IB-mannen Gunnar Ekbergs avslöjar i sin nyutkomna bok "De ska ju ändå dö..." att Jan Guillou hade kontakter med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB i samband med IB-avslöjande i början av 1970-talet.
I boken skriver Ekberg:
"Det kröp fram att Jan och Arne träffat en man vid namn Gergel på restaurang Tennstopet i Stockholm. Jevgennij Gergel var verksam i Sverige för KGB 1964-1970, varav 1969-1970 som KGB:s resident i Stockholm, och han var mycket intresserad av inflytelserika vänstermänniskor."

Nära spionage

Syftet med kontakten var att Gergel skulle hjälpa Jan Guillou att få visum från den amerikanska ambassaden.
"Det var ett tilltag som först kunde förefalla oskyldigt. Men, som sett i sitt sammanhang som en tjänst åt en KGB-representant, låg farligt nära spionage. Det luktade agentvärvning lång väg!" skriver Gunnar Ekberg, enligt nyhetssajten Newsmill.
I boken konstateras även att Demokratiska folkfronten, där Jan Guillou var aktiv, hade nära koppling till KGB.
"Ett av KGB:s syften med dessa kontakter var att plantera desinformation och propaganda från sin avdelning A genom Demokratiska Folkfronten."

Överste väckte uppmärksamhet

Ännu tydligare är exemplet från förra sommaren. KGB-översten Boris Grigorjev sommarpratade i P1 och hyllade Jan Guillos indirekta insatser för den ryska säkerhetstjänsten. Enligt Boris Grigorjev var avslöjadet om IB-affären och den svenska säkerhetstjänstens kontakter med CIA mycket viktig information för KGB.
”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss också när han lade fram bevis för Sveriges samarbete med CIA, vilket kunde styrka våra misstankar att svensk utrikespolitik inte var så neutral som Sverige ville låta påskina”, sa Boris Grigorjev i programmet – ett uttalande som väckte stor uppmärksamhet.

Återkommande spiontema

KGB har även varit ett återkommande ämne i Guillous egna böcker om Carl Hamilton.
I "Nationens intresse" skriver han: ”... KGB hängde över axeln på Intourist för att hitta rekryter bland olika resenärer eller bombarderade de stora hotellen i Moskva med svalor så att sedlighetspolisen till slut resignerat efter att alltför många gånger fått sina gripna horor utplockade av någon arrogant typ som viftade med röda fruktade KGB-kortet.”
Och i "Fiendes fiende" ger han Säpo en rejäl känga för att myndigheten aldrig lyckats särskilt bra i jakten på KGB-agenter. Han skriver om samtalet med chefen för Säpos terroristavdelning:
”Sen blev han oavsiktligt rolig genom att påpeka att eftersom Säpo aldrig någonsin lyckats infånga en svensk KGB-agent på bar gärning så skulle man, om sådant tillfälle bjöds, som i det här fallet, sannerligen ha nöjt sig med ett vanligt ingripande.”

Juvelen i kronan

Även på Guillous bokförlags hemsida skriver han om sin relation till spioner – och KGB. Åren efter IB-avslöjandet blev det "en viss överbetoning av spioner i min journalistiska verksamhet på Folket i Bild/Kulturfront".
– Jag översköljdes med allehanda mer eller mindre välgrundade tips.
Under en presskonferens efter ett stort avslöjande om CIA fick Guillou frågan om det aldrig gått upp för honom att det fanns mer än västerländska spioner.
– Jodå, svarade jag. Men de organisationer du syftar på, KGBb och GRU, är mycket mer svårfångade än svenska eller amerikanska organisationer, eftersom ryssarna inte utan skäl är mer försiktiga och mer misstänksamma. Men annars har du rätt, vår trofésamling här på Folket i Bild/Kulturfront skulle onekligen prydas av några ryska huvuden på väggarna, det skulle bli juvelen i kronan.
"Nästa dag inledde jag arbetet på att fånga en kgb-spion", skriver Guillou på Piratförlagets hemsida.
Men arbetet fick ett plötsligt slut:
"CIA-jobbet hade tagit nästan ett år och jag hann arbeta med kgb-projektet lika länge, och hade ett gott spår, men fick då sparken från tidningen."