Ledaren för det kriminella gänget Original gangsters, Denho ”Dano” Acar, låter musklerna spela under solbrännan när han hemma i villan i Turkiet intervjuas om sin och OG:s makt och hederskodex.
Mc-gänget Bandidos Europa-president Jim Tinndahn talar om den unika sammanhållningen och brödraskapet.
Den före detta Hells Angels-presidenten Thomas Möller residerar i en lyxvilla med havsutsikt i Sydafrika.
Det är bilderna gangsterledarna själva vill ge av hur livet är för de cirka 2000 män som i dag ingår i de svenska kriminella gängen.
Men hur sanna är de egentligen?
Jesper Persson – namnet är fingerat – lever med ny identitet i ett av polisens skyddsprogram.
I många år levde han mitt i en av de största kriminella organisationerna.
Han är en av fyra tungt kriminellt belastade gängmedlemmar som polisen för några år sedan lyckades övertyga om att hoppa av och börja ett nytt liv.
– I dag är en ihjälskjuten, en skadeskjuten, och en vet jag ingenting om. Den fjärde är jag, säger Jesper Persson.
Hans bild av livet som en del av den Svenska maffian är inte alls lika glamorös:
– Man är rädd varje dag. För en handgranat under motorhuven. För att få en kula i huvudet. Vad som helst kan hända. Du vet inte vem som förråder dig. Du vet inte vad som rätt eller fel från dag till dag. Du kan göra en affär med någon en dag och så skjuter han dig nästa. Jag fruktade för mitt liv varenda dag. Hela tiden.
– Uppsidan är att det är mycket pengar, man lever flott – stundtals. Men det finns inget glamoröst för övrigt. 98 procent av allt som har med kriminalitet att göra är skitsnack.
. . .

Thomas Ahlstrand är vice chefsåklagare i Göteborg. Så här beskriver han, i en
debattartikel i Expressen, det som gangsterledarna aldrig pratar om:
”Man får aldrig se att de lever i helvetet, allihop, från spelkung till ligaledare till gangsterboss, trots guldkedjorna, entouraget, extraljusen och de tonade rutorna. De vet inte om det själva, men det är i helvetet de är. Man får aldrig se hur hatet äter upp dem inifrån, hur hatet förstör deras förmåga att känna kärlek och lycka, hur hatet gör dem stendumma.
Man får aldrig se deras ständiga skräck. Rädslan för att springas förbi av yngre, starkare och ännu mer våldsamma medtävlare. Skräcken för bomben under bilen, skräcken för skotten ur mörkret. Man får aldrig se hur de alltid är spända, taggade och vaksamma inför dem som ska föreställa vara deras vänner... Man får aldrig se, att det är personer som i allt, utom att de andas, kan prata och äta och förstöra, är döda.”
– Rädslan urholkar själen. Man tänker inte klart om man hatar. De kan glädjas åt triumfer, men de är aldrig glada på ett enkelt och lyckligt sätt, säger Thomas Ahlstrand.

En del av Thomas Ahlstrands arbete som åklagare består av att läsa de brev som häktade ligaledare – och andra vanliga organiserade gangsters – skriver till varandra när de sitter häktade.
– Det ger ett fönster in till deras värld. Man slås av hur kränkta och hatfyllda de känner sig. Och hur dumma de är, säger han.
– Jag tror att livet de lever förstör dem. De känner inte kärlek och de kan inte ta emot kärlek. Många går ner sig
i missbruk. Många har en psykiatrisk problematik. Inte bara fotfolket, utan också de som brukar beskrivas som ledare, säger Thomas Ahlstrand.
. . .

Den före detta gängmedlemmen Jesper Persson säger att man efter ett tag nästan accepterar den ständiga rädslan.
– Den går aldrig över, men man lär sig leva med den. Det blir vardag att vara på din vakt. Man går inte in och handlar mjölk utan att först pejla läget. Man är alltid spänd.
– En bra dag kunde vara en dag när man var extremt spänd och orolig, men när inget hände. Fast den tanken vågade man aldrig tänka.
Varför det?
– För då trodde man att det skulle hända nånting.
– Vakt, rädsla, spänd, arg, förtvivlad. Baka ihop det i en enda röra så har du en väldigt instabil människa. Du vågar aldrig anförtro dig åt någon. Främst av säkerhetsskäl, men också av rädsla för att tappa ansiktet. Det går bara inte.
Jesper Persson håller med om beskrivningen av gängmedlemmarna som
levande döda:
– En yrkesman får valkiga händer, men ett skadat psyke får du bära med sig resten av livet. Våldet, allt det du gör och utsätts för gör att du dör inuti.
Det allra värsta är att inte kunna umgås med sina barn.
– För mig är det som ett stort jävla sår, säger Jesper Persson.
– Det är nåt som går sönder inom en rent psykiskt när man ser sina barn plågas så.
Ingen i det kriminella mc-gäng som Jesper Persson tillhörde hade en bra relation till sina barn.
– Där fanns ingen som kunde kalla sig en bra far. Inte en chans. Utåt var man granit, inåt var man helt knäckt. Att inte kunna träffa sina egna barn är ett fruktansvärt pris att betala. Det är helt oförlåtligt. Barnen blir snabbt äldre och man får aldrig igen den tiden.
– Jag kommer inte i närheten av att förlåta mig själv. Jag måste leva med att jag ställt till ett stort jävla helvete. Det handlar inte så mycket om mig, det handlar ju framför allt om att barnen varit utan sin far.
. . .
Inger Ljunggren hade väntat på budet i tre års tid. Sommaren 1995 kom det. Sonen Michael hade skjutits till döds. Foto: Stefan Lindblom/Helsingborgs-Bild
Jerzy Sarnecki är kriminolog på Stockholms universitet. Den bild han målar upp av de yrkeskriminellas liv – baserat på svenska och utländska studier – är
deprimerande:
– De blir tidigt sjuka och dör tidigt. Det är tydligt i alla studier. De blir ihjälslagna, de dör av överdoser eller av alla de somatiska sjukdomar de drar på sig. Andra blir handikappade av olika skador de får i slagsmål. Många äldre kriminella lever alldeles eländiga liv.
En studie från Karolinska institutet visade 1993 att risken att dö i förtid är ungefär lika stor för den som är kriminell som för den som lider av cancer eller en hjärt- och kärlsjukdom.
Efter 20 år hade en fjärdedel, 160 av 620, av de ungdomar som forskarna följde dött. De flesta av de avlidna fick en våldsam eller en alkoholrelaterad död.
I en annan undersökning jämförde man 36-åringar som under tonåren åkt fast för brott med jämnåriga som inte åkt fast för brott.
Jerzy Sarnecki:
– Bland dem som inte ertappats med något brott i tonåren var en procent döda, bland dem som ertappats för ett enda brott var 7,5 procent döda. Av dem som ertappats med två eller fler var 11,5 procent döda. Och av dem som hade större kriminell problematik var 13 procent döda.
– Att bli kriminell är som att kissa på sig. Från början är det varmt och skönt, men sen är det för jävligt, säger Jerzy Sarnecki.
– När man är i farten, när man har en massa stålar och polare, när man fortfarande får de här kickarna av knarket utan att ännu känna skadorna av det, så kan det här livet kännas oerhört lockande.
– Men sedan kommer barnen som man inte har kontakt med, kvinnorna som tar avstånd från en, ensamheten och elände och psykiska problem. Och vi pratar inte om 50-åringar, utan 30-åringar.
– De åldras tidigt och blir rent eländiga, det visar mycket omfattande forskning vi har på området.
Och pengarna?
– Det liv de lever kostar väldigt mycket. Det här är inte personer som har pengar livet ut. De flesta kriminella har knappast en livsinkomst som är mycket större än en bibliotekaries.
. . .

Peter Rätz levde i tio år i olika kriminella mc-gäng som infiltratör åt polisen. Han lever i dag utomlands, ett liv på ständig flykt bekostat av polisen, med en ny skyddad identitet.
– Kring 40 är de flesta slut, då orkar man inte längre, bekräftar Rätz på telefon från sitt gömställe.
– De flesta är döda, eller sitter inne på långa straff. Man har ingen fast relation, man har ingen kontakt med sina barn. Det plågar en alltid. Jämt och ständigt. Men man kan inte visa det utåt, det vore ett svaghetstecken.
Peter Rätz
talar också om den ständiga oron:
– Du är alltid rädd. Inte bara för polisen, utan för att dina vänner inte ska tycka att du är tillräckligt tuff. Att du inte ska platsa längre. Du måste hävda dig mot dem hela tiden.
– En stor del av tipsen till polisen kommer från kriminella som vill ha bort sina konkurrenter. Du vet aldrig vem du kan lita på. Man kallar varandra bröder, men det finns ingen som helst lojalitet. När det verkligen gäller så är de inte dina bröder. Klubben kommer alltid först, inte medlemmarna.
– Man får sömnproblem, ont i magen, magsår. Många har en massa sjukdomar. Alla är väldigt oroliga.
Peter Rätz beskriver normala familjerelationer som en omöjlighet för gängmedlemmar.
– Antingen är de redan, eller så blir de, döda inuti. Känslokalla och döda. De har inget begrepp om vad som är ett normalt liv.
Peter Rätz sammanfattar sina år inom de kriminella mc-gängen:
– Alla var väldigt rädda.
. . .

Inger Ljunggren såg den rädslan på nära håll.
På väggen hemma i lägenheten i Helsingborg hänger fortfarande porträttet av hennes son Michael Ljunggren.
Hon säger att hon vill ha det kvar där, även om hon inte orkar se på det trots att det gått 13 år sedan mordet.
Michael var med och grundade Bandidos första fullvärdiga avdelning i Sverige. Han mördades strax efter med ett skott rakt genom den skottsäkra västen när han körde sin
motorcykel på E4 söder om Markaryd i Småland.
– De jagade honom i tre år, säger Inger Ljunggren.
”De” var fienderna inom konkurrerande Hells Angels. Vissa av dem killar som Michael växt upp tillsammans med som barn.
– Han var nervös, väldigt påpasslig. Tittade sig alltid över axeln. Hade alltid någon med sig. Han var väldigt på sin vakt, säger Inger Ljunggren.
Hon berättar om sista gången de sågs. Det var mors dag våren 1995 och Michael kom hem och hälsade på. De fikade och spelade skivor.
Inger Ljunggren säger att hon frågade sonen om han hade en skottsäker väst.
– Nej, svarade Michael. Har du drömt igen?
– Ja, jag drömde häromnatten att de var efter dig.
– Det är lugnt mamma, jag har beställt en, jag får den snart.
– Jag kan betala den, sa Inger.
Bara några veckor efter, den 17 juli 1995, mördades Michael Ljunggren.
– Skotten tog rätt mellan plattorna eller vad det är de har i västarna, säger Inger Ljunggren.
Det var Michaels sambo som ringde henne och berättade att han var död.
– Jag hade väntat på det i tre år. Jag visste att de förr eller senare skulle få tag i honom. Min läkare sa efteråt att jag omedvetet hade förberett mig på det och hon hade rätt, säger Inger Ljunggren.
Michael Ljunggrens barn var sex och tio år när pappan mördades.
Inger Ljunggren berättar hur en av pojkarna, som då blivit unga män, ringde henne mitt i natten.
– Klockan var tio i tre på morgonen. Han satt vid Michaels grav. Jag sa snälla, rara lilla älskling, du kan inte vara där. Du måste gå hem nu.

FOTNOT: Jesper Persson är ett fingerat namn. Under den pseudonymen gav han nyligen ut boken ”Från Svensson till Kriminell och Vägen tillbaka”. Boken kan beställas på vulkan.se.