Det var kyligt och vi hade stämt träff en vardagskväll för sådär ett halvår sedan. Vi skulle ses på en kinesrestaurang tidigt på kvällen för att prata om allt och inget.
Jan Guillou tyckte att inbjudan kom mycket lämpligt när jag föreslog ett möte.
- Jag håller ju på och skriver mina memoarer, sa han.
Nu är det nämligen så att Jan Guillou och jag varit ytligt bekanta ända sedan hans tid som reporter på tv-programmet Rekordmagazinet som gjordes av SVT i Malmö. Själv var jag reporter på Kvällsposten.
Staden är liten och journalisterna rätt många men utelivet var begränsat till några få krogar. Rekordmagazinet var stort och Guillou störst, en kille man ville prata med. Vi har mötts vid rättegångar och jag har intervjuat honom om allt möjligt. Så det var logiskt att han kanske skulle få utbyte av att prata med mig medan han skrev på sina memoarer.
Vi, jag och frilansjournalisten Mikael Hylin, var då inne på fjärde året med vårt KGB-spår och Jan Guillou som agent åt rysk underrättelsetjänst. En av Hylins källor hade kvalificerat säker information.

Hade nära kontakt med KGB-agent

Det såg ut ungefär så här:
Jan Guillou hade haft nära kontakt med en rysk KGB-agent vid namn Gergel. Guillou och ryssen hade umgåtts i flera år. Det skulle dessutom finnas en akt hos Säpo om deras umgänge och Arne Lemberg hade gett svenska säkerhetspolisen en rapport om saken.
Informationen var tydlig men ändå oklar.
Vi hade hittat uppgifter om Jevgenij Gergel men mycket lite fanns skrivet om honom. Ett försök att hitta ryssen med hjälp av ryska ambassaden i Stockholm stupade med beskedet att han avlidit.
Att börja ställa för många frågor om Gergel var inte att tänka på - det kanske skulle äventyra allt. Andra alternativet var att jobba långsamt och metodiskt. Och att bjuda Jan Guillou till en restaurang han inte besökt tidigare och som hade ovanligt bra kinesmat.
Jan Guillou kom i taxi och vi slog oss ned vid ett fönsterbord.
- Jag håller på och skriver mina memoarer och gräver i arkiven, berättade Jan Guillou.
Vem som helst inser att det är ett omständligt arbete med tanke på hans omfångsrika produktion som journalist, författare och tv-reporter.
Det blev mycket riktigt prat om allt möjligt. Lite skvaller, anekdoter och på det hela både intressant och roligt.
Planen var inte att överrumpla honom, egentligen fanns det ingen plan. Men ryssen var ändå närvarande och i mina tankar.

Jan Guillou tycktes stelna till

VÄNNERNA. Jan Guillou och Arne Lemberg, som anmälde honom. Foto: Kjell JohanssonDet handlade liksom att få slagläge, att hitta ögonblicket när vapnet kunde osäkras. Det kom oväntat när vi båda satt tysta. Jan Guillou smuttade på ett glas vin medan jag satt där med en Ramlösa.
- Har du stött på en ryss vid namn Gergel? frågade jag.
Min minnesbild är ganska tydlig. Jan Guillou tycktes stelna till med blicken fäst bortom mig. Reaktionen var nästintill omärklig.
Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad han svarade men det var i vilket fall som helst svävande och utan någon särskild innebörd.
En sak var dock klar. Namnet Gergel fick Guillou att reagera.
Vi gjorde båda som man ska göra i sådana lägen.
Jag nämnde inget mer om saken och han sa inget om Gergel. Vi låtsades som att det regnade, vilket det också gjorde på Kungsholmen den kvällen.
Jag behövde inte vänta länge förrän Jan Guillou tog upp tråden.
- Jag blev väldigt förvånad över att du kände till Gergel, sa han och tittade mig rakt i ögonen.
Han hade alltså bestämt sig för att ta tjuren vid hornen. Men ändå inte visade det sig.
- Jaså, jo det går ju rykten om att du varit hans informatör, att ni ska ha mötts under flera års tid och pratat om saker. Han var visst KGB-officer på sovjetiska ambassaden i Stockholm, berättade jag.
Det fanns naturligtvis mer att säga men det avslöjade jag inte då.
Vid den tidpunkten hade vi inga handlingar men Mikael Hylins källa var stark. Det fanns ingen tvekan om att uppgifterna var sanna. Inte för oss i varje fall.
- Han var KGB-officer vid ryska ambassaden men ville bara veta ointressanta saker som till exempel vad Centerns ungdomsförbund diskuterat på sin stämma, förklarade han med en nästan nedlåtande ton.
Han förmedlade därmed ett intryck att Gergel inte var någon särskilt intressant figur. Ryssen framstod med den beskrivningen som om han skulle vara hämtad ur en sämre komedi om lätt förvirrade KGB-officerare med snedvriden verklighetsuppfattning. Alltså ungefär som de Säpo-män som Guillou ofta beskrivit i sina böcker.
Men så sa han något häpnadsväckande som jag faktiskt lät passera utan någon direkt kommentar just därför att det var så uppseendeväckande.
- Sådant där kan förstöra en människas liv.
Hans kommentar antydde därmed att det fanns något farligt och oroande med denne Gergel. Något som hade med Jan Guillou att göra.
Jan Guillou fick den här kvällen chansen att fundera över om han borde ta med historien om Gergel i sina memoarer. Jag misstänkte att han kanske skulle göra det. Men så blev det inte.
Han teg både den kvällen och i memoarerna om sina mångåriga möten med Gergel och senare med hans efterträdare. Han sade inget om uppdragen och betalningen han tagit emot för att göra analyser åt KGB.
Han nämnde ingenting om hur Gergel tränat honom i konsten att arrangera hemliga möten med hjälp av chiffer och koder.
Det blev i stället till en av många anekdoter som avhandlades den kvällen.
Han avslöjade ingenting.
Nästa gång vi möttes var det hemma hos honom. Vi satt på var sin sida om hans marmorköksbord på Östermalm. I ena handen hade jag bevisen på hans umgänge med Gergel - Säpos handlingar från riksarkivet. I andra handen hade jag en påse med tre kanelbullar.
Jag lade dokumenten på bordet mellan oss och han satte sig att läsa.
Sedan började Jan Guillou berätta.
AKTEN. Jan Guillou läser Säpo-dokumenten. Foto: MICKE ÖLANDER