggskalv för nån gång i framtiden. "Tänk om han tröttnat på sin journalistik och plötsligt blir diplomat eller hamnar på UD eller nåt departement". Då hade det blivit betydligt mer spännande ur KGB:s synvinkel.
KGB-kontakterna tog slut året innan det stora IB-avslöjandet.
- Det sista året träffades vi mer sällan.
- Det var mer för båda parter att bibehålla en politisk kontakt. Då var jag på Folket i Bild/Kulturfront och såg att nu kommer vi kunna göra det stora avslöjandet som jag alltid drömt om inom kanske ett år.
- Då blev den här leken allvarlig på ett helt annat sätt.
"En återvändsgränd"
- Jag kunde säga till den här killen som jag då träffade att nu är det sista gången vi ses, vi kommer aldrig mer ha nån kontakt från och med nu.
Men Guillous "extraknäck" som skribent för KGB tog han inte heller upp i sina nyutkomna memoarer "Ordets makt och vanmakt: mitt skrivande liv" där det mesta andra skrivandet som den unge Guillou gjorde finns med.
Varför tog du inte med det här i dina memoarer?
- Nej, ett problem med memoarerna var att de inte skulle bli tusen sidor.
- Det här var en återvändsgränd, en liten rolig historia, som inte ledde nånstans.
- Skriver jag det här så kommer min bok fullständigt drunkna i publicitet om en liten detalj som denna. Det blir löpsedlar, "KGB-agent", och sen kommer ingen kunna värdera boken annat än utifrån det.
"Ett namn för framtiden"
Hur tror du att det här påverkar bilden av dig som journalist?
- Jag tror inte att det påverkar bilden särskilt mycket för det är för mycket, för underligt, för konstigt, för orimligt. Det blir några dagars publicitet.
Ångrar du nåt?
- Det är svårt.
- Nu när jag vet väldigt mycket om underrättelsetjänst - det har gått en IB-affär och tiotusentals sidors läsning i facklitteratur och tio spionromaner - vet jag allt som jag inte visste som 22-åring.
- Åt 22-åringen kan jag bara överseende skaka på huvudet och säga: "Unge man, akta dig".
