Pavel tar sats med skateboarden.
Hittar balansen med sina hemsnickrade träproteser.
Och flyger iväg!

För första gången på flera år känner han sig fri på riktigt.
Många följde nyheterna om Pavel, den armlöse mannen som tvingades tigga i tunnelbanorna. Ett viljelöst och invalidiserat offer.
I dag, ett halvår efter att han lyckades rymma, är han en helt annan person. En man med återfunnen viljestyrka, ett stort leende och som klarar det mesta själv, så länge han har sina proteser.
– Att klara att vara nykter är det viktigaste. Men det är också det svåraste av allt, säger han.

Visar platserna

Expressen har träffat Pavel många gånger under våren. Sakta har ett unikt människoöde vuxit fram och mötena har gett en unik insyn i den miljardindustri som människohandeln i dag är.
Oftast träffas vi över en kopp kaffe men vid ett av tillfällena visar han runt på de platser i Stockholm där han tvingades stå neddrogad och tigga pengar till dem som höll honom fången.
– Här stod jag medan hon satt på trappan och kontrollerade att jag tiggde ordentligt, säger Pavel, 28, och nickar mot en ståltrappa några meter bort.
Vi befinner oss utanför porten till Klara kyrka i centrala Stockholm. Det är tyst, vårsolen skiner och några turister går med respektfulla steg in i kyrkan. Att här för ett år sedan pågick en av Sveriges mest cyniska människohandelsfall är på gränsen till surrealistiskt.
Pavel skrattar till.
– Det var inte turisterna som gav pengar. Det var svenskar som skulle gå i kyrkan. Men de kunde ju inte veta. Det känns faktiskt inte konstigt att vara tillbaka, nu när jag är fri. Detta och tunnelbanorna var som mitt hem, säger han.

Myntväska runt halsen

Många har sett Pavel i centrala Stockholm. Armlös, med en svart myntväska runt halsen och skylt runt halsen där det stod: ”Snälla hjälpa mig få en operation”. Upprepande sa han de få ord han tvingats lära sig på svenska:
– Snälla, hjälpa mig.
Kanske har några gett honom en slant. Trott sig ha gjort dagens goda gärning och hjälpt en invalidiserad man att få mat för dagen. Inte kunnat föreställa sig att pengarna gick rakt i fickan på en kriminell organisation som under två års tid tvingat ner Pavel i tunnelbanorna utan hans proteser. Att han varje dag, minst 10 timmar om dagen, har tvingats att tigga i tunnelbanornas mörker medan en ung kvinna höll hans proteser som gisslan i en plastpåse. Några gånger per dag tog kvinnan pengarna han tiggt samman. Om det var en bra dag fick han en smörgås och vatten till lunch. Pengarna såg han aldrig till. På vägen tillbaka till lägenheten som de delade med resten av ligan fick han tillbaka de hemmagjorde proteserna. Då kunde han åtminstone gå på toaletten.

"Skulle göra mamma illa"

– De tvingade mig alltid att ha korta ärmar för att visa stumparna eftersom det gav mer pengar. Usch, jag skämdes. Och det var svårt att tigga i Sverige för folk gav inte så mycket pengar. Många undvek att titta på mig. När jag kom hem sent på kvällen, sa de alltid att jag jobbat dåligt och var arga. De skulle slå mig sönder och samman om jag inte jobbade bättre. Ibland sa de att de skulle göra min mamma i Ukraina illa, berättar Pavel när vi går över Sergels Torg.
Med snabba steg går han bort mot tunnelbanans ingång och direkt fram till en pelare i närheten av biljettkassorna.
– Här satt jag mycket. På huk. Väktarna slängde ofta ut mig men jag vågade inte be dem om hjälp eftersom jag trodde de var korrupta precis som i Ryssland. Ibland försökte någon svensk att prata med mig men jag förstod ju inte vad de sa. De enda jag kunde prata med var de som höll mig fången. Det kändes hopplöst, jag trodde jag var fast för evigt.
Han blir tyst, skrattar till igen.
– Min enda räddning var vodkan. Varje dag fick jag vodka och då blev allt som en dimma. Då kunde jag tigga. Bara jag slapp tänka. Då slapp jag fundera på hur hemskt allt var. Förstår du hur hemskt det är att titta någon i ögonen och be om pengar? Det är så lågt.

Bodde hos mormor

Pavel skrattar mycket och rör sig självsäkert. Hans saknade armar ställer sällan till ett problem. Han använder munnen och en penna eller en pinne för att ringa på sin mobiltelefon, han rakar sig med rakapparaten tryckt mot axeln och han tar på sig skor och kläder på egen hand. När han får frågan om han vill ha hjälp, säger han oftast nej. Han vill känna sig självständig och fri.
Hur kunde denne leende, uppfinningsrike och självständige Pavel hamna i en av Sveriges mest cyniska människohandelshärvor?
Svaret visar sig vara ett sammelsurium av fattig uppväxt, ständiga besvikelser, alkoholberoende, längtan efter den stora kärleken och falska löften om drömmar.
– Jag växte upp i en liten by i Ukraina. Jag bodde hos min älskade mormor, inte så långt från mina föräldrar. Hon hade 37 getter som jag hjälpte till med. Jag var lite av en vilde som barn, säger han och ler.

"Jag kände ingenting"

Som 14-åring blev Pavel tvungen att börja tjäna pengar och slutade skolan. Han beskriver tonåren som fattigt, hårt och rått. Men med tro på framtiden.
– Jag trodde att jag att jag skulle hjälpa till på mina föräldrars tomatodling och skaffa familj.
När Pavel var 19 år och den ukrainska militären kallade in honom ändrades allt.
– Jag var stark och vägde 97 kilo så det var inte konstigt att de ville ha mig, säger han.
Pavel blir allvarlig. Han greppar sugröret med munnen och dricker lite av sitt kaffe, alltid med tre sockerbitar.
Han säger att han dagen före avresan, ville festa med vännerna och flickvännen.
- Vi festade hårt, jag minns knappt någonting men jag vet att vi gick till en skrot som låg i närheten. Nästa sak jag minns är att jag satt hemma i köket. Min syster grät, min mamma grät. När jag tittade ned på mina jackärmar såg jag att det stack ut ben som var helt svarta. Men det var så konstigt, jag kände ingenting.
En kompis har i efterhand berättat att Pavel hade stått på en skrothög och ramlat rakt på en elkabel med sina armar. Det slog gnistor från hans kropp.
– Min syster hällde upp ett glas vodka men när jag försökte ta glaset gick det inte. Mina armar bara hängde. Hon hjälpte mig att dricka. Det var första gången som jag drack ett helt glas vodka.
- Nästa gång vaknade jag på sjukhuset. Då hängde mina armar i stålskenor. Jag frågade mamma vad som hade hänt och hon sa att allt skulle bli bra. Men efter några dagar ville de kapa min vänstra arm. Först vägrade jag men sen blev den helt svart och började stinka. Då var de tvungna.
Efter ett halvår amputerade de den andra armen också.
–Jag låg på sjukhus i ett och ett halvt år. Jag hade inga krafter i kroppen. Jag orkade inte ens sitta. Jag vägde 43 kilo, bara halva jag var kvar. Så blev jag av med mina armar. Livet är inte så enkelt som att gå över ett fält, konstaterar Pavel.

Skulle gifta sig

Åren som följde präglades av rehabilitering och sjukhusbesök. Pavel fick på nytt lära sig att hålla balansen genom att vada i den kalla floden utanför mormors hus, ibland gick såren upp och vid ett tillfälle fick han sådan blodförlust att han var kliniskt död. Men till slut började det att ljusna. Han skulle få proteser av den ukrainska staten och han skulle gifta sig med flickvännen som stannat vid hans sida under hela rehabiliteringstiden.
- Men en kväll ville vi dricka. Min flickvän köpte vodka och blandade med en vätska som man använder till tomaterna för att de ska bli röda. Under kvällen försvann hon ut för att handla mer. Jag tyckte att det tog lång tid och gick ut. Då såg jag att hon låg med pannan mot ratten. Jag kunde ju inte öppna eftersom jag inte hade armar men jag kallade på mina kompisar. Jag såg att det rann skum från munnen. När ambulansen kom var det försent. Hon var död.
Pavel tystnar. Ögonen blir glansiga men han tittar envist och länge upp i taket, såsom man gör för att tårarna inte ska börja rinna. Han sväljer.
– Det var en månad innan jag skulle hämta proteserna. Vår dröm var att vi skulle gifta oss när jag hade fått dem. Jag tänker fortfarande på henne, men tiden går ju.

Gömde vodkan i jordgubbslandet

Under åren som följde jobbade han hemma på gården med fungerande proteser. Han klarade det mesta, allt från att bära tomatlådor till att köra motorcykel. Men samtidigt blev han allt mer beroende av alkohol. Det blev en viktig del för att klara traumat och smärtorna. Hans mamma försökte få honom att sluta och gömde kannorna med vodka i jordgubbslandet.
- Men jag och pappa hackade med spett över hela trädgården tills vi hittade dem. Jag var tvungen att dricka. Fast jag kunde fortfarande jobba och tänka klart, säger han.

Sa ja på fyllan

Pavel berättar fängslande och med många detaljer. Intervjutimmarna far iväg och bygger sakta upp en hopplös men kärleksfull bild av hur det var att växa upp och leva med ett handikapp i ett fattigt Ukraina. Det är viktigt för Pavel att berätta detta, han säger att han vill ge en bakgrundshistoria till den anonyma bilden av den armlöse tiggaren i tunnelbanorna.
Inte förrän tredje gången vi ses börjar han berätta hur han hamnade i händerna på människohandlarna.
- En dag kom en äldre man till gården. Han ville att jag skulle börja jobba för honom i Moskva eftersom han skulle få skattelättnader om han anställde en handikappad. Jag sa nej och körde iväg honom.
Efter ett par dagar kom mannen tillbaka med en flaska konjak.
- Vi drack och drack och till slut sa jag ja på fyllan. Jag hade då träffat en ny tjej från Ryssland men hon hade inte tillstånd att stanna i Ukraina utan var tvungen att lämna mig. Eftersom hon var gravid med mitt barn såg jag en möjlighet att få träffa henne och min son för första gången.

"Jag skulle tigga"

Några dagar senare, i oktober 2006, kom mannen och hämtade Pavel.
- Efter att vi kört 4 timmar stannade han plötsligt mitt ute i ingenstans. Han sa
att jag inte skulle jobba på kontor. Jag skulle tigga. Men han lovade att jag skulle få samma utlovade summa pengar. Om jag inte gick med på det så fick jag kliva av bilen och jag visste inte ens var jag var. Jag tyckte inte att jag hade något annat val än att åka med honom. Jag skulle ju i alla fall komma till Ryssland och min flickvän, säger Pavel.
Allt visade sig vara en lögn. När Pavel kom fram till Moskva blev han inföst i en lägenhet med andra handikappade personer.
– Vi sov på varsin madrass på golvet. Det låg som en dimma av rök och alkoholdoft i vårt rum. Det städades sällan och jag hade samma lakan hela tiden, säger Pavel.
Till lägenheten kom senare den äldre mannens son, den 24-årige huvudmannen, samt hans 28-årige flickvän och två kvinnor som vaktade Pavel i olika perioder.
Pavel berättar hur de tvingade ut honom i Moskvas tunnelbanor tillsammans med en övervakare som höll hans proteser och kontrollerade att han inte flydde.
– Med jämna mellanrum hämtade hon pengarna och låste in dem hos dam som vaktade toaletten och som var mutad av den här ligan. Annars tog polisen dem och stoppade i egen ficka, säger Pavel.

Rymde från ligan

Varje dag från tidig morgon till sen kväll tiggde han, i linne så att armstumparna skulle synas. Även om det var iskall Moskvavinter. Till frukost fick han bara en kopp kaffe och enda varma målet var när han kom tillbaka klockan 23, som han sköljde ned med vodka. Ögonen påverkades av mörkret i tunnelbanorna och Pavel fick stora problem.
Flickvännen såg han aldrig och några pengar fick han inte. Vid ett tillfälle fick han en guldkedja som lön men som senare visade sig vara värdelös. Ibland fick han ringa sin mamma men var tvingad att säga att allt var bra.
Flera gånger försökte Pavel att berätta för den ryska polisen och ibland tog de med honom till polisstationen.
– Men då kom XX (24-åringen, red anm) och mutade dem. Det är så korrupt där, alla mina försök var menlösa.
Vid två tillfällen rymde han men ligan hittade honom igen.
– Då tvingade tillbaka mig till lägenheten i Moskva, satte mig på en stol och jag misshandlades. De sa att de skulle ta sönder mina ben om jag försökte rymma igen. Hur skulle klara mig då?
Gärningsmännen såg till att Pavel kom allt mer i deras våld. Bland annat genom att ge honom massor av alkohol, vilket var ett sätt att klara ångesten.
– Jag drack massor. Vodka var det enda de gav mig hur mycket som helst. I dag förstår jag att det var deras sätt att hålla kontroll på mig. Med all alkohol kunde jag inte tänka klart, allt var som en dimma.
Vid ett tillfälle slarvade övervakaren dessutom bort Pavels proteser, förmodligen med flit. Han blev förtvivlad. Han var hjälplös utan dem. Huvudmannen gick till slut med på att skruva ihop provisoriska proteser av träet från ett sönderslaget bord. Dem bär Pavel fortfarande.
– De ger mig skavsår men de är bättre än inga, säger Pavel och berättar att han längtar tills han får nya proteser som Röda Korset i Sverige hjälper honom med.

Tiggde 14 timmar om dagen

Under 2008 kom en av gärningsmännens svenska släktingar till Moskva, en 34-årig kvinna. Då fick de idén att huvudmannen, hans flickvän, övervakaren och Pavel skulle åka till Sverige och försöka tjäna pengar. För att skaffa falska pass åkte de först till Moldavien.
– Där låstes jag och övervakaren in tre veckor. De kom med jämna mellanrum och lämnade mat och vodka men vi hade inga nycklar. Vi hade ingen aning om vad som hände, säger Pavel.
Till slut blev de hämtade och flögs via Mallorca till Sverige, i juni 2008. Först installerades Pavel i Uppsala och tvingades att tigga utanför Livets Ord kyrka. Men det gav inte tillräckligt mycket pengar och i stället de tog honom till tunnelbanorna i Stockholm. Enligt polisens uträkningar tiggde han ihop cirka 2 700 kronor om dagen.
– Fast det var mer pengar i Moskva. Ligan hade lovat att jag skulle slippa tigga i Sverige, att jag skulle få ligga på en strand och dricka drinkar. Men så var det inte. Jag tiggde 14 timmar om dagen.

Hoppade av tåget

För att öka inkomsterna tog de även Pavel till Tallinn och Amsterdam. Pavel visste inte var han befann sig. Han förstod inte språket någonstans, det enda han visste var att han skulle tigga. Han blev allt mer förtvivlad och började tappa hoppet. Han kände att ingen brydde sig om honom, om han levde eller dog. Han förstod att om han ska överleva måste han ta sig från ligan.
– Det tog tid innan jag förstod att svensk polis inte är korrupt men när jag fick veta det började jag planera att försöka rymma en sista gång.
En dag var han och övervakaren på ett tåg till Uppsala. Pavel såg sin chans.
Han sa att han behövde sina proteser för att gå på toaletten. Han fick dem, men i stället för att gå på toaletten hoppade han av tåget. Genom att följa tågspåret lyckades han hitta till en polisstation i Stockholm.
– Inne på polisstationen, det var första gången någon verkade tro på mig och jag började känna att jag kanske äntligen var fri. De tog mig till ett boende och jag blev plötsligt fruktansvärt trött. Jag lade mig på sängen och sov i flera dygn.

Första domen

En intensiv polisutredning inleddes och slutligen greps fem personer, varav fyra dömdes mot sitt nekande i tingsrätten och 3 i hovrätten. Fängelsestraffen skärptes för de båda huvudmännen i hovrätten. De döms för såväl människohandel som människorov. Domen är den första någonsin i Sverige där någon döms för människohandel när det gäller tvångsarbete.

Åker skateboard

Sedan Pavel lyckades fly har han fått sitt liv tillbaka. Han börjar få kontroll på sitt alkoholberoende. Han förstår allt bättre svenska. Och han tränar på gym och har lärt sig att åka skateboard. Vi är med honom vid ett tillfälle i skateboardhallen. De små barnen tittar beundrande på honom när han håller balansen med sina hemmagjorda proteser.
– Att åka skateboard är himmelriket. Det ger en helt fantastisk känsla. Nu vill jag lära mig snowboard. Det är mjukare att falla, säger han.
Under den tid som vi möter Pavel får han också kontakt med sin före detta flickvän i Moskva. Kvinnan han trodde att han skulle träffa för över två år sedan och inte kunnat glömma.
Per telefon får han veta att hon inte hade en aning om vart han tagit vägen. Hon gissade att han hade dumpat dem. Per telefon får han för första gången prata med sin son som nu är i fyraårsåldern.
– Är du min pappa? säger pojken.
Pavels ständigt stora leende blir enormt och ögonen tåras.
– Kanske kan vi ses en dag, men vem vet. Jag vet inget om framtiden, säger Pavel och blir allvarlig.

Riskerar att utvisas

Bakom leendet och styrkan finns en djup oro. För Pavel är det inte över. Sedan polisens utredning började har vänner till gärningsmännen kontaktat hans familj i Ukraina och hotat att bränna upp huset. Vid ett tillfälle blev han själv uppsökt och varnad att han skulle bli skjuten i benen. I Sverige känner han sig trygg men han har bara fått tillfälligt uppehållstillstånd till augusti. Trots att Pavels vittnesmål ledde till att svensk polis lyckades stoppa en stor grupp av människohandlare riskerar att Pavel att utvisas till Ukraina. Nu är det upp till migrationsverket att avgöra hans framtid.
– Jag vill stanna i Sverige. Här är jag trygg. Jag är livrädd att de ska skada mina ben i Ukraina. Då skulle mitt liv vara över, säger Pavel.